 |
| Olof Palme demonstrerade julen 1972 tillsammans med en representant för Nordvietnam. |
Carl-Gustaf Scott menar att taktiska överväganden i försöken att isolera en "maoistisk vänster" och valtaktik spelade den avgörande rollen.
Stefan Lindgren anmäler.
”Swedish Social Democracy and the Vietnam War” (Södertörn Academic Studies 2017) av Carl-Gustaf Scott är en bearbetad och nedkortad version av författarens doktorsavhandling från Wisconsin-Madison-universitetet 2005.
Det är en bok grundad på gedigen forskning, vilket gör att man kan stå ut med en del olater som att kalla de vietnameser som stred för sin frihet för ”communists” och på motsvarande sätt FNL-grupperna i Sverige för ”maoists”.
Författaren vill undersöka hur socialdemokratin försökte lösa dilemmat att slå vakt om relationerna till USA och samtidigt blidka den inhemska anti-krigsopinionen. Liksom titeln på en bok av Gösta Bohman hävdar författaren att det rörde sig om ”inrikes utrikespolitik”, dvs. att socialdemokratins kritik av Vietnamkriget huvudsakligen byggde på inhemska politiska beräkningar.
Scotts avhandling är ännu ett sätt att skriva den fantastiska historien om hur David - de små FNL-grupperna - lyckades besegra Goliath, den svenska socialdemokratin och hela etablissemanget som från början oförblommerat stått på USA-imperialisternas sida. Scott använder visserligen andra ord, men i sak är det mesta av hans redogörelse för förloppet korrekt och boken blir därmed ett komplement till Åke Kilanders ”Vietnam var nära” (Leopard 2007).
Utgångspunkten är att den socialdemokratiska regeringen stod inför dilemmat att ”upprätthålla ett fungerande förhållande med Washington samtidigt som de försökte blidka en inhemska anti-krigsopinion, för att inte extremvänstern skulle lägga beslag på frågan”.
Detta taktiska manövrerande innebär inte att ”de svenska socialdemokraternas uttalade motstånd mot kriget var helt oärligt, utan bara att partiledningens behandling av fråga konsekvent genomsyrades av inhemska politiska beräkningar”, säger Scott (s.11).
1957 hade Sverige röstat för att Sydvietnam skulle få bli medlem i Förenta nationerna, trots att detta stod i uppenbar strid med Genèveavtalet från 1954 som föreskrev Vietnams återförening i en stat.
Därmed erkände Sverige Sydvietnam de jure och 1960 upprättades diplomatiska relationer. När frågan om Demokratiska republiken Vietnams medlemskap i FN kom upp la Sverige däremot ned sin röst.
Men på grund av den framväxande svenska Vietnamrörelsen tvingades regeringen från 1964 och framåt till konkreta steg i en annan riktning.
Bort från USA
Bertrand Russels krigsförbrytartribunal, som tidigare stoppats av de franska och brittiska regeringarna, kunde 1967 genomföras i Stockholm. Redan det fick USA att överväga att bryta de diplomatiska förbindelserna.
Senare samma år vägrade Sverige att ackreditera en ny sydvietnamesisk ambassadör.
På en extra partikongress samma år antogs en resolution som uttryckte solidaritet med det vietnamesiska folkets kamp för nationell frigörelse och social rättvisa och krävde att alla utländska trupper skulle återkallas från Vietnam. Kort sagt uttalade partiet stöd för FNL:s målsättning.
Från och med 1967 gav regeringen betydande ekonomiskt och politiskt bistånd till FNL/DRV. Faktum är att inget annat västland erbjöd så mycket hjälp som Sverige gjorde (s 192).
I början av 1968 förvärrades konflikten med USA med anledning av att Sverige blivit en tillflykt för Vietnamdesertörer och Palme gick sida vid sida med en nordvietnamesisk dignitär i en demonstration i Stockholm.
10 januari 1969 erkände Sverige Demokratiska republiken Vietnam, efter att partiledningen i två år gjort segt motstånd mot detta krav inom och utom partiet. Förhalningen hade skett med argumentet att det skulle kunna skada Sveriges medlarroll. Ett svenskt medlingsprojekt som i USA gick under namnet ASPEN hade dock aldrig haft någon chans att realiseras.
Konflikten kulminerade i december 1972 när Olof Palme jämförde USA:s bombningar av Nordvietnam med nazisternas grymheter i Treblinka.
USA:s ambassadör hemkallades och det dröjde till maj 1974 innan en ny ambassadör var på plats.
Den 30 september 1969 meddelade utrikesminister Torsten Nilsson på SAP-kongressen att regeringen tänkte satsa 200 miljoner kronor i bistånd till Hanoi. USA:s reaktion blev mycket negativ och i de efterföljande förvecklingarna backade s-ledningen på flera punkter för USA:s kritik. Stödet fick bara gå genom Röda Korset och inga kemiska gödningsmedel fick ställas till förfogande för DRV eftersom dessa skulle kunna användas för att göra bomber (s. 251). Tänka sig, bomber!
Regeringen föll undan
Regeringen föll undan för USA:s påtryckningar och hånades med rätta av FNL-grupperna. Men sett i backspegeln är det märkligt att USA:s motåtgärder mot den svenska utvecklingen aldrig blev mer omfattande.
Washington övervägde att avbryta det kulturella och vetenskapliga utbytet men kom fram till att det var till stor nytta för USA. Handeln och det militära samarbetet hängde i viss mån ihop och fick inte störas på grund av att USA hade akuta svårigheter med sin betalningsbalans.
Häpnadsväckande nog ökade Sveriges export till USA med hela 256 procent under perioden 1964-76, vilket berövade högern ett viktigt argument.
Det militära samarbetet hölls också utanför konflikten och intensifierades rentav under Vietnamåren, på den svenska regeringens uttryckliga önskemål (s. 24).
När det amerikanska hamnarbetarfacket 1969 hotade att bojkotta all import från Sverige sas LO:s ordförande Arne Geijer personligen ha ingripit och undanröjt hotet genom sina goda USA-kontakter. Men det faktum att USA hade ett betydande överskott i handeln med Sverige betydde kanske mer.
Samma år inledde US Export-Import Bank en undersökning om inte Sveriges stöd till Nordvietnam stod i strid med bankens stadgar. Detta skulle kunna påverka ett planerat lån på 200-300 miljoner dollar till SAS.
Kyla, men inga sanktioner
Men i stort sett nöjde sig USA med att iaktta en kylig attityd mot Sverige. Varför?
Washington insåg lika bra som någon annan att den svenska Vietnamopinionen var mycket stark och varje hämndåtgärd skulle kunna få motsatt verkan.
Så tidigt som i september 1965 visade en undersökning att de flesta svenskar hade vänt sig mot USA:s politik i Indokina – bara ynka 12 procent stödde den amerikanska krigföringen (s.26).
En mätning i mars 1967 visade att 83 procent av svenskarna ansåg att amerikanerna skulle dra sig ur Vietnam.
Namninsamlingen som socialdemokraterna tog initiativ sedan USA återupptagit bombningarna julen 1972 hade några veckor in på det nya året undertecknats av ungefär 2,6 miljoner svenskar. Samtliga fem riksdagspartier ställde sig bakom liksom självaste kung Gustav VI Adolf. ”Förutom KFML (r) och trotskisterna, kunde de mest ljudliga motståndarna till Namninsamlingen hittas längst till höger” såsom Demokratisk allians (s 235).
Tjänstemän på USA-ambassaden klagade hem till Washington över att de från och med 1967 hade hindrats från att framträda offentligt för att inte utsättas för skymfningar och ”andra former av trakasserier”. Enligt ambassadör Jerome Holland (i Sverige 1970-1972) var han ”den enda [amerikanska] ambassadören i Europa (inklusive Sovjetunionen) som alltid har en livvakt” (s 76-77).
FNL-grupperna "främsta hotet"
State Departement insåg dock mycket väl att den svenska regeringen inte bara kunde lägga locket på. De tvingades lyssna till ideliga förklaringar från ledande svenskar (Erlander, Palme, Nilsson etc) om att den svenska Vietnampolitiken var ett nödvändigt led i att möta ”extremvänsterns” ökade inflytande på den svenska ungdomen.
I augusti 1965 bildade fredsaktivister anslutna till SKP och SAP Svenska Vietnamkommittén som ett ”opolitiskt” alternativ till FNL-grupperna. Kommittén startade en ”Nationalinsamling” som lovade lika stor hjälp till DRV, FNL och Sydvietnam.
Avsikten var förstås att konkurrera ut FNL-gruppernas Vietnaminsamling som gick oavkortat och villkorslöst till FNL. Men Nationalinsamlingen var snart bortglömd medan FNL-grupperna som samma höst sammanslutits till De förenade FNL.-grupperna växte snabbt.
Socialdemokraternas VU behandlade den 10 februari 1968 den prekära situation som det ”dubbla kommunistiska/maoistiska hotet” hade skapat. VU:s medlemmar var överens om att SAP måste föra en mer aktiv Vietnampolitik för att inte förlora ungdomen. Hjalmar Mehr konstaterade att många ungdomar helt enkelt rundade socialdemokraterna på sin väg långt ut till vänster (s 91).
Beslutet blev att aktivera och generöst finansiera Svenska kommittén för Vietnam (SKfV) under ledning av först Gunnar Myrdal och därefter Birgitta Dahl som en motvikt till DFFG. Precis som den insomnade föregångaren SKV skulle SKfV ha en egen insamling som alternativ till FNL-gruppernas.
Sist men inte minst lät regeringen sätta FNL-grupperna under IB:s och SÄPO:s olagliga övervakning (s. 75). Under ett par år efter 1967 riktade IB och SÄPO sin uppmärksamhet mot DFFG som betraktades som ”det främsta hotet mot rikets säkerhet” (s 76).
Vietnam som valfråga
Scott menar att socialdemokratin också använde Vietnamfrågan som en valfråga, främst i valet 1968.
När Olof Palme marscherade tillsammans DRV:s representant 21 februari 1968 och USA hemkallade sin dåvarande ambassadör Heath försökte naturligtvis borgerligheten kamma hem poäng. En opinionsmätning visade att 49 procent av svenskarna då inte gillade Palmes handlande och bara 33 procent stödde det, så förutsättningarna för en attack fanns. (I en annan mätning sa sig hela 48 procent vara mot ett erkännande av DRV och bara 30 procent för.)
Men som Scott konstaterar spelade oppositionen fullständigt bort chansen att slå mynt av sådana tillfälliga opinioner. Istället för att behandla Palmes agerande som stridande mot neutraliteten uttryckte borgerliga ledare sin ”förståelse” för amerikanernas protester och Yngve Holmberg (m) krävde rentav Palmes avgång, vilket bara stärkte dennes aktier som politiker. Hans roll i Vietnamfrågan gjorde honom till favorit bland partiledarkandidaterna.
Valet blev en stor seger för socialdemokratin med 50,1 procent av rösterna. Till det fanns dock många förklaringar. Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien 21 augusti gav socialdemokratin tillfälle att visa sin opartiskhet med parallella fördömanden av de båda supermakternas övergrepp. Rösträttsåldern hade sänkts från 21 till 18 år och bostadsbyggandet låg på över 100 000 nya bostäder om året (bostadsbristen sänkte socialdemokraterna i kommunalvalet 1966). Snart skulle det visa sig att rekordvalet 1968 bara var en tillfällig avvikelse på en långsamt sjunkande trend.
Gilla läget
För att sammanfatta vill jag ge Scott rätt i tesen att mycket av regeringens Vietnampolitik betingades av taktiska överväganden om hur man skulle hantera ungdomens radikalisering. DFFG:s påtryckningsarbete var häpnadsväckande effektivt: några få tusen aktivister lyckades vända hela den betongkoloss som kallas arbetarrörelsen.
Vietnamrörelsen hade lyckats väcka en stark folkopinion i en fråga som före 1964 varit tämligen okänd men lyfts rakt in i folkhemmet med skakande TV-bilder.
Socialdemokratin hade kort sagt inte mycket val annat än att anpassa sig och gilla läget. En del gjorde det snabbare och andra långsammare.
Carl-Gustaf Scott har inga höga tankar om svensk socialdemokrati, och det har inte jag heller. Men därifrån till att avfärda dess insatser för Vietnam, under trycket, ja, tvånget, från Vietnamopinionen, som simpel taktik är att gå för långt.
Ute i partileden fanns en stor moralisk ilska över Vietnamkriget som gjorde att FNL-gruppernas agitation gick hem. I vilken mån partiledningen drevs av samma indignation eller bara tog skeden i vacker hand är svårt att veta - och spelar kanske inte så stor roll.
Då som nu tycks den socialdemokratiska ledningens politik vara att iaktta största möjliga följsamhet mot västvärldens imperialism (USA, Nato, EU) och samtidigt manövrera för att hålla alla proteströrelser på mattan.
Stefan Lindgren
Några spridda reflexioner: Koreakrigets grymhet var tämligen obekant för européer. För dem var femtiotalets USA en sagolik framgångssaga med häftig musik och vräkiga bilar. Mot denna bakgrund bör det ses som en beaktansvärd prestation att så starka krafter kunde mobiliseras mot kriget i Vietnam. I Europa såg man visserligen bombmattorna läggas över landet men därutöver visste man inte särdeles mycket. Med det menar jag att kriget på alla plan faktiskt var långt mer destruktivt än vad någon dåtida demonstrant ens kunde föreställa sig och USA:s krigspropaganda var lögnaktigare än någonsin.
SvaraRaderaNär nu ett projekt pågår i USA att vittvätta det amerikanska krigets, som det heter i Vietnam, historia och det finns åtskilligt med forskningsmaterial att ta del av, vad gör Europa ? De ställer sig underdånigast bakom USA i alla deras nya krigsprojekt med början från Irakkriget 1991 och styckningen av Jugoslavien. Protesterna från allmänhetens sida är lama fastän Irakkriget 2003 föranledde en viss opposition. Därefter har det varit tyst och lämlarnas Europa tågar mot stupet, moraliskt genomkorrumperade,något som de demonstrerat i krigen mot Irak, Libyen, Syrien och Jemen och kontinuerligt i Palestina.
Var med i FNL-grupperna och håller med om att Åke Kilander ger en bra bild av historien i sin bok "Vietnam var nära". Intressant att en amerikansk forskare ger en sanning om socialdemokratins agerande under denna tid. Visst var det märkligt att det gick att påverka makten! Mina tankar flyger efter Nybondas inlägg iväg till nutid. Är inte den nationella vågen i Europa något liknande i att med framgång ifrågasätta USA:s dominans över vår kontinent?
SvaraRaderaBoken finns som pdf:
SvaraRaderahttp://sh.diva-portal.org/smash/get/diva2:1079025/FULLTEXT02.pdf
Kalle Gustavsson
Det är så förbannat sorgligt att inga tårar räcker för den totala okunskap världens så kallade ledare ägnat sig åt.
SvaraRaderaJag slås av min ovetskap om politik ända fram till 80-talet Stefan, det är en fröjd läsa dina analyser - tack!
SvaraRaderaTack för intressant recension av en intressant bok
SvaraRaderaFNL i Sverige - berättelsen om en folkrörelse utgiven av DFFG är på flera punkter avvikande från Vietnam ä'r när och på dessa punkter bättre.
Bilden av att svängningen mot västlig krigspolitik handlar om FNL-rörelsen stämmer ej. Det historiska beslutet är kritiken av Frankrikes krig i Algeriet 1959. Alltså stämmer inte heller Scotts bedömning av socialdemokratin, 1959 fanns ingen stark vänsterrörelse men en mycket stark fredsrörelse inom socialdemokratin, därtill antirasistisk i apartheidfrågan. Överbetoningen av FNL rörelsens roll är en svaghet som hindrar förståelse av vad som behöver göras nu.
Påståendet om borgerligheten agerande efter att Palme gick sida vid sida med Nordvietnams ambassadör och i tåg med FNL rörelsens aktivister stämmer inte. "Men som Scott konstaterar spelade oppositionen fullständigt bort chansen att slå mynt av sådana tillfälliga opinioner. Istället för att behandla Palmes agerande som stridande mot neutraliteten uttryckte borgerliga ledare sin ”förståelse” för amerikanernas protester och Yngve Holmberg (m) krävde rentav Palmes avgång, vilket bara stärkte dennes aktier som politiker. Hans roll i Vietnamfrågan gjorde honom till favorit bland partiledarkandidaterna." Det var Centerledaren Hedlund som stoppade borgerligheten från att agera mot Palme, en center dom för övrigt inte var borgerlig men icke-socialistisk vid denna tid och en ledande kraft i tex antiapartheidarbete, lade första motionen i riksdagen om detta mm. Borgerligheten spelade alltså inte bort någon chans eftersom den inte fanns. Högern var isolerad. Folkpartiet drev också på för stöd till gerillarörelser i Södra Afrika. Det som idag är terroristbrott var då något som elevorganisationen SEKO enhälligt beslutade genom operation dagsverke till Frelimos NGO följt av alla utom Högern i riksdagen.
Oförmågan hos FNL rörelsens apologeter att inse andra än DFFG:s roll i solidaritetsarbetet och att göra jämförande studier med vietnamrörelsens öde i tex Danmark förminskar förståelsen av FNL-rörelsen och andras insatser.
Bäste Tord. Du har rätt i att både C och Fp ibland hamnade till vänster om SAP. Även de påverkades av den framväxande antikoloniala och antiimperialistiska rörelsen. Som du påpekar fanns också en sådan rörelse före DFFG. Omkring 1960 hade alla partier utom högern programskrivningar som uttalade stöd för avkoloniseringen. Och Sverige röstade för att FLN skulle få en representant i FN. Men därifrån till att gå emot USA-imperialismen...
SvaraRaderaFredsrörelsen sprack i synen på Kinas kärnvapen 1964. Pacifisterna gick till Svenska Vietnamkommittén och antiimperialisterna bildade DFFG.
Man kan inte nog betona betydelsen av det steget. Sverige hade varit en lydig knähund åt USA och t ex röstat för att invadera Nordkorea i FN. Nu tvingades regeringen till steg i en annan riktning... Det hade aldrig skett om Svenska Vietnamkommittén lyckats manövrera ut FNL-grupperna.
Men jag är överens om att Sveriges politik bör undersökas i ett djupare historiskt perspektiv. Vägen från kolonialmakt till lydstat under USA... Med ett kort antikolonialt och delvis antiimperialistiskt interregnum 1959-75.
Efter Palmes tal i Gävle i juli 1965 uttalade folkpartiledaren Bertil Ohlin den 12 augusti farhågor för den svenska neutralitetspolitiken: ”Som uttryck för det neutrala Sveriges utrikespolitik är hr Palmes uttalande häpnadsväckande. Frågan måste självklart tas upp inom utrikesnämnden. Det vore nog klokt att låta hr Palme syssla med andra saker än utrikespolitiken.”
SvaraRadera