Finlands krig mot Sovjetunionen 1918-1944

Hitler besöker marskalk Mannerheim på dennes 75-årsdag 4 juni 1942.

Jan Nybondas analyserar Finlands tre krig mot Sovjetunionen 1918-20, 1939-40 och 1941-44.
Han gör en historieskrivning som i mångt och mycket går på tvärs med det jubilerande Finlands officiella.

Churchills profetiska ord -  Faran som riktas mot Ryssland är även riktad mot oss - anser Nybondas har en giltighet även i vår tid. USA/Nato:s militära uppladdning mot Ryssland bygger på samma aggressiva grundtanke som Hitlers Barbarossa.


Följande sammanfattning av den finsk-sovjetiska krigshistorien omfattar tre krig: 1918-20, 1939-40 och 1941-44. Texten har tillkommit inspirerad av Waldemar Erfurths krigsdagbok från 1941 som utgavs på hösten 2017.

Själva dagboken ges dock ett underordnat utrymme till följd av dess detaljrikedom som det inte är motiverat att redogöra för.

Av dessa tre krig är det förstnämnda tämligen okänt även i Finland. Förklaringen är att de mobiliserade truppernas antal inte var särdeles stort.

Det som härvid förblir obeaktat är emellertid den finska sidans övertag i den svåra situation som det nya sovjetiska styret befann sig i. Finska bedömare ansåg nämligen då och senare att de skulle ha haft kraft att helt krossa de nya makthavarna.

Och från denna tidiga konfrontation går misstron i rät linje vidare in i 30-talet när följande krig bryter ut. - Läsaren görs uppmärksam på att framställningen inte är kronologisk.

En "känslig människa"
”Mitt intryck blev att utan ledarens och profetens mask...är han en varmt kännande, hjärtlig, välmenande och känslig människa”. Vem är personen ? Den välmenande människan var enligt utsago av Finlands dåvarande president, Risto Ryti, ingen annan än Adolf Hitler som just då 1942 besökt Finland och haft flera samtal med Ryti. Samma varmt kännande människa hade föregående dag förklarat för Ryti att inte endast Leningrad utan även Moskva skulle jämnas med marken och att inte ens civila liv var värda att besparas. Nästan rörd till tårar hade Hitler berättat om sin vånda då han åsåg Finlands kamp under vinterkriget 1939 och inte kunde komma till undsättning. Av alla Tysklands vänner var finnarna de enda verkligt pålitliga sade Hitler till Ryti, en åsikt han delade med den nu aktuelle general Erfurth.

Källan till det föregående är Risto Rytis minnesanteckningar som länge hölls undangömda och publicerades först 2006. (Citat ur Suomen Kuvalehti nr 2, 2006).

Innan vi går närmare in på general Erfurths minnesanteckningar är det för bakgrundens skull skäl att citera ett utdrag ur dessa, apropå den vånda Hitler förkunnade för Ryti. Den av Nürnberg-tribunalen till döden dömde general Jodl besökte marskalken Gustav Mannerheim den 4 september 1941. Vid mötet beskriver han Tysklands icke-angreppsavtal på ett sätt som inte lämnar utrymme för spekulationer. Jodl: ”Avtalet med Sovjetunionen var dock militärt nödvändigt och utan det skulle vi inte befinna oss i den position vi gör. Det gav oss skydd mot angrepp bakifrån vilket var en förutsättning för segern i väst och därmed för det pågående fälttåget mot bolsjevismen.” Om vi till Jodls förklaring om att undvika tvåfrontskrig tillfogar Pekka Visuris slutsats i samband med krigsdagbokens utgivning, att dagboken slutgiltigt sätter punkt för allt tal om separatkrig som Finland skulle ha fört mot Sovjetunionen, har vi ramverket för Finlands krigshistoria från 1941 framåt.

Freden i Dorpat sådde fröet
Men för att förstå hur Finland hamnat där det befann sig 1941 måste man gå tillbaka ända till 1918. Juhani Suomi konstaterar i sin bok om VSB-pakten (Vänskaps-  och biståndspakten mellan Sovjket och Finland från 1948) att Finland 1920 hade befunnit sig i ett de facto krig mot Sovjetunionen på deras område ända sedan 1918, även om ingen formell krigsförklaring utfärdats. Finska frikårer opererade i ryska Karelen och tsarens tidigare officer Gustav Mannerheim som hatade bolsjevikerna stod i ständig kontakt med den vita sidan i Ryssland, liksom med britterna och polackerna.

Henrik Meinander skriver i Finlands historia-del 4 att Finlands vita armé var den starkaste av alla kontrarevolutionära styrkor och hade kunnat tränga in i Petrograd 1919 och störta bolsjevikerna. Som en hämsko fungerade vetskapen om att de ryska kontrarevolutionärerna inte var villiga att erkänna Finlands självständighet.

Den nya sovjetiska regeringen, som var den enda ryska regeringskonstellation villig att bevilja Finland självständighet 1917, återgäldades av Finland med truppinvasioner och dödligt hot mot själva Petrograd. Förutom erkännandet av självständigheten behövdes således ytterligare ett fredsavtal efter två år av krig innan Finland lät vapnen tystna.

Generöst skänktes Finland ett nytt territorium, Petsamo, som gav en korridor till Ishavet och hade nickelfyndigheter. Men Finland hade velat ha mer och allmänt var opinionen missnöjd med avtalet: ”skamfreden”.

Freden i Dorpat 1920 bar i sig fröet till de kommande konflikterna. Finland utnyttjade Sovjetunionens svaghet till att utverka gränsdragningar som redan vid tillkomsten bedömdes som orimliga av kritiska bedömare på båda sidor.

Finlands gräns vid Leningrad kom att ligga mycket nära staden, vilket innebar potentiellt stor fara vid krigsutbrott. I förhandlingarna i Dorpat hade Sovjetunionen yrkat på samma justeringar på Karelska näset som man återkom till 1939, även då i utbyte mot andra områden. Därtill hade Finland låtit brittiska skepp nyttja finska hamnar vid deras insatser mot bolsjevikerna, vilket ledde till krav från sovjetisk sida att Finland måste förbinda sig till att inte upplåta sitt område åt främmande makt för angrepp. Finland vägrade att avge en sådan utfästelse 1920. Då gällde det Storbritannien men samma vägran upprepades på 30-talet för Tysklands vidkommande.

Koordinerade Barbarossa
General Waldemar Erfurth är 61 år gammal när han får uppdraget att fungera som högsta sambandsofficer i Finland och koordinera operation Barbarossa för Finlands vidkommnade mellan det finska och tyska överbefälet. Erfurth är yrkesmilitär men ingen nazist. Han lämpar sig därför väl för uppdraget eftersom hans syn på kriget är likartad med värdarnas. En villig medlöpare som ser stora möjligheter öppna sig.

Finska överbefälet är helt koncentrerat i händerna på en person, Gustav Mannerheim. Erfurth:”En stor herre med hög intelligens och stark självkänsla. Mycket artig även om något kylig” (första mötet 14 juni).

Maktkoncentrationen avvek från det normala där generalerna brukade bilda ett kollegium. Erfuths position är således unik. Han fungerar som länk mellan Mannerheim och Hitler, vilka båda hade beslutandemakten i sina händer. Erfurth rapporterar via OKH, härens överkommando, där hans närmaste överordnade är general Jodl och krigsmarskalk Keitel.

Han verkar stortrivas i Finland och kommer mycket väl överens med de finska generalerna och övriga officerare. Många av dem är tyskkunniga och har fått sin militära grundutbildning i Tyskland 1915-1918. De tillhör de sk. jägarna, frivilliga som rest till det kejserliga Tyskland och som sedan kom att sättas i aktion i inbördeskriget 1918 i Finland. Bland dem fanns de blivande generalerna Heinrichs, Hanell, Öhqvist och Österman.

Erfurth låter sig trakteras vid landets finaste hotellrestauranger och bor förutom på hotellen hos överklassfamiljer som bemöter honom som en furste. Han sitter regelbundet till bords med Mannerheim och vid dessa tillfällen ständigt vid dennes sida. Han beundrar Finlands vackra natur och njuter av sommaren som råder vid krigets början.

25 000 skickas i döden
Tanken med operation Barbarossa var att enligt blixtkrigskonceptet slå ut Röda armén under sommaren och den tidiga hösten. I Finland var uppdraget för de tyska styrkorna att tränga fram till staden Murmansk i norr och innan dess skära av järnvägsförbindelsen från Ishavet söderut. De finska styrkorna skulle tränga fram längs sjön Ladogas östra och västra sidor och den östra sidans trupper skulle möta de tyska styrkorna som söderifrån hade tagit sig genom Ryssland till Leningrad.

Den finska insatsen var av mycket stor betydelse ur helhetens synvinkel, med hänsyn till den blixtkrigskaraktär som avsågs. Tyskland hade vid tidpunkten lagt under sig större delen av Europa. Detta innebar att det blivit allt tunnare med manskap för att säkra det jättelika området och uppbåda tillräckliga styrkor för det massiva fälttåget. Finland kunde mobilisera närmast osannolika en halv miljon man som hade både stridsvana och var förtrogna med terrängen både vid Ladoga och längre norrut. Så långt det räckte var det tysk-sovjetiska avtalet ett genidrag från Hitlers sida. Tyskarna kunde ostört lägga under sig Västeuropa och samtidigt ledde avtalet till öppet krig mellan Sovjetunionen och Finland, vilket i nästa fas gav Tyskland en effektiv allierad för den norra fronten.

Krigets inledning vidtar som planerat för angriparna med framryckningar längs alla frontavsnitt. Från början står det dock klart att förlusterna blir betydligt större än beräknat och speciellt i Lappland går det trögt. Och redan den 18 augusti uttrycker Mannerheim sitt missnöje till Erfurth om att kriget drar ut på tiden och han undrar när mötet bortom Ladoga kan äga rum.

Detta visar vilken självöverskattning man hade grundat sina planer på. Gällande samarbetet mellan parterna förekommer diverse meningsskiljaktigheter men inget som skulle äventyra den goda vapenbrödraandan. Erfurth står i daglig förbindelse med det finska överbefälet, diskuterar deras planer och kommer med förslag. Under de fem första krigsmånaderna sänds 25 000 finska soldater in i döden, medan generalerna samlas om kvällarna för att avnjuta utsökt Ladogalax och smida nya anfallsplaner.

Godtar hårda fredsvillkor
Det som Mannerheim speciellt uppskattar är Erfurths ständiga uppdatering av läget vid de övriga stora fronterna; Moskva, Kaukasus och fronten söderifrån mot Leningrad. Under höstens lopp kommer medgivanden från bägge parter om att man underskattat motståndet men ännu saknas insikten om att handslaget vid Ladoga mellan vapenbröderna aldrig kommer att äga rum och att nederlaget väntar längre fram. Först när Hitler besökte Finland sommaren 1942 och förmodligen lyckades övertyga de flesta om fortsatta framgångar fanns de som börjat tvivla. Tyskarna hade slagits tillbaka vid Moskva men slaget om Stalingrad låg ännu framför.

Enligt Heikki Ylikangas är det lätt att förklara varför det s.k. fortsättningskriget utbröt. Ledande kretsar trodde på de tyska vapnens seger och därmed öppnade sig läge för revansch. Man behövde inte nödvändigtvis tro att Tyskland skulle segra över allt motstånd. Det räckte med seger över Sovjetunionen, vilken både Mannerheim och Ryti senare medgav att de trott på. Men de konkreta omständigheterna kring planens verkställighet förblev länge hemliga utom för den allra innersta kretsen av politiker och militärer.

Politikens kärntrupp fick nämligen redan i februari 1940 under pågående vinterkrig erfara att Tyskland planerade angrepp mot Sovjetunionen. Det hade Hitlers närmaste man Hermann Göring sagt till Finlands ambassadör Kivimäki. Detta var ytterst hemlig och känslig information vid denna tidpunkt. Skälet till att Finland informerades var att tyskarna befarade att Finland annars kunde få hjälp av västmakterna, vilkas manövrer skulle försvåra deras eget kommande angrepp. Budskapet från Göring lydde att godta fredsvillkoren även om de var hårda. Viktigare var att spara styrkorna som sedan skulle sättas in när tiden var mogen och förlusterna av områden skulle kompenseras med råge.

Tyska anfallsplanen hemlighölls
Finland handlade enligt Görings uppmaning men eftersom dessa löften måste hållas hemliga ledde det till komplikationer inom regeringskretsarna. Inte ens de närmaste kollegerna delgavs informationen som statsminister Ryti och hans socialdemokratiske utrikesminister Väinö Tanner behöll för sig själva. Fredsavtalet godtogs genom att dessa hänvisade till det ohållbara militära läget och den uteblivna hjälpen från västmakterna. När fredsavtalets konturer klarlades för generalerna i det finska högkvarteret protesterade dessa kraftigt. Mannerheim som visste mer än han kunde berätta kallade dem till enskilda samtal och lugnade dem.

Den 24 juni 1941 mottog Göring ett högt förtjänsttecken av Finlands ambassadör Kivimäki. Detta var på krigets tredje dag. Om Görings tacktal berättar Kivimäki i sitt brev till utrikesminister Witting att det gladde Göring att Finland hörsammat hans råd, varpå han gick fram till kartan och frågade hurdana gränser Finland hade tänkt sig. Kivimäki pekade över Sovjetkarelen och staden Onega vid Vita Havet och sade att här fanns gamla finska bosättningar, liksom Kolahalvön är gammal finsk bosättning.

Till detta svarade Göring att om Kolahalvöns naturrikedomar måste ett ekonomiskt avtal ingås med Tyskland. Vill Finland ha Petersburg, frågade Göring? Petersburg utgör ett hot mot Finland, svarade Kivimäki. Alltså måste Petersburg förstöras och så kommer det att ske, liksom med Moskva, avslutade Göring. Görings löften till Kivimäki bekräftas i general Halders dagbok där han direkt återger Hitlers redogörelse. ”I kommande fördelning tillhör Nord-Ryssland Finland” - Finlands planer var således stora - även om de inte sträckte sig ända till Uralbergen som det kunde heta bland strategerna på krogen.

USA:s bistånd utsträcks till Sovjet
Föga anade segervissa tyskar och finnar att samma dag operation Barbarossa inleddes skapades en ny och fast allians som skulle krossa deras planer. Winston Churchill visade inte minsta tvekan när det väl kom till kritan. Han sade i sitt radiotal till folket att han om någon konsekvent hade opponerat sig mot kommunismen. Denna fråga förbleknade emellertid inför den fara man nu ställdes inför. Churchill:

”Vi är fast beslutna att krossa Hitler och varje spår av naziregimen. Inget kan få oss att vända om, inget. Vi kommer följaktligen att ge all hjälp vi kan till Ryssland och det ryska folket. Om Hitler inbillar sig att hans angrepp mot Sovjetryssland skulle föranleda minsta oenighet om målen eller försvaga de stora demokratiernas ansträngningar inriktade på hans undergång, då misstar han sig gruvligt. Faran som riktas mot Ryssland är även riktad mot oss.”

Två dagar senare anslöt sig Roosevelt till Churchill och förklarade att USA:s bistånd skulle utsträckas till Sovjetunionen.

I Finland saknades hos makthavarna en sådan klarsyn som Churchill företrädde. Rysshatet och den ständigt närvarande övertygelsen om att Ryssland ruvade på erövringsplaner fördunklade omdömet redan på 30-talet och har gjort det ända sedan dess. Tsarrysslands generalguvernör Bobrikov mördades i Helsingfors 1904 som en hävdad reaktion på förryskningssträvanden.

Någon allmän russofobi kunde man då emellertid inte tala om trots den drastiska handlingen. Russofobin eller rysshatet började odlas på 20-och 30-talet i inbördeskrigets efterdyningar och fick vid den tidpunkten en ideologisk accent som bolsjevikhat. När Hitler på 20-talet deklarerade sin plan att störta judebolsjevismen och tränga österut för att skaffa herrefolket Lebensraum och hans makttillträde 1933 fick de sovjetiska ledarna att omedelbart ta honom på orden, ringde ingen varningsklocka i Finland.

Bluffteorin
I modifierad form ser vi fortsatt samma beteende från dagens finska politiska och intellektuella elit. Det som sägs i Moskva saknar relevans – fullkomligt. När Sovjetunionen inledde sin kampanj i Europa för att skapa en enhetsfront mot Tyskland förstod Finlands statsledning inte att detta berörde även dem själva. Med tjugotalets erfarenheter från interventionskrigen i bagaget litade Sovjetunionen inte på Finlands neutralitetsförsäkran vid en internationell storkonflikt. Sovjetunionen krävde både en klarare deklaration om försvar mot fientlig genommarsch liksom gränsjusteringar och förbättrad kontroll över Finska vikens infart.

Men Finland hade redan i inledningsskedet låst sina positioner och i botten låg den ideologiska komponenten. Bland folket rådde ”vi viker inte en tum” -andan och när politikerna i sista stund började komma till insikt om att kompromisser kunde behövas fanns inget utrymme för sådana på hemmaplan.

Historikerna har efteråt talat om önsketänkande, där vägran att kompromissa inte skulle få några konsekvenser eller om ”bluffteorin”. Moskva kan tänka bara bluffade med sina krav och höll man stånd mot bluffen skulle de ge efter. Förutom en ideologisk låsning talar vi även om oförmåga att uppfatta vad som skedde på den internationella arenan. Det skulle sedermera visa sig att det scenario som Sovjetunionen framlade 1933 var det som även kom att ske och att Leningrad skulle hotas i allra högsta grad. Men som sagt, vem kunde ta dem på allvar.

Ideologisk mytologisering
Den officiella historieskrivningen som egentligen är en ideologisk mytologisering av det skedda, löser dilemmat med kompromissvägran om relativt små eftergifter på följande sätt: Henrik Meinander upprepar samma fraser för båda krigens del: efter att ha räknat upp alla tillfällen till kompromiss som erbjöds 1939 avslutar han med slutsatsen ”på kort sikt var envisheten förödande men blev i längden en förutsättning för att Finland inte skulle uppslukas av Sovjetunionen.”

Fraser med samma innebörd upprepas efter nästa krig. Den brittiske historikern Geoffrey Roberts avvisar detta resonemang som grundlöst. I sin bok Stalin's Wars från 2006 har han haft tillgång till nyöppnade arkiv och dementerar med hänvisning till Stalins förhandlingar med Churchill liksom diskussioner med utländska kommunistiska ledare att Sovjetunionen skulle ha haft några territoriella anspråk på Finland.

Det man krävde var en regering som inte skulle alliera sig med landets fiender samt relativt små regleringar av gränsen som skulle ha kompenserats rejält i mindre utsatta trakter. Finland erbjöds två kommuner eller socknar i Östkarelen och även på denna punkt måste man förvånas över att politikerna inte kunde ”sälja” detta fördelaktiga byte av områden till folkopinionen. Om Finland hade ingått avtal med Sovjetunionen 1939 hade problemet varit löst. Givetvis skulle landet ånyo ha tvingats att ta ställning två år senare. Skulle man stå fast vid sina utfästelser eller skulle man trots allt öppna ett uppmarschområde åt Tyskland ?

Axiomatisk fiendskap
Däremot bör det tilläggas att när ingen förhandlingslösning kom till stånd och Sovjetunionen inledde angreppet, kunde de sovjetiska trupperna mycket väl ha intagit hela landet om det finska försvaret inte hade hållit stånd. Då hade man knappast heller avstått från erövringen innan kriget med Tyskland hade utkämpats till sitt slut, så betydande hade den strategiska fördelen varit. Men eftersom motståndet var hårt fann Stalin det inte värt att offra mer resurser då dessa skulle behövas längre fram. Detta är inte samma sak som att hävda att det skulle ha funnits en ursprunglig erövringsplan eller att en sådan bara temporärt lades åt sidan. När kriget gick mot sitt slut i Finland 1944 hade landet förlorat sin militärstrategiskt viktiga roll och någon ockupation var inte påkallad.

I sin beskrivning av 30-talet skriver Meinander som i förbifarten: ”...hade Hitlers regim ju samma ärkefiende som Finland, nämligen Sovjetunionen.” Och varför det ? Ingen förklaring ges, ingen behövs, det är ett axiom.

En regering i Petrograd som på begäran genast beviljade Finland självständighet 1917 och som tack för detta fick två år av krigshandlingar riktade emot sig som direkt syftade till att eliminera dem. De hade varken förr eller senare utmålat Finland som sin ärkefiende. Inte heller Tyskland utmålades som någon ärkefiende förrän Hitler kom till makten. Fiendskapen gick i motsatt riktning från väst till öst och var axiomatisk. Samtidigt visste man mycket väl i Moskva att toppgardet inom Finlands försvarsmakt, utom Mannerheim, var jägare utbildade i Tyskland med fortsatt nära kontakter åt det hållet, som enligt samme Meinander ”endast med ansträngning kunde dölja sin protyska hållning”. Därtill avslöjades det på 30-talet att Finland hjälpte Tyskland att kringgå förbudet att bygga u-båtar genom att via ett holländskt bulvanföretag med tyska ingenjörers hjälp utveckla och bygga sådana i Åbo.

Det som utlöste den sista fasen i de sovjetiska ansträngningarna att utverka garantier för att säkra försvaret av Leningrad var ”Anschluss” av Österrike till Tyskland 1938. Kort därefter fick finska utrikesministern Holsti sitt första besök av Stalins sändebud Boris Jartsev. Enligt Juhani Suomi hade Sovjetunionen försökt att isolera Tyskland ända fram till Münchenavtalet senare samma år, då Tyskland gavs rätten att lägga beslag på delar av Tjeckoslovakien. Uteslutna från München fann de sig själva isolerade vilket krävde resolut handling.

Två förordade avtal
Bland det finska ledarskapet fanns två personer som förordade ett avtal med Sovjetunionen 1939. Dessa var den konservative veteranpolitikern och senare presidenten Juho Paasikivi och Mannerheim. Övriga motsatte sig, häftigast av alla den som i praktiken ledde utrikespolitiken, utrikesministern Eljas Erkko: ”Glöm att Ryssland är en stormakt” var hans uppmaning till förhandlaren Paasikivi som regeringen inte ens gav något mandat att ingå kompromisser.

Men varför manade Mannerheim till avtal, han som velat rida in i Petrograd och störta hela regeringen 1920 och som i sin dagorder 1941 orerade om att inte sänka sitt svärd innan Karelen hade befriats? Mannerheim var strategen och ”realisten”, så långt realismen räckte. Liksom han 1920 hade trott att det var möjligt att erövra Petrograd, trodde han 1941 att den tyska militärmaskinen var oövervinnelig. Däremot ansåg han 1939 att eftergifterna var små och att Finland inte var kapabelt att försvara sig mot ett angrepp. Men Finland hade låst sig i sina positioner både på hög och låg nivå: ärkefienden ryssen, de röda bolsjevikerna, Stalin, som dygnet runt ruvade på angreppsplaner o.s.v. Inte en tum, för ger man en tum begär de genast en tum till. I tjugo års tid hade man ideologiskt målat in sig i ett hörn, där man inte förstod vad Sovjetledningen ville ha sagt och inte heller vad som skedde ute i Europa.

I den ändlösa raden av Mannerheim-hagiografier skriver Meinander i sin Aristokrat i vadmal 2017 att beslutsfattandet under hösten 1939 var kaotiskt. Erkko och Mannerheim hade råkat i dispyt och kommunicerade inte med varandra. Mannerheim hade sänt ett meddelande till London där han lät förstå att Finland skulle gå Moskva till mötes. Detta meddelande hade snappats upp av Stalins underrättelsetjänst och eftersom Stalin trodde att Mannerheim hade sista ordet trodde han in i det sista att Finland skulle komma till ett avtal med dem. Men det var Erkko som hade avgörandet och därför skedde inga framsteg.

Ryti sade vid fredsförhandlingarna i Moskva 1940 att ”denna sammanstötning beror på ett tragiskt missförstånd”. Däri hade han rätt men missförståndet kom inte ur tomma luften. Det låg tjugo år av ömsesidig misstro bakom.

Russofobisk tomteverkstad
Tidningsmagnaten Erkko, den huvudansvarige för landets kompromissvägran, och hans efterkommande har fram till denna dag 2018 sörjt för att allmänheten i Finland fått sig sin dagliga ranson av russofobi serverad. Erkkokoncernen har en egen tomteverkstad för ändamålet. Förutom dagliga artiklar i tidningarna skyltar man i snabbköpens tidningsstånd med ”krigsbilagor” som utkommer månatligen, i vilka kriget utkämpas om och om igen, snart 80 år efter det inträffade.

Och Meinander fortsätter 2017 att driva den ihåliga tesen om att eftergifter bara hade underlättat en rysk erövring. Att en sådan inte behövdes ur strategisk synvinkel bekymrar inte. Hade Hitler ockuperat Sverige hade läget varit ett annat. Dessutom tog ju Sovjetunionen ett mycket större område i beslag 1940 än vad man förhandlat om. Denna ”eftergift” borde ha underlättat en erövring som dock aldrig skedde. Stalin som i finsk historieskrivning ständigt förebrås för att ha slösat med manskap gjorde två gånger halt i Finlands gränstrakt – för att spara eget manskap. Samtidigt sparades ett stort antal finskt manskap.

Detta ”ostalinistiska” beteende har lett till den ideologiskt farliga tesen om att Finland egentligen aldrig besegrades. ”Avvärjingssegrarna” 1940 och 1944 tryggade landets existens. Här kommer man mycket nära de tyska myterna om den obesegrade armén 1918. Och det förstod Stalin mycket väl: En upprepning av 1918 kom inte i fråga för Tysklands vidkommande. Denna gång måste Berlin intas.

Meinander redogör för Mannerheims dagorder från 1940, om Finlands mission att skydda den västerländska civilisationen. Att man sedan ett år senare började utföra denna mission genom att stödja dess antites, Hitlers nazivälde, är en så pass skriande motsättning att den borde få alla att bli bestörta. Detta är den största blinda fläcken i historieskrivningen. Sovjetunionens övergrepp 1939 och Tysklands och dess bundsförvanters övergrepp 1941 befinner sig i skilda kategorier.

Leningrad skulle jämnas med marken
”Man planlade ett aldrig skådat erövrings- och förintelsekrig som skulle leda till en fullkomlig förslavning av det östra Europas slaviska befolkning i det storgermanska riket under det tyska herrefolket.” (Andreas Hillgruber 1982, sammanfattad av Visuri.) Och general Halder skriver bl.a. ”Det är ett förintelsekrig. Kriget i öst skiljer sig skarpt från kriget i väst. I öst tjänar obönhörligheten framtiden.”

Leningrad och Moskva skulle jämnas med marken, landets ledarskap skulle utplånas och landets civila Untermenschen skulle mördas i miljontal, för att inte tala om alla judar. ”Die Endlösung” för de sistnämnda påbörjades 1942, då Tyskland började känna av de första bakslagen. Ryssland skulle bli en koloni åt herrefolket vars nordiska stödtrupp skulle belönas med expansion i nordostlig riktning. Leningrads förstörelse kom en bra bit på väg med ohyggliga lidanden för dess invånare. I Finland hade regeringen redan ett färdigskrivet festtal på bordet som skulle hållas i Leningrads ruiner. Finsk historieskrivning skriver med rätta om bomberna mot Helsingfors. Om den tusenfaldiga förstörelsen av Leningrad råder tystnad.

Och vad sade president Ryti: ”Nu har Sovjetunionen råkat i krig med en jämnstark fiende och i denna strid är den lyckliga utgången av vårt eget försvarskrig given”. ”Råkat i krig” samt ”försvarskrig” innehåller kärnor av den finska historieförvanskningen. Erövringsplanen var deklarerad sedan 1924 och planerad sedan 1933, men man måste låtsas som om slumpen regerade. Och det var med angriparna som Finland hade slagit följe, angrepp är ett krigsbrott av grövsta slag.

Meinander förebrår dem som anklagade ledarskapet i Finland för risktagning: ”De flesta militära experter ansåg att Hitler var kapabel att ockupera Sovjetunionens europeiska kärnområden på några månader”. Exakt. Nu är legalismen plötsligt helt frånvarande, den legalism som Paasikivi protesterade emot att drevs till ytterligheter 1939. Nu kan man lägga beslag på Kolahalvön eftersom man har vapenmakten på sin sida. Offerrollen passar inte in.

Ljög folket rakt upp i synen
President Ryti ljög det finska folket rakt upp i synen när kriget inleddes: Han låtsades som att Finland inget hade att skaffa med angreppsplanerna och så hade den innersta kretsen länge gjort även gentemot både riksdagen och flera medlemmar av regeringen. Allt hölls hemligt och folket fick först årtionden senare veta hur det hade gått till. Vinterkriget kom till av ett missförstånd men inte fortsättningskriget. 

Man kan ställa sig frågan varför Hitlers ”Mein Kampf” så strängt förbjöds långt efter kriget när all smittofara redan var över. Var det kanske snarare för att där fanns alltför tydligt uttalat vad som komma skulle - men ledarna i Sovjetunionen var de enda som tog faran på allvar, utom Churchill.

”Faran som är riktad mot Ryssland är även riktad mot oss.” Denna Churchills klarsyn bör ses inte bara i militära termer utan omfattande alla aspekter av det nazistiska projektet. En sådan andens resning fanns inte tillstymmelsen av i Finland och ingen historiker har senare problematiserat detta, inte ens de som annars skrivit kritiskt om kriget. Det som dock gjorts är att koncentrationslägren och den etniska rensningen i Karelen samt utsvältningen av krigsfångar senare utretts och beskrivits i forskningsrapporter.

Räddades av kalla kriget
Det som räddade Finlands agerande från närmare granskning var det kalla kriget. Storbritannien hade förklarat Finland krig 1941 då Finlands anfall hotade de allierades biståndstransporter från Murmansk via järnvägen. Churchill skrev till Mannerheim: ”vi kommer att besegra nazisterna”.

När Sovjetunionen sedan utsågs till västmakternas nya fiende lades Andra världskrigets historia åt sidan och blev föremål för förvanskning. Hollywood låtsades att västmakterna hade besegrat Hitler och det politiska ledarskapet förklarade att hotet numera kom från Moskva. Många framstående historiker har dock påvisat att det kalla kriget inte påbörjades av Stalin utan av USA med brittiskt stöd, se t.ex. Peter Kuznick och Geoffrey Roberts.

Stalin hade inte bara hoppats på fortsatt goda relationer mellan de tre stora, utan som det framgår av skriftliga källor hade även trott på dem. Stalin gjorde sitt yttersta för att inte provocera Väst strax efter kriget. Därför kunde bl.a. Storbritannien och USA ostört ingripa i det grekiska inbördeskriget. Tysklands delning blev resultatet av att Stalins krav på landets neutralitet inte godtogs av de övriga. Tyskarna själva bidrog till delningen i högsta grad.

Den officiella finska historieskrivningen förklarar således att alla beslut som togs från 1939 framåt av den finska statsledningen i slutändan ledde till landets räddning. En vägande psykologisk faktor i detta sammanhang är givetvis de tunga förlusterna i människoliv och avträdda landområden. Det vore otänkbart att medge att allting eller det värsta hade kunnat undvikas genom en eftertänksam och genuint neutral politik.

Det är egentligen ganska lätt att argumentera att man inte hade haft någonting att förlora på en kompromiss 1939. ”Vinterkriget mot Finland var inget Stalin ville ha. Han skulle ha föredragit en förhandlingslösning om gränsdragningen och säkerhetsfrågorna” (Geoffrey Roberts 2006). Tesen om att de små eftergifterna automatiskt skulle leda till nya krav har ingen kunnat underbygga på ett övertygande sätt. Frågan som ingen vågat värdera är alliansen med Hitler. Den har ansetts oundviklig och också som en räddning. Återigen är den annars så kära legalismen som bortblåst.

Som Voltaires Pangloss
Naturligtvis skulle Finland ha haft helt andra möjligheter vid fredsslutet i Paris att argumentera för sin sak om man hade hållit fast vid sin neutralitet. Stalins relationer med västmakterna hade ännu inte brutit samman och dessa å sin sida skulle säkerligen ha visat förståelse för krav från Finland om att avträdda områden bör återbördas. Trosvissheten om de tyska vapnens oövervinnlighet fällde utslaget, liksom den kompletta oförmågan att förstå det storpolitiska skeendet och övergivandet av laglighetsprincipen när det syntes opportunt.

Henrik Meinander påminner om Pangloss i Voltaires Candide. Om inte allt som beslöts hade beslutats i denna den bästa av alla tänkbara världar skulle vi inte sitta här och äta pistascher. Trots att Meinanders idoler motsäger honom. Ryti sade att vinterkriget byggde på ett missförstånd och fortsättningskriget byggde på, som Mannerheim och Ryti medgav, den missriktade tron på Tysklands seger.

Efter kriget var Finland tvunget att bedriva en saklig politik gentemot Sovjetunionen. Vänstern uppnådde stora valframgångar och detta underlättade avspänningen. Speciellt presidenten Urho Kekkonen omvandlade nödvändigheten till dygd och insåg att ett ömsesidigt förtroende gynnade bägge parter. Han förstod dock att revanschistiska krafter var fortsatt starka vilket ledde till att han höll landets chefredaktörer under sin lupp.

Men knappt hade Michail Gorbatjov lämnat ifrån sig Kremls nycklar innan russofobin började göra sitt återtåg. I Finland hade det under efterkrigstiden mer handlat om rysshat än kommunisthat av amerikansk typ, varför det var lätt att överföra den av Kekkonen undertryckta russofobin på det nya styret i Moskva. Jeltsins svaghetsperiod var en övergångsfas. Finland klarade att upprätthålla goda relationer till Sovjetunionen men på 2000-talet kastades allt detta överbord. Den ryska kapitalistiska statsmakten föreföll vara ett större hot än den kommunistiska.

Hot även mot oss
Finlands hela politiska ”elit” omfattar den russofoba hållningen med förre presidenten och NATO-mannen Ahtisaari som synligt språkrör. Tonen anslås av tankesmedjorna i Washington och Bryssel samt där verksamma politiker. Undertecknandet av värdlandsavtalet med NATO skedde under kuppartade former där riksdagen och folket förbigicks. Sådant smussel skulle i en rättstat göras till föremål för åtal.

Juhani Suomi betecknar värdlandsavtalet som en stor fara för Ryssland. Den långa gemensamma gränsen och närheten till befolkningscentra innebär enligt Suomi att avtalet leder till en större fara för Ryssland än de forna öststaternas NATO-medlemskap, eftersom dessa geografiskt befinner sig på avstånd.

Det brohuvud som Boris Jartsev varnade för 1938 att skulle upprättas i Finland till Tysklands förmån har nu upprättats till USA:s förmån. - Juhani Suomi: ”När det hemlighållna dokumentet (värdlandsavtalet) för första gången hamnade i händerna på beslutsfattarna i Moskva, bör deras första fråga ha varit: Mot vem planeras militära aktioner eller rentav angreppskrig genom finskt territorium? Knappast Sverige eller Norge.”

Faran som riktas mot Ryssland är även riktad mot oss, dessa Churchills profetiska ord är fortsatt aktuella. Och:

Något är ruttet i det finska riket.

Jan Nybondas 15/1 2018

Källor:

Finlands Historia 4, Henrik Meinander, 1999
Geoffrey Roberts: Stalin's Wars, 2006
Juhani Suomi: Suomi, Neuvostoliitto ja YYA-sopimus, 2016
Pekka Visuri: Saksan kenraali Suomen päämajassa (Erfurths krigsdagbok 1941), 2017
Heikki Ylikangas: Suomen historian solmukohdat, 2007