Med sitt dubbla medborgarskap och med halva livet levt i USA och halva i Ryssland håller hon tummen i ögat på både Trump och Putin.
Stefan Lindgren har läst en visserligen överdrivet kritisk men nyttig Rysslandsskildring.
Mot bakgrund av att Gessen allmänt i Ryssland uppfattas som en västfinansierad valkyria har hon ibland överraskat. Berömt är när hon läxade upp Anna Politkovskaja för att servera läsarna overifierade skrönor om Tjetjenien, som att den ryska militären förvarade tillfångatagna tjetjener i jordhålor.
Överraskande nog har hon också från sin amerikanska utpost agerat emot ”Russiagate” i USA – ”Putin älskar tanken att han skulle kunna styra USA”, menar hon, men avvisar alla påståenden om att det skulle ligga något i att Ryssland påverkat val i USA.
Risken Masha Gessen löper är naturligtvis att i väst skriva det väst vill ha och i Ryssland det en rysk publik vill ha. I väst är hon författare till tjocka böcker om ”Putindiktaturen”, i ryska bokhandlar finns hon just nu bara representerat med en bok om den ryske matematikern Georgij Perelman.
”Framtiden är historia” är helt och hållet en västerländsk bok och hennes val av dramatis personae är gjort med tanke på västlig eller snarare amerikansk publik. Hjältarna är Zjanna, dotter till den mördade politikern Boris Nemtsov, och börsanalytiker till yrket; Masja, yrkesrevolutionär som arbetar än åt den korrupte vänsterpolitikern Ilja Ponomarjov, än åt oligarken Chodorkovskij; hbtq-aktivisten Ljosjka; Serjozja, barnbarn till Aleksandr Jakovlev, chefsideolog under Gorbatjov; psykoanalytikern Arutiunjan, sociologen Lev Gudkov och filosofen Aleksandr Dugin.
Den sistnämnde som hon känt sedan 80-talet beskrivs som en inflytelserik filosof. I västpressen framstår han som något av Putins onda genius. Faktum är att de aldrig träffats och att den lynnige Dugin 2014 fick sparken från Moskvauniversitetet för oöverlagda uttalanden mot ukrainare.
Gessen blåser också upp Dugin till en betydelse han knappast har. Han görs till skapare av begreppet ”den ryska världen”. En enkel ngram-koll visar att detta begrepp använts i rysk litteratur under större delen av 1900-talet med toppar 1921, 1950 och på 1990-talet.
Helt förutsägbart menar Masha Gessen att dagens Ryssland går mot en totalitär stat, fast det kanske under en kortare period (Jeltsin) var mer av en ”oliberal demokrati”.
Mot den beskrivningen kan man resa invändningar. Pluralismen i etern tycks mig i praktiken mer vidsträckt än i exempelvis Sverige. Avvikande åsikter får komma fram – t ex kan nu Ksenja Sobtjak som presidentkandidat öppet i direktsänd TV förklara att återföreningen med Krim varit felaktig liksom stödet åt de självutnämnda republikerna i Donbass.
Tidningar som Novaja gazeta och Vesti är synnerligen kritiska mot Putins styre och tar vara på varje infallsvinkel mot honom.
Valbestämmelserna i Ryssland som hela tiden liberaliserats kan naturligtvis tyckas onödigt krångliga. Men runt om i hela västvärlden har man spärrar mot småpartier för att inte tala om tvåpartisystem som effektivt utestänger nybildningar. Och valbestämmelserna i Ryssland har gradvis förenklats för att underlätta för nya partibildningar utan att inbjuda till kaos.
Behandlingen av provokativa oppositionsgrupper som Pussy Riot och grupper som ständigt föredrar tillståndslösa demonstrationer tycks mig inte mycket strängare än ska vi säga den franska kravallpolisens framfart eller insatsen mot Occupy Wall Street.
Som så många andra Rysslandobservatörer stöder sig Masha Gessen bl.a. på Hanna Arendts filosofiska traktat om totalitarismen.
Man glömmer då att Arendts epokgörande verk när det ursprungligen skrevs handlade om den kapitalistiska totalitarismen, som hon såg oupplösligt förenad med imperialismen. Men mellan 1948 och 1951 skrev hon om boken bl.a. med material som CIA tillhandahöll och CIA betalade också för extraarbetet att styra bort verket från den ursprungliga måltavlan.
Några av Arendts skarpaste uttalanden om väst försvann för övrigt i översättningen från tyskan till engelskan.
För Masha Gessen är Aleksandr Dugins tes att ”det finns inga universella mänskliga rättigheter” en orimlighet. Men hon är ju född 1973 – hon har aldrig upplevt någon annan version än den petrifierade västliga dogmen om lagfästa rättigheter, flerpartisystem etc. som inte ens tvåpartistaten USA eller det grundlagslösa Storbritannien på långt när uppfyller.
Ännu på 60-talet medgav åtminstone svenska statsvetare att demokratins former var skiftande och att till och med Afrikas enpartistater kunde ses som demokratier, förutsatt att de styrdes av folkförankrade partier med intern demokrati.
Masha Gessens bok är verkligen läsvärd, men det är inte en roman man kan slöläsa. Då blir man vilseförd och pådyvlad bilden av ett Ryssland där nationalsporten är att jaga homosexuella och politiskt oliktänkande.
I själva verket har Masha Gessen alltid haft en privilegierad position i Ryssland och inte alls varit förföljd. Hon var redaktör för tidskriften "Jorden runt" en påkostad motsvarighet till National Geographic. Där hade hon kunnat göra stor nytta. Men hon kom i konflikt med styrelsen och agerade enväldigt mot tidskriftens frilansare. När hon till sist fick sparken förklarade hon det med att hon vägrat medverka i en personkult kring Putin. När Putin ringde upp henne personligen och bad henne stanna avvisade hon erbjudandet. Hon ville förbli "sparkad".
Men jag tror likväl att en person som hon - hur kätterska åsikter hon än har - kan göra nytta i Ryssland. Hennes skildring av sin egen ärftliga bröstcancer belyste ett problem som knappast hade skildrats dittills i ryska media.
Även hennes lesbiska äktenskap med en adopterad son och en biologisk dotter är utmanande för konservativa, fast Ryssland aldrig haft någon lagstiftning mot just kvinnlig homosexualitet.
Rysk journalistik gynnas hur konstigt det än kan låta av kritiska - ibland starkt överdrivna – skildringar från väst. Opposition är bra om den drivs i form av förnuftiga samtal och förenas med praktisk verksamhet. Till och med en västfinansierad hysterisk opposition gör viss nytta.
Som det ryska ordspråket säger: Gäddan finns i sjön för att inte rudan ska slumra till.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.