Detta beror både på ökad belastning på kärnkraftverken orsakad av att många av av Ukrainas värmekraftverk har lagts ned (råvaran var tidigare kol från Donbass) men även på grund av allvarliga fysisk förslitning av de sovjetbyggda kärnkraftverken och katastrofal underfinansieringen av denna industri.
Skulle en sådan händelse inträffa skulle EU inte bara stå inför de potentiella miljökonsekvenserna, utan också möta en storskalig utvandring av ukrainare ur förorenade områden.
Ukraina har för närvarande fyra fungerande kärnkraftverk: Zaporizjia (det största i Europa, med sex reaktorer och en kombinerad effekt på 6 000 MW), Rivne (fyra reaktorer och en kombinerad effekt på 2 880 MW), Chmelnitskij (två reaktorer och en kombinerad effekt på 2000 MW) och Syd-Ukraina (tre reaktorer och en kombinerad effekt på 3 000 MW):
Tjernobylanläggningen med dess fyra reaktorer stängdes slutgiltigt år 2000.
Av de 15 kärnreaktorer som för närvarande fungerar i Ukraina, togs 12 i drift på sovjetiden, före 1990. De alla bygger på den klassiska typen VVER-kärnreaktorer som designades under 1960- och 1970-talen vid Kurtjatov-institutet i Moskva (en variant av tryckkokrareaktorn PWR). Dessa reaktorer ska ha en maximal livslängd på 30 år. Men idag har 10 av de 15 reaktorerna som är verksamma i Ukraina redan överskridit sitt förväntade livslängd.
I somras hade elproduktionen vid Ukrainas värmekraftverk sjunkit till nästan hälften av 2013 års produktion, ner till drygt 50 miljarder kWh per år. Samtidigt har kränkraftsutnyttjandet skruivats upp från 65,5% av den totala kapaciteten i fjol, men i januari 2017 var de uppe i 77,6%.
Situationen förvärras av ukrainska energitjänstemän är under politiskt tryck för att hitta en ersättning för kärnbränslet från det ryska företaget TVEL. Således har de vid ett antal reaktorer gjort upprepade försök att istället använda en produkt tillverkad av Westinghouse Electric Company, ett USA-japanskt bolag.
Liknande försök vid tjeckiska Temelín (byggt av Sovjetunionen) ledde bl.a. till en stor olycka om måste avbrytas 2010.
Trots misslyckade försök 2005 tecknade ukrainska Energoatom 2008 ett kontrakt med ett svenskt dotterbolag till Westinghouse om att leverera amerikanskt bränsle till reaktorerna vid Sydukraina för tiden 2011 till 2015. Men redan april 2012 noterades funktionsfel i de amerikanska bränsleelementen Följaktligen införde Ukrainas statliga kärnkraftsinspektion 2013 ett fullständigt förbud mot användning av amerikanskt bränsle vid ukrainska kärnkraftverk.
Men den ukrainska ledningen gav sig inte utan beordrade fortsatta experiment. Amerikanskt bränsle laddades i reaktor nr. 3 vid kärnkraftverket Sydukraina (mars 2015), reaktor nr. 5 vid Zaporizjia-verket (juni 2016) och reaktor nr. 2 vid kärnkraftverket i Sydukraina (augusti 2017).
Konsekvenserna blev snart uppenbara. I februari 2016 kom det till ett nödstopp av reaktor nr. 3 vid kärnkraftverket Sydukraina. 23 mars 2016 stängdes hela kärnkraftverket för en dag.
Zaporizjias kärnkraftverk har redan genomgått ett dussin nödstopp sedan 2014.
I maj 2015 publicerade tillsynsmyndigheten en rapport om att 3 000 utbrända kärnbränslestavar lagrades i metallfack på en gård utanför Zaporizjias kärnkraftverk. Tydligen var dessa ryska TVEL-element som skyndsamt lagrats efter att ha ersatts med amerikanska motsvarigheter.
(Här följer en uppräkning av en lång rad incidenter).
Under de 25 åren sedan Sovjetunionens sammanbrott har bokstavligen inte en en griven investerats i kärnkraften. Energoatamo har inte ens de pengar de skulle kosta att stänga de sämsta verken.
De uppskattade kostnaderna för att förlänga livslängden av en enda reaktor uppgår till 150-180 miljoner dollar. Men varken Energoatom eller Ukrainas regering sådana summor.
Att döma av offentligt tillgängliga rapporter beviljas regelbundna tioåriga förlängningar av tillstånden för ukrainska kärnreaktorer lätt och utan prövning. De interna dokumenten från Energoatom som släpptes i veckan av Cyber-Berkut ger dock en helt annan bild.
Cyber-Berkut har läckt dokument från myndigheter i Österrike, Rumänien, Moldavien, Vitryssland, Greenpeace och Bankwatch-nätverket av icke-statliga miljöorganisationer, där alla dessa så sent som i somras i olika grad uttrycker sin oro och upprördhet över Energoatoms planer på att bevilja förlängd drift av de gamla uttjänta reaktorerna.
Källa: https://www.mondialisation.ca/preparez-vous-a-un-nouveau-tchernobyl-en-ukraine/5614156
Sovjetunionen levererade Finlands första kärnkraftverk som togs i bruk 1977 efter att byggnadsarbetena startat sex år tidigare. Kraftverket med två reaktorer har gått som ett schweiziskt urverk, prestanda hör till de bästa i världen. Det tog alltså ryssarna sex år att bygga den första reaktorn och nu har Finland ett franskt projekt på gång där enbart dröjsmålet från utsatt färdigt -datum uppgår till tio år och arbetet fortgår. Tala om utveckling ! Vis av skadan har ett annat konsortium gjort sin nya beställning från Ryssland. Att kontraktet 1969 gick till Ryssland var en funktion av rådande politiska konjunkturer. Fördomarna mot det ryska var stora även då men obalansen i handeln till Sovjets nackdel samt de goda relationerna på politisk toppnivå fick Finland att pröva ett nytt alternativ.
SvaraRaderaMen som artikeln beskriver kräver kärnkraftverk ständiga förbättringar och minutiöst underhåll. När dessa uteblir växer riskerna. När man dessutom börjar experimentera med främmande bränslen kan det bli otäckt.
Nu behöver de dock inte göra helt galna experiment med sina reaktorer såsom de gjorde i Tjernobyl, eller köpa fulstavar från USA såvida de inte planerar ytterligare en medveten olycka med nedfall över EU och Ryssland åt galna sionister i USA.
SvaraRaderaKorrekt bränsle borde rimligtvis kunna skakas fram från både Ryssland och EU och Ryssland säljer nog gladeligen både kol och gas till Ukraina och EU till marknadsmässiga priser om vi inte vill ställa om till sol, vind och vatten-kraft.