Många historieverk om första världskriget saknar en vettig förklaring till krigets utbrott och djupare orsaker. Vanligtvis mynnar de ut i hänvisningar till tysk militarism och kejsar Wilhelms halsstarrighet.
Var det verkligen så enkelt?
Åke W Bergh anser att "Hidden History" av Gerry Docherty och Jim Macgregor fyller ett tomrum.
Säkert har många med mig länge efterlyst en vettig förklaring till första världskriget. Ett alternativ till det monumentala tomrum om den verkliga orsaken till denna monstruösa katastrof, som ännu hundra år senare formar vår värld. Engelska historiska standardverk av storheter såsom Toynbee, Hobsbawn och nittiotalets Lawrence James (The Rise and Fall of the British Empire) lämnar fler frågor än svar.
Men man skulle inte länge behålla sina akademiska positioner (kanske inte ens livet) ifall man dristat sig till att presentera sanningen. Man behöver inte rada upp allt som stod på spel. Bara skuldfrågan med ett ruinerande krigsskadestånd… Emellertid, om nämnda populärhistoriker inte har något meningsfullt att komma med i skuldfrågan är man ändå ense om en sak: att mellankrigstiden blott utgjorde ett interregnum. Ett kort mellanspel inför en nytt än mer katastrofalt andra storkrig som resultat av det första.
Hidden History är skriven av helt andra. Gerry Docherty, skollärare och ´head teacher” respektive Jim Macgregor ´GP´, d v s allmänpraktiserande läkare. Båda pensionerade skottar som med stort tålamod och energi gått till verket. Inte så mycket som skrivbordshistoriker med att bara gräva i offentliga handlingar. De skyldiga intrigmakarna i vad man kallar the Secret cabal eller the Secret elite society avfattade nämligen inte några komprometterande offentliga handlingar och var noga med att inte lämna några spår i dokumenten efter sig.
En amerikansk gruvingenjör knuten till Rothschilds fick till uppgift att sopa igen spåren direkt efter kriget. Lårar av graverande dokument forslades över Atlanten och sägs ännu ockupera källarvalven under Stanford University i Kalifornien. Det mesta på pränt är förstås borta, bränt eller på annat sätt undandraget eftervärlden. Arthur Balfours än idag hyllade brev till lord Rothschild om Israel säkert enda internmeddelande bevarat till eftervärlden. Det finns dock andra handlingar, t o m hos de stora brittiska universitetsbiblioteken. Det som direkt kan dokumenteras är framförallt de direkta följderna medan verksamheten pågick. Om inte kriget i sig (där boken gör halt) utan nog med korrespondens och inte minst alla samtida fortlöpande mediakommentarer om den hemliga verksamheten. Ett fast grepp om politik, massmedia såväl som den akademiska världen har sedan dess garanterat tystnad. Allt för att hålla den engelska samhällseliten kvar vid makten.
Fundamentalt från start var övergivandet av hittillsvarande officiella devisen ”Splendid isolation” och att "det brittiska imperiet har inga vänner, bara intressen". Allra minst hade britterna några europeiska vänner, endast rivaler. Den första alliansen var helt överraskande med Japan på andra sidan jordklotet. Britterna fick därmed, på främst skotska varv, bygga den moderna kejserliga japanska krigsflottan. Den som så framgångsrikt sänkte den ryska i rysk-japanska kriget 1905. Så att man slapp sätta de hotande ryssarna på plats själva. (That´s what friends are for!) Just i de vatten där man bl a behärskade handeln med Kina alltsedan opiumkrigen halvseklet tidigare. 1905 var också året för boxarupproret.
Nästa drag var Entente Cordiale, en vänskapspakt med – till och från – gamle ärkefienden Frankrike. Och därefter än mer överraskande för den brittiska allmänheten ett fördrag med Tsar-Ryssland, tillsammans utgörande Trippelalliansen. Samma Ryssland mot vilken man fört inte mindre än tre krig under 1800-talet: första Afghankriget, Krimkriget och så sent som bara några årtionden tidigare, the Second Afghan Campaign, lika misslyckad som den första. Litterärt beskrivet av Conan Doyles alter ego dr John Watson såsom ung fältläkare gravt sargad och försvagad av tyfus snart skeppas hem till London där han träffar Sherlock Holmes... Britterna läste allt sådant och häpnade över den sensationella vändningen. Och då kände man ändå inte till de dolda delarna i denna ”vänskapspakt”: att britterna förband sig att undsätta Frankrike i händelse av krig, indirekt även Ryssland. Allt i ett enda syfte – ett kommande storkrig mot Tyskland. Allt dolt för allmänheten såväl som deras valda företrädare i parlamentet.
Imperiet hade ingen armé att ensam ta sig an uppgiften. Dess överlägsna krigsflotta kunde på sin höjd blockera tysk handel. Detta hade nyss så pinsamt avslöjats i Sydafrika, där en miljonhövdad brittisk armé fått stora problem att bekämpa 40 000 boerkrigare. Ett tre år långt utdraget gerillakrig mot vita farmare som kom att urarta i koncentrationsläger för boerkrigarnas familjer som ”dog som flugor i svält och epidemier”, kvinnor och barn – minst 30 000 av dem. Så brittiska armén var avgjort inte fit for fight mot ens en liten bondehär, om än våldsamt överlägsen i antal. Syftet med den väldiga hären var egentligen att de flesta unga männen skulle stanna kvar och bilda bas för ett engelskspråkigt södra Afrika. Men de flesta återvände hem. Cecil Rohdes guldgruvor och diamantbrytningen i Kimberly (finansierat av Rothschilds) låg i träda efter kriget och få jobb erbjöds.
Här dyker det nya hatobjektet upp personligen; kaiser Wilhelm med sitt uppmuntrande telegram till boerna i krigets inledning. Det som användes till att piska upp tyskhat på hemmafronten. Ett sällskap av engelsk elit pro primo initierat av Cecil Rodhes håller under hela 1890-talet hemliga möten hemma hos bankiren Nathanael ”Natty” Rothschild om att säkra och expandera imperiet. Efter Rodhes död utvecklat till ett veritabelt krigskabinett för att krossa Tyskland, imperiets främsta rival. Från 1901 regisserar man hela raden av snärjande ränker som pågick ända fram till krigsutbrottet 1914, senare kallat första världskriget. Bl a en propagandakampanj mot kaisern som i hätskhet väl kan jämföras med dagens mot Putin.
Franska revanschister nyttjades för att få med Frankrike. Krafter som ännu skar tänder över tyskarnas ockupation av Lorraine-Alsace i det fransk-tyska kriget mer än tre årtionden tidigare. (Fast Bismarck såg det som ett återbördande sedan Ludvig XIV en gång besatt provinsen då tyskarna var svaga och splittrade.) I öst lockade man Tsarryssland med ockupation av Istanbul och en öppning av Bosporen. Sundet mellan Svarta havet och Medelhavet som alltsedan London Straits Convention 1841 förbjöd passage av ryska örlogsfartyg. En blockad som hävdes först 1920 av nybildade Nationernas Förbund och som består än idag. Därav dagens ryska flottbas i Syrien.
Okänt hur mycket tsaren personligen förstod om vad som stod på spel – att kasta ut sitt Ryssland i ett ytterst kostsamt och riskfullt krig. Men fula fiskar urskildes, betalades och sattes att tjäna gruppens syften. En svekfull tsar-rådgivare fångades på kroken och i Frankrike fick man slutligen den koleriske tyskhataren Raymond Poincaré utsedd till republikens president. På hemmaplan blev prinsen av Wales, den blivande Edward VII, en oersättlig tillgång. Prinsen vars utsvävande livsstil krävde fonder långt utöver sitt apanage kompenserades generöst av Natty Rothschild, medlem av den inre kretsen redan från start. Och Winston Churchill förstås, självpåtagen hjälte från boermassakern, men bara en i raden. Fler bekanta namn förre konservative premiärministern Arthur Balfour och ”socialisten” David Lloyd George senare samregerande med liberalen Herbert Asquith. Allt oavsett skiftande regeringar.
Tyskättade drottning Victorias avkomma fyllde vid sekelskiftet i snart sagt varje kungahus i Europa, men sonen prins Edward var fullblodsanglofil. Efter moderns död 1901 sändes han såsom Edward VII på charmoffensiv per excellence till Europas huvudstäder och kungliga hov. Han var långt ifrån den ytlige lebeman som pådyvlats, snarast tämligen påläst och en mästerlig offentlig talare, utan vare sig manuskript eller dagens teleprompters. Mest populär var han i Frankrike. Utdelande hedersbetygelser till höger och vänster, ordnar till smärre italienska diplomater och ridderskap högre upp. Här gällde det att skaffa vänner. Även Gustav V på Stockholms slott fick en påhälsning. Dock mindre framgångsrikt; svenska hovet sågs som tyskvänligt genom hela kriget. Med dagens avslöjanden snarast en merit. Krigshetsarna fanns i London, inte Berlin! Kaisern hade med avpolletteringen av Bismarck gjort sig av med det värsta preusseriet.
Det var en långsiktig historia. Edward VII hann dö och ersättas av inte mindre imperialistiske sonen George V. Han som under brinnande krig 1917 lät döpa om det brittiska kungahuset från tyskklingande Sachsen-Coburg-Gotha till huset Windsor. Bankirfamiljen Rothschilds fick en ny arvinge i Lionel, en blåkopia av fadern. Det framgår inte av boken men han lär ha erbjudit lånegarantier för att få med amerikanerna i båten. Och fick vad man betalade för. Ett kavalleri á la Teddy Roosevelts rough riders, bättre lämpade att jaga Emileo Zapata än ett europeiskt skyttegravskrig. Utrustade från topp till tå med allt från brittiska vapen och uniform till de typiska platta stålhjälmarna (man kan se dem ännu 1941 på Hawaii i filmen Härifrån till evigheten) drog de sent omsider i fält, men hann knappast delta i något avgörande slag. Hur denna motvilligt värvade skara kan ha avgjort kriget en gåta. Som ammunitionsleverantör var Wilsons USA dock oöverträffat. I farten med Cunards Lusitania redan våren 1915.
För att göra en lång historia kort; i slutkapitlen 26 och 27 – de i särklass mest avslöjande – sammanlöper trådarna inför ett slutgiltigt avgörande. Må de bära eller brista. Allt förhalande, all skullduggery (skumraskaffärer) för att prata originalspråk – in i det sista. Frågan som diskuterats mest av historikerna är vem eller vilka som mobiliserar först. Tyskland var i vart fall sent, näst England som trycker vassen. Har britterna något hemligt biståndsavtal med Belgien? Utrikesminister sir Edward Grey mumlar om inbördeskrig i Irland och vägrar ge besked. Men läget är kritiskt för tyskarna som ser snaran dras åt när även Frankrike mobiliserar. Franska trupper rör sig redan uppåt Lorraine-Alsace. Man hotas av öppet tvåfrontskrig. Och blockad och massvält om även England ansluter sig. (Ursäkta tempusskiften men det är stor dramatik, även om vi alltför väl vet hur det hela avlöper.)
Skotten i Sarajevo ökar spänningen men räcker inte att tända brasan. Plan B – att använda Irland och påstådda tyska vapenleveranser som casus belli behöver aldrig aktiveras. Kaisern förklarar Frankrike krig och hans arméer tvingas ta sig genom Belgien för att försvara sig. Ett brittiskt biståndsavtal med ”neutrala” Belgien kommer så plötsligt i dagen. George V förklarar Tyskland krig den 4 augusti 1914. London står berett med sin smygmobiliserade armé redo att skeppas över kanalen. Officiellt deklarerad mobilisering och tyst dito är två vitt skilda saker. Fast Churchill som nyutsedd marinminister kommenderar sin flotta till alarmberedskap i Scapa Flow, marinbasen i Skottland, ens innan något beslut fattats. Alla 156 kanonbåtar som händelsevis just fredligt paraderat i London ända utåt Themsenmynningen. Han är entusiastisk. ”Aldrig förr har jag känt att jag verkligen lever!”, skriver han hem till hustrun.
Något helt annat väntar en generation landsmän. Trekvarts miljon unga britter stupar direkt på slagfältet. En miljon skadas, många invalidiserade för livet. Till det alla offer inkallade från hela samväldet. Hur många döda totalt i ”kriget som skulle göra slut på alla krig”? Tio miljoner? Det är svårt att kvantifiera och sammanfatta allt bedrägeri, masslakt och svält som följde. Docherty/ Macgregor behöver närmare 500 sidor inklusive digert notverk – bara att beskriva upptakten.
Hidden history utgavs utan fanfar 2014. Amazon.uk erbjuder sin Kindle-version för facila åtta pund. Dock endast för inhemska kunder. Övriga rekommenderas ladda ner för bortåt 20 dollar från Amazon.com. För en e-bok något helt unikt! Men köp pappersversionen i svensk e-handel. Den kan till skillnad från en e-bok lånas ut – och gå i arv. Ett historiskt väl dokumenterat tidsdokument – eller ännu en konspirationsteori? Välj själv, men varför denna totala tystnad nu då man förr alltid mött varje alternativ förklaring med sådan aggressivitet?
Åke W Bergh
"Jag hävdar att vi är världens främsta ras, ju mer av världen vi befolkar desto bättre för människosläktet." "Jag skulle annektera planeter om jag kunde." Vem är personen bakom citaten ? Österrikaren som skulle bli rikskansler i Tyskland ? Nix. Det är vid tidpunkten Storbritanniens förmögnaste man, Cecil Rhodes som citeras ur Adam Hochschilds bok: Aldrig mera krig. Denna bok hänvisar till Leopold de Rothschild ett halvdussin gånger men i tämligen triviala sammanhang, som påhejare och provianterare av officerarna i fält: lammstek, gåslever och konjak.
SvaraRaderaStorbritannien var det sakta men säkert vikande imperiet medan Tyskland var den växande utmanaren. Vid årsdagen för krigets utbrott utkom en rad böcker om detta och jag kan inte bedöma huruvida det är motiverat att tala om en dold historia. Jag föreställer mig att tyskar och britter fortsatt har olika åsikter från nationalistiska utgångspunkter, medan knappast någon inblandad kan betecknas som skuldfri. Traditionen bland historiker har tyvärr varit att bortse från de djupa strömmarna där finansmagnaterna rör sig. Detta kan ha varit av självbevarelsedrift eller ren okunnighet eftersom det inte brukade ingå i hantverket att fördjupa sig i finansvärldens komplexitet. Oavsett, här finns det mycket att lära då aningslöshet återigen blivit modevara.
Intressant, jag ska köpa pocketversionen. Men att Bismarck skulle varit mer krigsinriktad ("preusseri) än kaisern stämmer inte med min bild. Var det inte tvärtom Bismarck som var den försiktige?
SvaraRadera