Spanien mot inbördeskrig?

Söndagens folkomröstning om Kataloniens självständighet gav inget entydigt mandat att gå vidare och utropa landsdelens självständighet.

Cirka 90 % av de 2,3 miljoner katalaner som röstade sa visserligen ja till självständigheten. Men de utgjorde ändå bara 38 % av de 5,3 miljoner röstberättigade väljarna.

I slutet av folkomröstningsdagen den 1 oktober förklarade Spaniens president Rajoy att det inte hade ägt rum någon (legitim) folkomröstning i Katalonien. Han gratulerade och tackade den spanska polisen för att ha skyddat lag och ordning i Barcelona och på andra ställen.

Motsidan fokuserar nu på den spanska polisens våld: nästan 1 000 personer - 844 officiellt - kom till skada när polisen stängde vallokaler.

Ser man närmare på de bakomliggande anledningarna till självständighetsrörelsen i Katalonien sticker de ekonomiska skillnaderna i ögonen. Katalonien med 16 % av Spaniens befolkning och  7 % av dess yta  bidrar med 20 % till Spaniens ekonomiska produktion, producerar 25 % av Spaniens export, får 23,5 % av Spaniens utländska turister och hela 57 % av de utländska investeringarna. Ett självständigt Katalonien ser ut som ett lysande affärsprojekt. För Madrid finns mycket att förlora på Kataloniens avskiljande.

Kataloniens ledare trycker istället på den motsatta aspekten, att landsdelen är "utsugen": att Katalonien mottar idag cirka 1 800 euro per capita i bidrag från Madrid, men betalar åtminstone dubbelt så mycket till statskassan.

Katalonien har ingått i  Spanien sedan 1500-talet . Under den spanska republiken fick landsdelen full autonomi, som avskaffades av Franco när han kom till makten 1938. Under spanska inbördeskriget styrdes Katalonien anarkister och vänsterrörelser som dock i maj 1937 under några dagar föll den spanska republiken i ryggen (förhärligat av George Orwell i "Hyllning till Katalonien").

Efter Francos död återfick Katalonien kort sin autonomi som dock upphörde 2006, när en spansk hög domstol dömde ut vissa delar av Kataloniens autonomi som okonstitutionella.

Det var den tid då den senaste katalanska självständighetsrörelsen började. 

Under samma gtid bilades konflikten med Baskien. Spaniens norra baskiska region slogs i decennier (1959-2011) för självständighet. Men 2011 slöts ett fredsavtal med som Baskien rättvisare villkor och den svårartade baskiske terrorismen kunde elimineras. 

Kataloniens ledare däremot ställde in siktet på avskiljande. Sedan dess har flera regionala folkomröstningar (olagliga enligt Madrid) ägt rum, inklusive senast 2014, då 80 % sade ja, men bara 30 procent av de röstberättigade deltog.

Madrids oskickliga agerande tycks ha vidgat klyftan och nu kommer opinionsmätningar som säger att nästan hälften av spanjorerna stöder Kataloniens krav på självständighet.

Medvetandet att alternativet kan vara ett inbördeskrig smyger sig på.

Runt om i världen följer man naturligtvis utgången av krisen med stort intresse. I Skottland, Norditalien, på Korsika, i Kosovo och på Krim.

I det folkrättsliga efterspelet till Kosovos utropande av självständighet stödde västvärlden i stort uppfattningen att sådana självständighetsprocesser inte kräver medgivande av centralmakten.

Inte heller krävdes någon folkröstning för att Nato och EU genast skulle erkänna det nya landet.

I fallet Krim har västvärlden i stort sagt nej till självständighet med precis motsatt argument: att Kiev inte gett sitt medgivande. Att det genomfördes en exemplarisk folkröstning på halvön där 90 procent av de röstberättigade sade Ja till återförening med Ryssland har inte tillmätts någon betydelse.

Allt handlade i det senare fallet om att skada Ryssland och förhindra en självständighet som direkt korsade Nato:s planer på att anlägga baser på halvön.

Det största problemet i Katalonien lär bli att det ännu saknas övertygande bevis för att en överväldigande majoritet av Kataloniens befolkning verkligen önskar statligt avskiljande. Om de verkligen önskar avskiljande har de enligt FN-stadgans artikel 2.1 den rätten och inget - annat än naket militärt våld - kan hindra dem.

Om självständigheten utropas de närmaste dagarna, som Barcelona aviserar, ökar risken för inbördeskrig påtagligt. Endast om katalonerna fortsätter att förhandla med Madrid och antingen når en gynnsam uppgörelse eller får tillräckliga bevis för folkviljan i en ny regional omröstning kan risken för inbördeskrig gradvis elimineras.

Än en gång framstår unionsuppläsningen Sverige-Norge 1905 som ett föredöme. Totalt röstade då 368 392 norrmän för upplösning och 184 mot (en halv promille!). Valdeltagandet var 85,4 %.

Arbetarrörelsen beklagade unionsupplösningen som ett uttryck för borgerlig nationalism, men erkände norrmännens entydiga rätt till avskiljande och hotade att stoppa den svenska militären om den försökte angripa Norge.

Stefan Lindgren