 |
| Ett foto ur tidskriften LIFE 1946 på ett svältande barn i Kina används som omslagsbild på en bok som anklagar Mao för att ha orsakat svälten 1958-62. Mao kom till makten 1949. |
Denna gång granskar han Maos påstådda ansvar för att ha orsakat massvält i Kina.
När rådde det svält? Och vem bar skulden?
"1910 ledde en rad dåliga skördar i Hunan-provinsen till hungersnöd och vissa desperata hunanbor bildade en grupp under parollen "Ät gratis ris" som beslagtog ris från de rikare bönderna. Bland de sändningar som de tog var en som Maos far skickat till länsstaden Xiangtan. Mao mindes senare den frustration som kollisionen mellan plikten mot hans familj och den sociala desperationen hade väckt i honom: han kunde inte sympatisera med sin far - som fortsatte att exportera ris från sin gård i Shaoshan till marknaderna i de större städerna trots den lokala hungersnöden – inte heller kunde han stödja våldet hos dem som tillgrep andras egendom." (ur Jonathan Spence. Mao, A Life.)
Att döma av de många kommentarerna till del 1 av min trilogi, lyckades jag visa att Mao Zedong gjorde mer gott för fler än någon annan i historien. I del 2 skall jag undersöka den allmänna uppfattningen att Mao – vare sig det skedde av ondska, likgiltighet eller inkompetens – också gjorde stor skada genom att svälta ihjäl miljoner människor.
Men innan vi dyker ner bland detaljerna, låt oss först göra en trovärdighetskontroll: Hur sannolikt är det att mänsklighetens största välgörare skulle svälta ihjäl miljontals landsmän och därmed förstöra de överlevandes förtroende för honom? Hur sannolikt är det att en bonde som han själv, som väl visste vad hungersnöd innebar, inte skulle ha observerat den om den pågick? Hur sannolikt är det att den störste logistikern i militärhistorien - som i årtionden skaffat mat till miljontals män på marsch, samtidigt som de bönder som levererade maten behöll lojaliteten till honom, inte skulle klarat av att fördela matförråden bland dem han tidigare räddat? Det är inte bara Maos historia som sänker sannolikheten för det föregående till nästan noll: det gör också sunda förnuftet. Människor med årtionden av medkännande beteende förvandlas inte, inte ens i filmer, plötsligt till blodtörstiga monster eller likgiltiga psykopater. Och detta gäller som vi ska se, inte heller, Mao.
Det stora språnget
Allt började med Maos löfte att omfördela Kinas jord. För Mao sker riktiga revolutioner i människornas hjärtan och sinnen; att ändra äganderätten var, sa han, bara en kosmetisk sak: "Att dela upp jorden och ge den till bönderna innebär bara att omvandla de feodala godsägarnas egendom till böndernas enskilda egendom, något som ligger inom gränserna för en borgerlig revolution. En jordreform är ingen särskilt märkvärdigt. MacArthur gjorde en sådan i Japan. Napoleon delade också upp jorden. En jordreform avskaffar inte kapitalismen, inte heller leder den till socialism ".
Ändå höll han sitt krigstida löfte och 1950 omfördelades all Kinas jordbruksmark till landets 300 miljoner bönder och, 1953, tillkännagav han en femårsplan, det första steget på en gradvis omvandling av alla landets halvt självhushållande jordbruk till kooperativa arbetsorganisationer. Planen fick ett blandat mottagande bland de bönder som nyss blivit självägande: en tredjedel av byarna socialiserade radikalt sina liv (vissa, som Huaxi by gör det fortfarande), en tredjedel hängde bara lojt med och en tredjedel drog fötterna efter sig eller avvisade helas projektet.
Planen producerade emellertid inte tillräckligt med mat för att föda den snabbt fördubblade befolkningen och de miljoner industriarbetare som lämnat sina gårdar, och, vad värre var, projektet skapade nya ojämlikheter. Mao berättade för kolleger: "Som det är uppenbart för alla, har kapitalismens spontana krafter växt till på landsbygden de senaste åren, nya rikebönder stiger fram överallt och många välbärgade medelbönder strävar efter att bli rika. Å andra sidan lever många småbönder fortfarande i fattigdom i brist på produktionsmedel, en del skuldsätter sig, andra säljer eller hyr ut sin mark. Om den här tendensen fortsätter kommer vi oundvikligen att få en allt värre polarisering på landsbygden". Mao påminde kollegerna om att Kina kämpade mot tiden, "Ni säger att Kina är ett stort land med en stor befolkning, ett stort land med socialism, ett system som ni säger är överlägset. Tja, bevisa det då. Om ni inte kan överträffa USA på sextio år, vad har ni då att komma med? Kina kommer att förlora sitt världsmedborgarskap ".
Enligt Mao förde vägen framåt, inte tillbaka, och han föreslog en storsatsning. Kommunikationerna var rudimentära, regeringen oerfaren, målsättningarna amatörmässiga och Pekings förmåga att samordna en sådan satsning var outvecklad. Men Mao stod under ett obevekligt tryck. Han hade visserligen redan fördubblat livsmedelsproduktionen och halverat dödligheten, men, 1958, hade födelsetalen fyrdubblats samtidigt som han kämpade för att modernisera landet och mata de nya munnarna, allt under en förödande blockad från Västs sida mot matinförsel, ett ekonomiskt och tekniskt embargo, samt ständiga hot om en kärnvapenattack. Mao underströk ständigt att Kina, för att överleva, måste utveckla jordbruket och industrin samtidigt, och, för att kompensera kapital- och teknikbristen, kombinera en folklig entusiasm och en hedrande ansträngning i vad han kallade ”Det stora språnget” framåt.
Med påhittighet och stor målmedvetenhet skulle projektet, lovade han, övervinna de växande hoten från hungersnöd och utländsk aggression samtidigt som det skulle skola landsbygdsbefolkningen om industriproduktion. Kommunaliserade bönder och arbetare skulle ta gemensamt ansvar, kommunal barnomsorg och gemensamma kök skulle frigöra kvinnorna att börja arbeta utanför hemmet, och lokal, kommunal utveckling skulle undanröja beroendet av en dyr, riksomfattande infrastruktur för transporter av färdiga varor. Bönderna skulle, genom ”att gå på två ben", utveckla en lättindustri på landsbygden samtidigt som de uppförde fördämningar, dammar och byggde ut bevattningsanläggningar. Ökad jordbruksproduktivitet skulle frigöra arbetskraft för lokal hantverksindustri, och, i avsaknad av kapital, för arbetsintensiva landsbygdsfabriker som tillgodosåg lokala behov: från lokalt producerad cement som bas för dammbyggen, till utrustning för bevattning av grödor på jord, i sin tur gödslad med lokalt producerade gödningsämnen.
Trots hindren ökade, på tre år, kolproduktionen med trettiofem procent, textilproduktion med trettio procent, elproduktion med tjugosex procent och statens fasta kapitaltillgångar med fyrtio procent. Nio av dagens tio största vattenreservoarer i Kina byggdes under denna period. Den gigantiska Xinfengjiang-reservoaren, en av tusentals och en källa till stor nationell stolthet och som rymmer tio kubikmeter rent vatten för varje kines, har genererat miljarder kilowatt el för landsbygds- och stadsutveckling och spelat en viktig roll för översvämningsskydd och bevattning över hela Guangdong- och Hong Kong-regionen, områden som är beroende av den än idag. Av alla de industriprojekt som Kina drog igång under de följande femton åren hade två tredjedelar påbörjats under Stora Språnget. Även misslyckade experiment, som bakgårdsstålugnarna, som inte drevs året runt och därmed inte påverkade skördearbetet, ställde bara till obetydliga skador på ekonomin.
Folket upplevde direkta förbättringar. De amerikanska nationella hälsomyndigheterna rankade ökningen av den förväntade livslängden i Kina under Mao ”bland de snabbaste, bestående ökningarna i hela den kända världshistorien. Dessa överlevnadsvinster verkar ha varit störst under 1950-talet, med en kraftig nedgång under Stora Språngets hungersnöd 1959-61, bakslag som sedan följdes av betydande framsteg igen under början av 1960-talet”. Med tanke på denna utomordentliga prestation hur kan Mao då skyllas för "den skarpa vändningen under Stora språngets hungersnöd 1959-61" och i så fall, i vilken utsträckning?
Kinas dödstal under Mao Zedong
Not: Döda per 100 000 invånare. Notera ökningen av dödligheten efter Mao. Källa: FN:s mortalitetsdata.
© CHINA 2020: Everything You Know is Wrong
Men det pågick verkligen en allvarlig hungersnöd i Kina 1961-62 och den kinesiska pressen kallade den för den allvarligaste sedan 1879. Spannmålsskörden sjönk med en tredjedel: från två hundra miljoner ton 1958 till 170 miljoner 1959, till 143 miljoner 1960 och till 147 under 1961, en full återhämtning dröjde ända till 1965. Hela Hunan-regionen drabbades av översvämning och hela vårskörden i Kinas främsta risodlingsområden i sydvästra delarna av landet gick förlorad på grund av torka, inledning på en treårig El Niño-utveckling som kom att förstöra nationens spannmålsområden. När skörden minskade ökade dödligheten: från tolv per tusen år 1958 till 14,6 per tusen 1959 och till 25,4 1960, för att därefter sjunka till 14,2 år 1961.
Mao kände personligen av krisen. I slutet av 1958 förberedde hans fru, Jiang Qing [1] och kocken, en familjemiddag för deras tonårsdotter, Li Na, när hon kom hem från en internatskola. Flickan var så hungrig och åt så fort att Mao och Jiang Qing slutade äta och tittade på hur hon slukade allt på bordet. Kocken och Jiang Qing snyftade och Mao reste sig upp och gick ut på gården, förtvivlad, utan att veta vad han skulle säga.
Men propagandatjänstemännen var ovilliga att ändra sina soliga förutsägelser [2] så, när vårsådden tog sin början i april 1959, skrev Mao direkt till provins-, distrikts-, läns-och kommunbrigaderna samt byproduktionslagen och bad dem sluta skryta om produktionen "för tio år av skryt och orealistisk retorik, dahua gaodiao, är farligt eftersom maten är den främsta prioriteringen och matbrist får så utbredda effekter".
Tack vare ransoneringsböcker och Maos logistiska skicklighet, hade trots allt alla något att äta varje dag. Journalisten Sidney Rittenberg mindes att partimedlemmarna var förbjudna att ställa sig i kö för att köpa mat - de skulle låta folket gå först och han kom ihåg en kader som bröt mot bestämmelsen och fick be om ursäkt:
"De hade ett stort möte där hon grät, grät, grät och gjorde självkritik: ‘Jag är ingen bra kommunist, jag sätter mina barns hälsa före massornas hälsa’. Kan du föreställa dig något sådant idag? Något som ens kommer i närheten? Idag är det bara ‘mig’ som gäller".
"I en tid då livslängden fortfarande bara var femtioåtta år led personer över sextio grymt, försvagade som de var av ett liv i hunger och sjukdom. I Gao Village skriver Mobo Gao att, efter 1949, byns enda självmord inträffade under Stora Språnget: "En kvinna hängde sig på grund av familjens svårigheter. Åren för Stora Språnget var den enda gången i någons minne som Gao-byborna var tvungna plocka vilda grönsaker och mala risskal till mjöl för att göra mat ... Under mina tjugo år i Gao-byn kommer jag inte ihåg någon enda tid då min familj hade tillräckligt att äta ... för en landsbygdsbo var livet alltid en fråga om överlevnad. Men Stora Språnget gjorde livet ännu svårare".
I A Curtain of Ignorance berättar Felix Greene om en resa han gjorde genom Kina på hungersnödens topp 1960:
"Med inrättandet av den nya regeringen i Peking 1949 hände två saker. För det första, hungerdöden upphörde i Kina. Matbrist har det varit, och även allvarlig sådan, men ingen svält. Detta är ett väldokumenterat faktum bland västerländska observatörer. Sanningen är att den vanlige kinesiske bondens lidande från krig, oordning och hungersnöd har blivit oerhört mycket mindre under det senaste årtiondet, mindre än under något annat årtionde under 1900-talet”.
Trots att han hånade "Det Stora Språnget framåt” och kallade det ”Det stora språnget bakåt” såg Edgar Snow, som sett verklig svältdöd i Kina före Mao, ingen hungersnöd:
"Var 1960-katastroferna faktiskt verkligen så svåra som rapporterades i Peking, ‘den värsta katastrofserien sedan artonhundratalet’, som Chou En-lai berättade för mig? Vädret var inte den enda orsaken till den nedslående skörden, men utan tvekan spelade det en stor roll. Med gott väder skulle skördarna ha varit rikliga; men också andra negativa faktorer som jag citerade spelade en stor roll - missnöje ute i kommunerna, byråkratin, flaskhalsar i transportsystemet. Bara genom mina egna personliga observationer 1960 vet jag att inget regn föll i stora delar av norra Kina under mellan 200 till 300 dagar. Jag har nämnt oöverträffade översvämningar i centrala Manchuriet där jag en gång i Shenyang blev fast i en vecka ...
Medan nordöstra Kina drabbades av elva tyfoner - det största antalet på femtio år - såg jag Gula floden förvandlas till en liten bäck ... Under 1959-62 fortsatte många pressredaktioner i Väst att tala om ’massvält’ i Kina, men utan att ha några stödjande källor. Såvitt jag vet, finns ingen rapport från någon enda icke-kommunistisk besökare till Kina om ett enda autentiskt fall av svält från denna period. Här talar jag inte om matbrist eller brist på överflöd, sådant som har jag ofta bevittnat, utan om människor som dör av hunger, vilket är vad som menas med ‘hungersnöd’ för de flesta av oss och som jag upplevt tidigare i Kina".
Vilka effekter fick livsmedelsbristen?
Om vi tar tolv dödsfall per tusen - Maos stoltaste prestation dittills - som vår referenspunkt, innebär detta en överdödlighet 1959-61 på totalt 11,5 miljoner människor. Men talet verkar misstänkt högt, eftersom landets genomsnittliga spannmålsproduktion per capita dessa år låg en bra bit över Indiens, och Kinas högsta dödstal under dessa år, 25,4 per tusen var ungefär samma som Indiens, 24,8, vid samma tid, och Indien upplevde inte någon allmän svält under detta decennium.
Utan den gemensamma fördelning som tillämpades i Kina, men som saknades i Indien, borde Indien ha drabbats hårdare. Och utan de 46 000 kommunalt uppbyggda spannmålsmagasinen, skulle effekterna av de följande torkorna säkert ha blivit katastrofala, något som William Hinton mindes från Fanshen: "När denne författare tillbringade tre veckor i Kina 1983, och besökte flera kommuner – sådana fanns fortfarande då - berättade man varje gång att "vi byggde vårt vattenskyddssystem under Stora Språnget".
Vi måste också komma ihåg att det stora språnget förlitade sig på en gigantisk invandring av de driftigaste unga byborna till nya stadsindustrier och kvinnornas inträde i arbetskraften – två faktorer som tryckte ned födelsetalen, som också ytterligare sänktes på grund av näringsbristen som också påverkar fertiliteten: den holländska svälten 1944-45 och den i Bangladesh 1974-75 halverade fertiliteten, så som hungersnöd alltid gjort också i Kina.
Cui Bono? Vem tjänar?
Det fanns inflytelserika människor, både inne i Kina och utanför, som ville misskreditera Mao och som överdrev, och till och med förfalska statistik, för att göra en dyster bild av Kina ännu mörkare. Summan av Mao-kritikernas argument var att Kina drabbats av en befolkningsminskning (egentligen att landet hade färre människor än förväntat). Detta lyckades de med genom att räkna med födelser och dödsfall som egentligen kanske inte har inträffat.
Att få till en historisk svält är en enkel sak, något som den ryske historikern Boris Borisov, gav ett tydligt exempel på med artikeln “The American Famine” där han tillämpade samma teknik som Maos kritiker, men på USA under den stora depressionen – en skrämmande katastrof där han påstår att sju miljoner skulle ha svultit ihjäl:
"Inte många känner till de omkring fem miljoner amerikanska bönder - en miljon familjer – som bankerna vräkte från deras jord på grund av skulder under den stora depressionen. Den amerikanska regeringen gav dem ingen ny jord, inget arbete, ingen socialhjälp eller någon pension och var sjätte amerikansk bonde drabbades av hungersnöd.
Människor tvingades lämna sina hem och vandra iväg utan pengar eller andra tillhörigheter i ett hav av massiv arbetslöshet, hungersnöd och gangsterism. Samtidigt försökte USA:s regering bli av med de livsmedel som leverantörer inte kunde sälja. Marknadsreglerna observerades strikt: överflödiga osålda varor fick inte delas ut till de fattiga för att inte handeln skulle skadas. Man brände grödor, dumpade dem i havet, plöjde ner säden på 10 miljoner hektar åker och dödade 6,5 miljoner grisar. Här är ett barns minne: ‘Vi åt vadhelst vi fann. Vi åt blad från buskar i stället för kål, till och med grodor. Min mamma och min äldre syster dog under samma år’ (Jack Griffin) ... USA förlorade inte mindre än 8 553 000 personer mellan 1931 och 1940. Därefter ändrades takten i befolkningstillväxten abrupt två gånger. Exakt mellan 1930-31 föll takten och stannade på samma nivå i tio år. Ingen förklaring till detta fenomen ges senare i den omfattande rapporten från USA:s handelsdepartements statistik.”
Verkliga hungersnöder är svåra att dölja. Innan professor Borisov rapporterade ovanstående hade ingen hört talas om svält under den stora depressionen, men när en miljon människor svalt till döds i koloniala Irland 1846-47 visste världen det omedelbart och när tre miljoner dog i 1943-44 års hungersnöd i Bengalen spreds nyheten med blixtens hastighet runt världen. Tanken att åtta miljoner skulle ha dött i USA eller trettio miljoner i Kina utan att någon skulle ha märkt det verkar långsökt. När allt kommer omkring var ju Kinas väderrelaterade skördar ingen hemlighet, och Kinas El Niño ledde till torka också i den nordamerikanska präriens vetebälte och reducerade Kanadas skörd 1961 från 490 miljoner bushels till 262 miljoner (1 amerikansk bushel - skäppa - är 35 liter). Men ingen hungrade till döds i Kanada.
USA:s regering utnyttjade den globala spannmålsbristen och förbjöd alla spannmålsförsändelser till Kina samtidigt som man gav CIA i uppdrag att övervaka blockadens effekter. CIA rapporterade:
DEN EKONOMISKA SITUATIONEN I DET KOMMUNISTISKA KINA. National Intelligence Estimate. Director of Central Intelligence. 4 april 1961.
SLUTSATSER: Den kinesiska kommunistregimen står nu inför de allvarligaste ekonomiska svårigheter den konfronterats med sedan den tog makten över Fastlandskina. Som ett resultat av ekonomisk misshushållning, och särskilt av två år med ogynnsamt väder, är livsmedelsproduktionen år 1960 knappt, om alls, större än 1957, en tid då det fanns cirka 50 miljoner färre kineser att mätta. Någon utbredd svält verkar inte förekomma, men i några provinser är försörjningen nere på en absolut miniminivå och befolkningen står inför ett bittert lidande tills skördarna i juni mognar. Det kaos ”Stora Språnget” förorsakat och tillbakadragandet av de sovjetiska teknikerna har stört Kinas industrialiseringsprogram. Dessa svårigheter har kraftigt minskat den ekonomiska tillväxten under 1960 och har skapat ett allvarligt betalningsbalansproblem. Allmänhetens moral är, särskilt i landsbygdsområden, nästan säkert på sin lägsta nivå sedan kommunisterna tog makten, och några fall av öppet missnöje har förekommit.
FRAMTIDSUTSIKTERNA FÖR DET KOMMUNISTISKA KINA: National Intelligence Estimate. Director of Central Intelligence. 2 maj 1962.
SLUTSATSER: Den kommande händelseutvecklingen i Kommunistkina bestäms till stor del av tre mycket oförutsägbara faktorer: ledarskapets visdom och realism, jordbruksproduktionens nivå samt arten och omfattningen av utländska ekonomiska relationer. Under de senaste åren har alla tre faktorerna arbetat emot Kina. 1958 antog ledarskapet en serie ogenomtänkta och extremistiska ekonomiska och sociala program; 1959 inträffade det första av tre år med dåligt skördeväder, och 1960 avbröts till stor del Sovjetunionens ekonomiska och tekniska samarbete med Kina. Kombinationen av dessa tre faktorer har lett till ekonomiskt kaos i landet. Undernäring är utbredd, utrikeshandeln har gått ned och industriproduktionen och utvecklingen har fallit kraftigt. Ingen snabb återhämtning från regimens ekonomiska problem är i sikte.
Stora svältboken
Fyrtiofem år senare inträffade ett mirakel: En sensationell bok, Maos Great Famine: The History of China’s Most Devastating Catastrophe, påstod sig kunna visa att 45 miljoner människor svultit ihjäl i Kina. Recensionerna i västerländska medier var lustfullt förskräckta: Boken sas ge en av de mest kraftfulla, upprörande och skrämmande inblickarna i vad som hände under Stora Språnget. Läsarna kan inte undgå att starkt beröras när den här boken visar hur en tragedi ledde till ännu en, och man kan inte ställas inför en sådan historisk sanning utan att bli djupt rörd. Naturligtvis involverade de tragedier som avslöjas tiotusentals medborgare som medverkade till den största katastrofen i mänsklighetens historia.
Men när en nyfiken läsare frågade varför författaren valt ett fotoshoppat fotografi från kriget taget ur tidskriften Life 1946 som omslag till sin bok för att skildra en svält som hände femton år senare, erkände han att han inte kunnat finna något fotografi av svält från Stora Språnget.
En annan läsare observerade att ett avgörande citat som författaren tillskrev Mao verkade helt olikt andra kända uttalanden av Mao: "När det inte finns tillräckligt att äta, svälter folk ihjäl. Det är bättre att låta halva folket dö, så att den andra hälften kan få tillräckligt med mat". En kontroll i arkiven visade att detta citat var hämtat från ett protokoll från ett möte, sammankallat för att halvera antalet överambitiösa Stora Språnget-projekt, och att det halva "folk" som sas behöva svälta ihjäl inte alls var människor, utan stora industriprojekt.
Boken påstod att om Maos Kina behållit den takt i befolkningstillväxten som rått 1953, skulle Kinas befolkning ha varit tjugosju miljoner större år 1961 och skillnaden mot den verkliga siffran 1961 skulle motsvara de som dött på grund av hungersnöden. Men University of Chicago-demografen Ping-ti Ho påpekade att tillväxttalen för 1953 inte kom från en riksomfattande folkräkning, utan var uppskattningar ute i en del provinser som visade en mycket tvivelaktig folkökning på hela trettio procent mellan 1947 och 1953 - en period av krig, svält och intensiv revolutionär kamp. Enligt Ping-ti Ho hade de tjugosju miljoner na "saknade" människor troligen aldrig funnits.
Som professor Borisovs artikel visar, är historisk demografi ofta mer konst än vetenskap och påståendena om tiotals miljoner hungerdöda i Kina baseras, som den brittiska historikern Gwydion Madawc Williams skrivit, på att "jämföra Mao med Mao för att fördöma Mao", genom att envist göra trosvissa språng och lika envist värja sig mot otro. Processen fungerar så här:
• Använd som utgångspunkt de lägsta dödstal som tillskrivs Mao-perioden men berätta inte för läsarna att dessa låga tal var Maos förtjänst.
• Notera de ökade dödstalen under de tre dåliga åren.
• Ignorera det faktum att människorna hade det bättre 1961 än de någonsin haft det under de föregående 100 åren.
• Ignorera vädret.
• Ignorera att livslängden i Kina låg på femtiofem år och att nästan alla döda var över sextio.
• Ignorera utvandringen av arbetare till städerna.
• Ignorera att födelsetal sjunker när kvinnor börjar förvärvsarbeta.
• Ignorera det fall i fertiliteten som följer av matbrist.
• Ignorera att Kina hade allmän matransonering.
• Ignorera Sovjetunionens avbrytande av stödet till Kina 1960.
• Ignorera det faktum att bönderna, för första gången i historien beväpnade, inte uppvisade något missnöje.
• Ignorera USA:s förbud mot spannmålsexport till Kina.
• Felöversätt det centrala uttalandet som tillskrivs Mao.
• Använd ett starkt hungersnödsfoto från en annan tid.
• Utgå från antagandet om en linjär tidslinje med fallande dödstal.
• Påstå att dödligheten skulle fortsatt att snabbt sjunka om inte Stora Språnget skett.
• Skyll svälten för skillnaden.
• Beskyll Mao för hungersnöden.
Victor Marchetti, tidigare medarbetare på CIA-chefens kontor, har vittnat om att byrån årligen gav 80 miljoner dollar till de s k Asien-fonden att ge till "anti-kommunistiska akademiker för att sprida en negativ bild av Fastlandskina". Den akademiska författaren till boken om ”Maos stora hungersnöd” fick 2 miljoner dollar från USA:s och Storbritanniens regering.
Slutsats
Hur hårt Mao än kritiseras av sina belackare, inledde Mao faktiskt inte Stora Språnget för att döda någon och påståendet att han gjorde det döljer hans prestationer och till och med en så ytlig undersökning som den jag gjort här bevisar motsatsen. Historiker Han Donping, som förlorade två nära släktingar under Stora Språnget, reste senare genom Shandong- och Henan- provinserna, där matbristen varit som störst.
Ja, bönder berättade för honom att överflödet 1958 ledde till slarv och slöseri med skörd och matvaror eftersom de trodde att staten nu tagit över deras eget ansvar för matförsörjningen. "Jag intervjuade rader av arbetare och bönder i Shandong och Henan, men aldrig någon som tyckte Mao var dålig. Jag pratade med en forskare i Anhui som växt upp på landsbygden och forskat där. Inte heller han hade nånsin träffat en bonde som sagt att Mao var dålig, inte heller någon som sagt att Deng Xiaoping [Maos efterträdare] var bra ".
Som Gwydion Williams torrt konstaterade, att om böndernas förtroende för Mao verkligen skakats, "skulle då de överlevande ha visat en sådan entusiasm för Maos kulturrevolution som de gjorde från 1966 och framåt?"
I verkligheten ökade Kinas befolkning från 650 miljoner 1958 till 680 miljoner fem år senare, så Maos handlingar kan verkligen inte jämföras med de hämndlystna morden på 10 miljoner kongoleser som kung Leopolds arméer utförde, eller de 35 miljoner kineser som dödades av Japans imperialistiska arméer 1937-45, eller med den politiskt skapade svälten som de civiliserade brittiska förvaltningarna i Indien, Irland och Persien organiserade. Men berättelsen om ”Monstret Mao” vårdas ömt och till dryga kostnader för att bevisa att socialismen är ett misslyckande. Men direkta jämförelser visar raka motsatsen.
I sin bok Hunger and Public Action skrev Amartya Sen och Jean Dreze, "Om vi jämför Indiens dödstal 12 per tusen med Kinas 7 per tusen och ställer skillnaden mot Indiens folkmängd på 781 miljoner 1986 får vi en överdödlighet i Indien på 3,9 miljoner per år. Detta innebär att det ungefär vart åttonde år dör fler människor i Indien på grund av landets ständigt höga dödstal än som dog i Kina under den gigantiska hungersnöden 1958-61. Indien tycks fylla sin garderob med fler skelett vart åttonde år än Kina i dess år av skam" [betonat av författaren]. Sen och Dreze slår fast att "svältdöd och yttersta fattigdom har ett helt annat nyhetsvärde än en i tysthet uthärdad återkommande hunger eller en icke-extrem fattigdom". I dagens demokratiska Indien svälter två miljoner barn ihjäl varje år och ingen bryr sig.
I stället för "hur många människor dödades på grund av Mao?" är det rättvisare att fråga "hur många människor fick leva tack vare Mao?" Om det är rimligt att tillskriva honom alla onaturliga dödsfall i Kina sedan 1949, är det också rimligt att räkna honom tillgodo alla de liv som sparats genom den stigande livslängden efter 1949. I själva verket orsakade dåligt väder, hungersnöd och det amerikanska embargot de flesta av dödsfallen och till och med dagens neoliberala globalisering skapar mer död och lidande över klotet än Stora Språnget.
Godfree Roberts
(http://www.unz.com/article/mao-reconsidered/)
Noter [1] Gao, Mobo. The battle for China’s Past: Mao and the Cultural Revolution (sid. 89-90). Pluto Press. Kindle Edition. På svenska: Striden om Kinas förflutna: Mao och kulturrevolutionen, Oktoberförlaget, Stockholm: 2017.
[2] Wu Faxian (2006): Difficult years: Wu Faxian memoirs, volym 2, Hong Kong: 2006. Chairman Mao: several important historical events and episodes that I was personally involved in, Peking: Xinhua Chubanshe. I Gao: The battle for China’s Past.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.