16 oktober 2017
USA-imperiets fall - det kan gå fort
Det amerikanska imperiet kommer att gå under. Den amerikanska ekonomin undergrävs av krig i Mellanöstern och den stora militära expansionen runt om i världen.
Och när saker börjar gå riktigt snett rasar de regelmässigt samman med enorm fart ,skriver historikern Alfred W. McCoy i en ny bok som Chris Hedges har läst.
Det amerikanska imperiet kommer att gå under. Den amerikanska ekonomin undergrävs av krig i Mellanöstern och den stora militära expansionen runt om i världen. Det belastas av växande underskott och av de förödande effekterna av avindustrialisering och globala handelsavtal. Vår demokrati har fångats och förstörts av företag som ständigt kräver mer skattelättnader, mer avreglering och straffrihet från åtal för sina massiva ekonomiska bedrägerier samtidigt som de plundrar biljoner dollar från amerikanska statskassan i form av ”bailouts”. Den amerikanska staten har förlorat den makt och respekt som behövs för att få sina allierade i Europa, Latinamerika, Asien och Afrika att ge sitt stöd.
Lägg till detta den förstörelse som orsakas av klimatförändringar och du har ett recept på en framväxande helvetesvärld. Samtidigt är regeringspersonerna på högsta federala och delstatliga nivåer en brokig samling av imbeciller, geniala bedragare, tjuvar, opportunister och krigshetsande generaler. Och för att vara tydlig talar jag då också om Demokratiska partiet.
Imperiet kommer att stappla vidare och stadigt förlora inflytande fram till dess dollarn inte längre är världens reservvaluta, något som kommer att kasta ner Förenta staterna i en förödande depression vilken i sin tur omedelbart kommer att tvinga fram en massiv nedmontering av USA:s militära maskin.
Om inte ett plötsligt och utbrett folkligt uppror, inte så sannolikt dock, bryter ut, blir dödsspiralen oundviklig. Det betyder att USA, sådant vi känner det, inte kommer att existera om ett decennium eller högst två. Det globala vakuum vi då lämnar kommer att fyllas av Kina, redan en ekonomisk och militär gigant, eller kanske av en multipolär värld med Ryssland, Kina, Indien, Brasilien, Turkiet, Sydafrika och några andra stater. Eller kanske tomrummet, som historikern Alfred W. McCoy skriver i sin bok In the Shadows of the American Century: The Rise and Decline of US Global Power, kommer att fyllas av "en koalition av transnationella företag, multilaterala militära styrkor som Nato under ett internationellt finansiellt ledarskap som utsett sig självt i Davos och hos Bilderberg", och bildar ”ett överstatligt centrum, som kommer att stå över varje stat eller imperium”.
Med varje mått mätt, från ekonomisk tillväxt och infrastrukturinvesteringar till avancerad teknik, inklusive superdatorer, rymdfart och cyberkrigföring körs vi snabbt över av kineserna. "I april 2015 förutspådde USA: s jordbruksdepartement att den amerikanska ekonomin skulle växa med nästan 50 procent de närmaste 15 åren, medan Kinas skulle tredubblas och därmed komma att nära överträffa Amerikas under 2030-talet", noterar McCoy. Kina blev världens näst största ekonomi 2010, samma år som landet blev världens ledande tillverkningsnation, en position USA innehaft i ett sekel. Försvarsdepartementet lämnade en nykter rapport med titeln "At Our Own Peril: DoD Risk Assessment in a Post-Primacy World”. Där sägs att USA:s militär "inte längre har en oövervinnerlig position gentemot konkurrentstater" och "inte längre kan ... räkna med en automatisk, säker och hållbar lokal militär överlägsenhet efter behag” McCoy förutser att kollapsen kommer att inträffa runt 2030.
Imperier i sönderfall begår nästan medvetet självmord. Förblindade av sin hybris och oförmögna att acceptera sin minskande makt, går de in i en fantasivärld dit hårda och obehagliga fakta inte längre släpps in. De ersätter diplomati, multilateralism och politik med ensidiga hot och krigets trubbiga instrument.
Detta kollektiva självbedrägeri fick Förenta staterna att göra den största strategiska blundern i sin historia, ett veritabelt avslutningsfyrverkeri - invasionerna av Afghanistan och Irak. Arkitekterna bakom kriget i George W. Bushs Vita Hus, med raddan av nyttiga idioter i press och akademi som krigens hejaklack, visste väldigt lite om de länder som invaderades, var otroligt naiva om effekterna av industriell krigföring och förbluffades av de svåra konsekvenserna. De uppgav, och trodde troligen, att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, även om de inte hade några verkliga bevis. De insisterade på att det skulle bli demokrati i Bagdad, en demokrati som skulle sprida sig över Mellanöstern. De försäkrade allmänheten att de amerikanska trupperna skulle hälsas som befriare av tacksamma irakier och afghaner. De lovade att oljeinkomster skulle täcka kostnaderna för återuppbyggnaden. De försäkrade att det djärva och snabba militära tillslaget - "chock and awe" - skulle återställa den amerikanska hegemonin i regionen och USA:s dominans i världen. Det blev tvärtom. Som Zbigniew Brzezinski noterade, medförde detta "ensidiga och godtyckliga krig mot Irak en utbredd delegitimering av den amerikanska utrikespolitiken".
Historiker kallar dessa militära fiaskon, typiska för alla sena imperier, exempel på "mikro-militarism". Atenarna tillämpade mikro-militarism när de under Peloponnesiska kriget (431-404 f.Kr.) invaderade Sicilien, drabbades av förlusten av 200 skepp och tusentals soldater och uppror över hela imperiet. Storbritannien gjorde det 1956 när det angrep Egypten för att hindra nationaliseringen av Suezkanalen, bara för att sedan snabbt att dra sig tillbaka i förödmjukelse. Kriget gav en rad arabiska nationalistiska ledare som Egyptens Gamal Abdel Nasser vind i seglen och medförde sluter för den brittiska kontrollen över dess få återstående kolonier. Inget av dessa imperier återhämtade sig.
"Även om uppåtstigande imperier ofta är välskötta, till och med rationella i sin användning av väpnad styrka för erövring och kontroll av fjärran besittningar, är fallande imperier benägna till oöverlagda maktdemonstrationer och drömmar om djärva militära mästarslag som på något sätt skulle återvinna förlorad prestige och makt”, skriver McCoy. "Om ofta irrationella, även ur imperialistisk synvinkel, kan dessa mikromilitära operationer ge upphov till ekonomisk blödning eller förödmjukande nederlag som bara påskyndar den process som redan är igång."
Imperier behöver mer än våld för att dominera andra nationer. De behöver mystik. Denna mystik – för att dölja den imperialistiska plundringen, förtrycket och exploateringen – förför vissa inhemska eliter och får dem att stödja den imperialistiska makten eller att åtminstone förbli passiva. Och mystiken ger ett sken av civilitet och till och med ädelhet som motiverar dem där hemma att släppa till det blod och de pengar som behövs för att upprätthålla imperiet. Det ytligt parlamentariska styrelsesystem som Storbritannien införde i kolonierna, införandet av brittiska sporter som polo, cricket och hästkapplöpning, tillsammans med intrikat uniformerade ”viceroys” och kunglig ståt, underströk vad kolonialisterna sa om oövervinnligheten hos sina flottor och armé. England kunde hålla samman sitt imperium mellan 1815-1914 innan man tvingades till successiv reträtt. Amerikas högstämda retorik om demokrati, frihet och jämlikhet, tillsammans med basket, baseboll och Hollywood, liksom vår förgudning av militären, har hänfört och skrämt en stor del av världen efter andra världskriget.
Bakom kulisserna använde CIA naturligtvis alla sina smutsiga tricks för att organisera statskupper, fixa val, mörda, bedriva svart propaganda, muta, utpressa, hota och tortera. Men inget av detta fungerar längre.
Förlusten av mystiken är förödande. Den gör det svårt att hitta lydiga nickedockor för att administrera imperiet, något vi har sett i Irak och Afghanistan. Fotografierna av fysiska övergrepp och sexuell förnedring av arabiska fångar i Abu Ghraib gjorde den muslimska världen rasande och gav al Qaida och senare islamiska staten strömmar av nya rekryter. Morden på Osama bin Laden och en mängd andra jihadistiska ledare, däribland den amerikanske medborgaren Anwar al-Awlaki, bröt öppet mot varje rättsstatsprincip. De hundratusentals döda och de miljontals flyktingarna som flydde undan vad vi ställt till i Mellanöstern, tillsammans med det ständiga hotet från militära drönare avslöjade oss som rena statsterroristerna. Vi har i Mellanöstern gett utlopp för den amerikanska militärens förkärlek för omfattande grymheter, ohämmat våld, lögner och fatala missbedömningar, samma slags handlingar som ledde till vårt nederlag i Vietnam.
Brutaliteten utomlands motsvaras av en växande brutalitet på hemmaplan. Militariserad polis mejar ner, för det mesta obeväpnade, färgade fattiga personer och fyller vårt fängelsesystem som med svindlande 25 procent av världens fångar, samtidigt som vi amerikaner bara representerar 5 procent av världens befolkning. Många av våra städer ligger i ruiner. Vårt kollektivtrafiksystem är i spillror. Vårt utbildningssystem befinner sig i brant förfall och privatiseras allt mer. Knarkberoende, självmord, masskjutningar, depressioner och sjuklig fetma plågar en befolkning som allt mer förtvivlar. Den djupa besvikelse och vrede som ledde till valet av Donald Trump - en reaktion mot storföretagarnas kupp mot staten och mot den fattigdom som drabbat minst hälften av landet - har förstört myten om en fungerande demokrati. Presidentens tweets och retorik uppväcker hat, rasism och intolerans och hånar de svaga och sårbara. Presidenten hotade i sitt FN-tal att utplåna en annan nation i ett folkmord. Hela världen tycker vi är löjliga och hatar oss. Raden av amerikanska undergångsfilmer visar framtiden. Filmerna handlar inte längre om amerikanska värden, vårt land som det stora goda undantaget eller om mänsklig utveckling.
"Förenta staternas undergång som den främsta globala makten kan komma långt snabbare än någon föreställer sig", skriver McCoy. "Trots den aura av allmakt som imperier ofta utstrålar är de flesta överraskande bräckliga, saknar t.o.m. den inneboende styrkan hos ens en blygsam nationalstat. Faktum är att en blick på deras historia påminner oss om att de största av dem kan kollapsa av alla möjliga olika orsaker, där skattetrycket vanligtvis är en viktig faktor. För större delarna av två århundraden har hemlandets säkerhet och välstånd varit huvudmålet för de flesta stabila stater, och utrikes eller imperialistiska äventyr har där bara utgjort en obetydlig sidoverksamhet som vanligtvis inte krävt mer än 5 procent av landets budget. Utan den finansiering som nästan organiskt uppstår inom en suverän stat, är imperierna tvingade ge sig in i en obeveklig jakt efter plundring och profiter – se bara på den transatlantiska slavhandeln, Belgiens gummihunger i Kongo, brittiska Indiens opiumhandel, Tredje rikets våldtäkt på Europa, eller det sovjetiska utnyttjandet av Östeuropa”.
När intäkterna krymper eller kollapsar blir imperierna ”sköra” menar McCoy.
"Så delikat är imperiernas maktekologi, att när saker börjar gå riktigt snett rasar de regelmässigt samman med enorm fart: bara ett år tog det för Portugals, två år för Sovjetunionens, åtta år för Frankrikes, elva år för ottomanernas, sjutton för Storbritanniens, och med all sannolikhet bara tjugosju år för Förenta staternas, räknat från det avgörande året 2003 [när USA invaderade Irak]", skriver McCoy.
Många av de beräknat 69 imperier som funnits genom historien saknade kompetent ledarskap under sina nedgångsperioder, när makten samlades hos sådana monster som de romerska kejsarna Caligula och Nero. I Förenta staterna kan maktens tyglar nu ligga hos den förste i raden av sådana korrupta demagoger.
"För majoriteten av amerikaner kommer 2020-talet sannolikt att bli ihågkommet som ett demoraliserande årtionde av stigande priser, stagnerande löner och ballt mer försvagad internationell konkurrenskraft", skriver McCoy. Förlusten av dollarn som den globala reservvalutan kommer att göra USA oförmöget att betala av sina stora underskott genom att sälja statsobligationer, vilkas värde då drastiskt kommer att sjunka. Importen kommer att bli allt dyrare, arbetslösheten kommer att explodera. Inhemska konflikter över vad McCoy kallar "obetydliga problem" kommer att skapa en farlig hypernationalism som kan förvandlas till en amerikansk fascism.
En föraktad elit, misstänksam och till och med paranoid i en tid av nedgång, kommer att se fiender överallt. Alla instrument som skapats för global dominans och gränslös övervakning – upphävande av de medborgerliga friheterna, sofistikerade tortyrtekniker, militariserad polis, det massiva fängelsesystemet, de tusentals militära drönarna och satelliterna – allt detta kommer att användas i hemlandet. Imperiet kommer att kollapsa och nationen äta upp sig själv i vår livstid om vi inte tar makten från dem som styr storföretagarnas stat.
Chris Hedges var under nästan två decennier utrikeskorrespondent i Centralamerika, Mellanöstern, Afrika och på Balkan. Han har rapporterat från mer än 50 länder och har arbetat för The Christian Science Monitor, National Public Radio, The Dallas Morning News och The New York Times, för vilken han var korrespondent i 15 år.
Denna artikel var ursprungligen Publicerad av Truth Dig – http://www.informationclearinghouse.info/47936.htm
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Frågan är i vilken mån Europa dras med i fallet. I den mån är valet av Trump en lyckosam vändning för Europa. Hillary Clinton skulle ha kunnat fortsätta på samma katastrofkurs och Europa hade gett sitt fulla stöd. En kvinnlig president som bombar, häftigt värre. Trump hjälper Europa att nyktra till, får man hoppas, även om få tecken hittills tyder på detta.
SvaraRaderaNär det gäller den kulturella biten är läget dystert. Europa skapar väldigt litet eget och är ett utlopp för den amerikanska kultursörjan. Fn. bortåt tjugo gratiskanaler som kör Hollywoodrepriser 24/7 och statliga kanaler är med och bidrar. Det är knappast så att allting beundras, men exemplet sätter mallarna och ribban sänks till nya bottennivåer. Inte förvånande som artikeln säger att skräck, våld, spöken och andra dystopier fyller utbudet. I de u-länder som USA lagt under sitt inflytande är läget långt värre. Läs André Vltcheks senaste rapport från Indonesien.
Världen kan hoppas på en sakta pysning av stormaktsväldet men hotet om en våldsam krasch kan tillsvidare inte uteslutas.
Beskrivningen verkar rimlig. Möjligen kan USAs fall dämpas av det faktum att Kina äger så stor del av statsobligationerna och därmed möjligen kan ha politiskt och militärt intresse av att USA mjuklandar. Leif Stålhammer
SvaraRaderaJag instämmer men dessutom är Kina filosofiskt mer konstruktiva och tror på win-win.
RaderaDet låter övertygande. Men ändå... Det är inte första gången sedan 1970-talet, som imperiets fall förutspåtts. Förr eller senare "faller" det förstås, precis som allt annat. Också 1975 var det nere för räkning.Ett förnedrande nederlag och katastrofal flykt (med flaggan i en plastpåse, som Palme sade) från Indokina, en avsatt president etc. Men imperiet återkom med självrättfärdighet och ursinnig revanchlystnad ("a vengeance") . Hur de kunde göra det med en Sovjetunion på höjden av sin makt och prestige är en lång diskussion. En effektiv, trots allt, och flexibel samhällsorganisation samt överlägsen teknologi (det var då Santa Clara-dalen blev känt som Silicon Valley) är väl en del av förklaringen. Och trots gettouppror en stor och optimistisk medelklass.
RaderaOch nu? Förutsättningarna ser sämre ut, men ... sju av höstens nio nobelpristagarna i fysik, kemi, medicin var amerikaner.
Bengt Svensson