Marskalken och Calle, en politisk kärlekshistoria

På ålderns höst fick Finlands marskalk Gustaf Mannerheim uppleva en stor kärlek. Till bröderna Wallenbergs mindre kända syster Gertrud "Calle" Wallenberg.

Seppo Isotalo har läst ett antal aktuella verk om Mannerheim och förvånats över hur denna kärlekshistoria har feltolkats.

De politiska följderna tycks ha gått historikerna förbi.



En gemensam slutsats i alla stora verk som har skrivits om Mannerheim är att ingen kommer i närheten av hans person, vare sig när han ledde landet, eller efter det. Ändå hände det ett underverk på sommaren 1946, direkt efter att han hade avslutat sin långa yrkesbana – som rysk officer i krig, som ledare för en kontrarevolution, som befälhavare i finsk-ryska krig och ett finsk-tyskt krig och slutligen som Finlands president. I en sådan situation är det sista som en 79-åring tänker göra att skriva sina memoarer. Det som han har gjort får vanligtvis tala för sig, andra får beskriva det i böcker.

Mannerheim gav sig till Portugals friska vindar, trots att en sittande finsk president måste träffa sin kollega vid besök i dennes land. Franco slapp det vid genomresan men inte Salazar.

Det gällde hans hälsa som vacklade, helt väntat efter decennier av ständig anspänning.

En ny kraft kom i juni 1946 in i Mannerheims liv, kärleken till en kvinna, Gertrud ”Calle” Wallenberg, finansbröderna Marcus och Jacobs mindre kända syster. Calle fick sin älskling att skriva memoarer. Hon beundrade djupt marskalken och menade att han inte hade fått full uppskattning i Finland. Hon ville också att Mannerheim skulle träffa henne i Europa, eftersom hon var övertygad om att Sovjet inte var att lita på. Hon hade lärt sig det i det ockuperade Paris där hon umgicks med tyska officerare. Gertrud ”Calle” Wallenberg, gift Arco af Valley, hade dessutom pengar att finansiera Mannerheims vistelse och vård i väst med. Även personal till memoarskrivandet måste få betalts. Hennes far ”häradshövdingen” Marcus Wallenberg hade dött 1943 och efterlämnat sina bankaktier till sina fem barn. Calle kunde förvalta dessa. Dessutom hade hon en förmögenhet efter äktenskapet med Ferdinand Arco. Hon dog själv 1983. Dödsboet värderades till 150 miljoner svenska kronor.

Så här skrev Mannerheim juni 1947, ett år efter att han hade förälskat sig i Calle:

”Det är som hade en osynlig fé blandat sig i leken och med sitt trollspö inom mig väckt känslor jag för längesen trott döda, fått mitt hjärta att klappa såsom jag ej minns ens i ungdomens vår, intressen att vakna, osynliga band att växa fram, dem man är glad att få bära, fyllt mitt hjärta och hjärna med tankar på min undersköna fé, som jag är lycklig att få tjäna.”
Min fråga är hur kommer dessa fakta in i historien om Finland stora ledare? Vad avslöjar de om Mannerheims innersta tankar som skiljer sig från det som han gav utryck under tiden som finsk ledare? Vad händer när en 80 årig man med ett rikt liv bakom sig, delar allt med en 50 årig energisk kvinna?

Det var en lyft för Mannerheim. Äntligen en vän som ser hans storhet och även vill att det ska komma fram bl.a. i memoarerna!

Det har skrivits många sammanfattande verk om Gustaf Mannerheim. De handlar dock inte om honom som person utan om hur krigen utvecklades under hans ledning. Ett generellt omdöme är att han inte öppnar sig, vare sig för sina generaler eller för sina kvinnor. Han var en person som flöt ovanpå. Även hans klädsel och utseende vittnade om detta.

Jag skulle vilja säga att Mannerheims personlighet saknar central betydelse i Finlands historia. Mannerheim handlade i enlighet den rådande folkviljan, dock intе som demokratiskt vald ledare. Han ledde landet med utgångspunkt från den vita sidans värderingar. Det dikterades av hans generaler, som hade ett patos i inbördeskriget. Mannerheim hade ett allt överskuggande mål, sin egen upphöjda position. Vilket Calle var den bästa att uppmuntra.

Även när Mannerheim agerade augusti 1944 - mars 1946, som Finlands president var han mera soldat än politiker. I mars 1946 blev han en fri konstnär utan andra mål än att trygga sin egen position som Finlands stora man. Detta lyckades honom med råge, men min fråga är vad som avslöjades när Mannerheim under sina ”egna” fem år kunde ta politiskt ställning. Hans handlande skulle visa det.

Juhani Suomi har skrivit ett kapitel Mannerheims syn på det onda Ryssland. Kapitlet handlar faktiskt bara om tiden efter juli 1946. Det var just den tid då  Calle dominerade i hans liv.

En ny politisk värdering framträder i marskalkens verksamhet från börjar av juni 1946 och fortsätter till slutet. Ett konkret exempel är att Mannerheim som president 1945 utformade planerna på en vänskaps- och biståndspakt (VSB) med Sovjet. Regeringen skulle inte en gång till låta tysk trupp angripa Sovjet genom Finland.

Men från juni 1946 ansåg marskalken tvärtom inte bara att ett sådant avtal skulle vara fel, utan också att det skulle leda till en sovjetisk ockupation.

Meinander, som är den mest kvalificerade Mannerheimkännaren, gör här ett misstag. I hans nya samlande bok om Mannerheim får Calle en plats i raden av överklasskvinnor, som sågs i marskalkens sällskap. Han skriver att Mannerheim inte själv fick skriva i sina memoarer. De som höll i pennan tvingade honom att anpassa sig till rådande linje i fråga om VSB och även lindra sin kritik mot Sverige. Meinander menar att det var det kommunistiska övertagandet i Prag 1948 som fick Mannerheim att ändra uppfattning om vänskapspaktens betydelse. Som bl.a. Meinander försäkrar var det VSB-pakten som gav Finland den stabilitet som landet behövde för att komma till normala förhållanden med sin granne – efter två förlorade krig.

Inga av Calles brev till sin älskade har publicerats. Det är uppenbart att Calle inte tyckte om Mannerheims eftergifter. Hon finansierade arbetet och de hade en djup gemenskap i det att bolsjevikerna personligen hade skadat dem båda. Hur kvinnor som umgåtts med tyskarna behandlades på Paris gator är väl känt. Olsson ger också innehållet i ett telefonsamtal när Calle hör hur franska patrioter tränger sig in i en annan överklasskvinnas lägenhet.

Det är väl känt att kvinnor som umgåtts med tyskarna i
Frankrike utsattes för en omild behandling av motståndsrörelsen efteråt.

Mannerheims brev till Calle vittnar om en starkt positiv känsla. Det kan antas att den känslan nog inte var dominerande hos henne. Tvärtom tror jag att hon kritiserade sin älskade för att han ”övergav sanningen”.

Hur utvecklades Calles och Marskis gemensamma uppfattning om livet? Under åren 1946-1951 hade de daglig sex minuts telefonkontakt och träffades så snart det gavs tillfälle. För bägge var det första gången de öppnade sig för en annan människa, det vill säga upplevde kärlek. De måste även ha format en gemensam syn på tidens fråga, Öst eller väst, Tyskland eller Sovjet, Stalin eller Hitler. Utan tvekan stod deras hopp till Väst medan faran kom från Öst.

2014 kom professorn emeritus i ekonomisk historia Ulf Olsson över 100 brev som Mannerheim hade skrivit till sin käraste Gertrud ”Calle” Wallenberg. Redan tidigare har det skrivits att Mannerheim i 79 års ålder träffade sitt livs enda kärlek. Oftast uppfattades det bara som en i raden av Marskis kvinnohistorier. Calle beskrevs ofta nedsättande som en kvinna som fångade och utnyttjade en äldre man.

I början var Calles och Mannerheims förhållande hemligt, som hans förhållande till andra kvinnor varit, men sedan visade de sig öppet som ett par. När det gick på La Scala i Milano 1950 reste sig publiken och applåderade dem.

Två författare som värderat Calles och Marskis kärleksförhållande utan dokumentär grund, före Ulf Olsson undersökning, är Jörn Donner och Juhani Suomi. Jörn Donner skrev 2011 i ”Anteckningar om Mannerheims liv” att Calle var en ”intelligens och parant kvinna som ville ha betalt”.

Juhani Suomi menar att Mannerheims värderingar under de sista åren hade sin grund i hans agerande i finska historien. Mannerheims negativa värdering av bolsjevikerna var känd redan 1918 och kom sedan att påverka många av Mannerheims beslut.

Det blev en kamp om memoarernas innehåll, speciellt i inledningen. Om negativismen hade fått komma till offentlighet i hans memoarer hade Finlands förhållanden till Sovjet försämrat. Erfarna militärer och ansvarsfulla diplomater gjorde den bedömningen att Mannerheim inte fick visa sin nya värdering i boken. Det skulle skada Finlands intresse. Dessutom menar Juhani Suomi att Mannerheim behövde pengar, som han kunde få genom läsare i USA om han vinklade framställningen negativ mot Sovjet. Således skulle Mannerheim skadat Finland för att få pengar. Det gjorde det svårt för Paasikivi och Kekkonen.

Kan man verkligen dra den slutsatsen att Mannerheims innersta rysshat hade påverkat beslut om krig och fred med Sovjet? Ledde detta till krig och förlängde det kriget? Nu på gamla dagar berättade han sanningen och flydde utomlands.

Historikerna studerar inte Calle Wallenbergs inverkan på sin älskade och högt uppskattade man. Enligt Calle var sanningen att allt ont kom från Ryssland och Stalin. Mannerheim skulle inte befläckas med mjukhet mot fiende. Mannerheim svängde i juni 1946 enligt Juhani Suomi. Det syntes under memoarskrivandet, där Mannerheim emellertid fick ge efter för sakkunskapen och förläggaren.

Ett pikant vittnesmål kommer från förläggaren Reenpääs son, som var chaufför åt paret och skvallrade att Calle högt och hårt kritiserat namngivna finska personer. Mannerheim försökte lugna henne.

Det var Calle som betalade för memoarernas tillkomst, både i pengar och i engagemang.

Marskis skuld till Calle ville inte dödsboet reglera. Det ansågs visserligen att stora pengar hade gått åt, men Mannerheimstiftelsen kunde inte betala utan kvitto. Efter många års förhandlingar fick Calle 60 000 svenska kronor, trots att kostnaderna för boken hade beräknats till en halv miljon.

Parets allomfattande enighet uppstod i juni 1946 och slutade med sista brevet som skrevs några dagar innan Mannerheim dog i januari 1951.

”Nu slutar jag och går till kojs med hjärtat fyllt av Dig. Tack och tusenfalt tack. Tusen kyssar sänder jag med sydliga vindar och alla mina tankar och känslor följa med.”

Hela vägen vittnar breven om ett kärleksförhållande som bara förekommer en gång i livet. De hade full respekt för varandra och Calle ville att Mannerheim redan då skulle få sin plats som ledare långt över finska mått.

Faktiskt fick han den uppskattningen av det finska folket redan vid sin begravning och han kom att inta en position som därefter bara har förstärks. Calle var den första som kämpade just för detta, för att hon var en kvinna med internationellt perspektiv och brinnande kärlek. Därför gjorde hon allt för att memoarerna skulle bli färdiga innan hennes älskade gick bort. Hon finansierade under processen Mannerheims dyra resor och hotell. Några färdiga memoarer fick Mannerheim aldrig se. Den första delen utkom på hösten 1951.

Juhan Suomi beskriver den sovjetiska frågan i memoarerna utgående från att den CIA anställde f.d. spionchefen hos Mannerheim, överste Paasonen, höll i pennan. Men jag tror inte att det rådde någon oenighet inom den grupp av generaler som utformade memoarerna. Finland hade kommit lindrigt undan bland de länder som anfallit Sovjet på Hitlers sida. Sovjet ville inte ens granska Mannerheims skuld till kriget i rätten. Varför skulle Mannerheim förstöra det som han som den ende av Hitlers vapenbröder hade uppnått? Andra arkebuserades eller sattes i fängelse.

Den drivande kraften bakom att Mannerheim skulle lägga skulden för kriget på Stalin måste ha varit Calle, som inte kände den finska situationen. Calles kärlek kände inga taktiska gränser, hennes älskade var oskyldig till allt. Hon försvarade honom som en mor alltid försvarar sin son.

Juhani Suomi hade inte informationen om breven till Calle.

2017 har det kommit två sammanfattande böcker om Mannerheim. Svensken Herman Lindqvists och Henrik Meinanders. Båda upprepar ordagrant det som Ulf Olsson har funnit. Hundra brev, som Mannerheim har skrivit finns i Calles arkiv hos svenska företagsföreningen, som dock bara tillåtit Olsson att ta del av originalen.

Inga brev från Calle har gjorts tillgängliga.


Vi vet att kärleksberusningen dominerade Mannerheims tankevärld under de sista fem åren. Det är från detta som Mannerheims självbild måste tolkas. Det kan historieforskare göra. Det ingick  inte i Ulf Olssons uppdrag, men borde ha ingått i Meinanders och Lindqvists.

Hela den finska litteraturen präglas av en förnedrande behandling av grevinnan. Medarbetarna bekräftar att utan hennes stöd hade memoarerna aldrig skrivits. Detta återger Herrman Lindqvist med eftertryck. Sebastian Ahlander berör i sin bok bara flyktigt memoarernas tillkomst och Calle. Olsson ger inte sammanhanget utan hanterar Calle som den ekonomisk historiker som han är.

Inga finska författare vill inse att memoarerna tillkom tack vare Calles pengar. Efter hans död skrev hon en räkning för sina utlägg, inklusive ersättning till Paasonen m.fl. medarbetare. Den slutade på en i sammanhanget obetydlig summa, 500 000 svenska kronor Förlagets förskott till Mannerheim var 11 miljoner svenska kronor och tryckningen av första upplagan inbringade 110 miljoner kronor.  Dagens penningvärde får vi om siffrorna minst tiodubblats, men det saknar betydelse i det här sammanhanget.

I sitt brev till Mannerheimstiftelsen antydde Calle att Mannerheim var ute efter hennes pengar. När Mannerheim 1950 fick 11 miljoner hade han kunnat direkt reglera sina skulder med Calle. Det gjorde han tydligen inte, vilket kan uttryckas så som Calle gör det. Mannerheim hade anledning att bränna Calles brev för att de innehöll en diskussion om pengar.

Mannerheimstiftelsen reaktioner i den affären kan man inte försvara. Stiftelsen medgav att skulden finns, men sade att den skulle vara omöjlig att betala utan kvitton. Till sist betalade stiftelsen Calle
60 000 svenska kronor plus kostnaderna för hennes finska advokat. Många finska historiker och Olsson antyder att Marcus Wallenberg, Calles bror, 1960 skulle ha bett om detta genom president Kekkonen. Men det är ett ogrundat förlöjligande av två viktiga aktörer i svensk-finska förbindelser. De sysslade inte med fickpengar, de krävde inte lagbrott av stiftelsen.

Seppo Isotalo

Litteratur i urval:

Gustaf Mannerheim : aristokrat i vadmal av Henrik Meinander (2017)

Gustaf Mannerheim av Dag Sebastian Ahlander (2016)

Mannerheim − Viimeinen kortti? Ylipäällikkö − presidentti Juhani Suomi av Juhani Suomi (2013)

Berättelsen om Gertrud "Calle" Wallenberg : Mannerheims sista kärlek av Ulf Olsson  (2014) 

Mannerheim : marsken - masken - myten  av Herman Lindqvist (2017)

Marskalkens minnen : nationalupplaga av G. Mannerheim: minnen I-II

Flóra Bartha Paasonen : vaiettu tarina

Anteckningar om Mannerheim, Jörn Donner

Marsalkan kotiinpaluu, Päivi Tapola

Mannerheim, Martti Turtola

Mannerheimin ristiriitainen upseeri : eversti Aladár Paasosen elämä ja toiminta, Martti Turtola

Kvinnorna i Mannerheims liv, Leonid Vlasov

Линии Маннергейма, Владимир Мединский