 |
| Foto: Foto-Lasse |
En artikel publiceras här och på jinge.se. En annan kommer i nästa nummer av Folket i Bild/Kulturfront.
Han menar att den gängse "vänster"-analysen att en fascistisk fara främst hotar från grupper av typ NMR är intellektuellt otillständig.
Efter 2017 års bokmässa i Göteborg och det oartikulerade hojtandet om fascism från det som just nu kallar sig vänster i Sverige som i andra liknande stater blir det nödvändigt skriva tydligt.
Den handfull som i Göteborg marscherade med sköldar och fanor som nordisk motståndsrörelse var politiskt ingen intressant grupp. Den var heller ingen verklig social fara som kriminella och samhällshotande MC-gäng eller verkliga förortsklaner är. Sköldbärarna i Göteborg var realpolitiskt mer betydelselösa än ens Lindholmarna på sin tid.
Att, som i Göteborg, skälla en mindre veckotidning med blandat innehåll som ”Nya tider” fascistisk samtidigt som man vägrar påpeka att exempelvis Dagens Nyheters ledaravdelning och utrikes nyhetsbevakning nu är lika vilseledande och för landet farlig som Aftonbladets var 1941 är intellektuellt och politiskt otillständigt.
Men detta gör det nödvändigt ta upp principfrågor. Fascismen är inte en politisk fras. Än mindre är den ett slags reservoar för allsköns här och nu allmänt peststämplade ideologiska fenomen som homofobi, sexism, rasism och liknande.
Historiskt sett var det Komintern som formulerade dess karaktär klarast, även om organisationen till allas vår olycka inte i praktiken lyckades kunna svara politiskt. Den gav elva månader efter Hitlers ”maktövertagande” en ännu giltig definition av fascismen i teserna från EKKI:s 13 plenum december 1933; en vilken Dimitrov upprepade på Kominterns sjunde kongress 1935:
”Fascismen är den öppna terroristiska diktaturen från finanskapitalets mest reaktionära, chauvinistiska och imperialistiska element.”
Men redan månaden efter det Mussolini givits makten i Italien med sin ”marsch mot Rom” hade Komintern på sin 4:e kongress den 5 december 1922 diskuterat hur fascismen utvecklar den de besittandes medvetna klasstaktik som en gång i ett tidigare krisläge med röstsedeln gav Napoleon III hans makt:
”De karaktäristiska kännetecknen för den italienska fascismen, den ‘klassiska’ fascismen, som för en tid erövrat hela landet, består däri att fascisterna icke blott bilda mindre kontrarevolutionära, till tänderna beväpnade kontrarevolutionära kamporganisationer utan även försöka genom social demagogi skaffa sig en grundval bland massorna, i bondekretsarna, bland småborgarna, till och med i vissa delar av arbetarklassen, varvid de skickligt söker utnyttja alla missräkningarna över den så kallade demokratien.”
Underförstått i Kominterns resonemang var dock att fascismen vore en ”sista” fas av klassherraväldet. Så är det dock bevisligen inte. Terroristiska statsformer har under den pågående rasande internationella och nationella klasskampen gång på gång, för att de härskande skall bevara kärnan i klassherraväldet, slagits om till formaldemokratier när den folkliga kampen blivit så stark att den hotat själva äganderättsgrunden. Jämför med spelet kring avkolonialisering och nykolonialism.
Här gäller det att se såväl storheten i den folkliga kampen som de härskandes sluga splittrande taktik och inse att även om en riktning är skönjbar kan ingen omvandling under närmast överskådligt sekel bli irreversibel. Vill man se detta kan man exempelvis detaljstudera Mexikos historia i olika etapper av folklig kamp och nederlag från det dess självständighet utropades till nuvarande narkoupplösning av staten. Eller man kan undersöka hur de reformistiska socialstatsreformer som folk här kunde genomdriva när den härskande klassen skrämts av hotet från revolution i Ryssland och Östeuropa sedan, då folk tryggt trodde det de vunnit skulle kunna bestå, dock profitabelt kunde avvecklas när hotet upphörde då Sovjetväldet ruttnade från huvudet och föll samman.
Fast detta kan tyckas ge tröst även åt ett tigerhjärta ty som Galileo sade: ”Eppur si muove”, ”dock rör hon sig.” Det blir på lång sikt nya skeden, i nästa varv kan det lyckas.
Men riktigt sant är detta kanske inte. Gå till läggen och se noga efter. Så här inledde Marx och Engels Manifestet år 1848:
”Historien om alla hittillsvarande samhällen (den skriftligt bevarade historien, preciserade Engels i noten till den tyska upplagan 1890) är historien om klasskamp.
Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motysättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.”
Läs de sista sex orden noga. Ty, patricier och plebejer gick båda under med det romerska imperiet. Sedan tog det tolvhundra år i Europa då feodalismen först utvecklades och sedan gick under innan ekonomi och allmänna livsvillkor återigen nådde upp till det fallna imperiets nivå. Det finns ingen stor bok i himlen där det står skrivet att situationen för proletärer och kapitalister nu är annorlunda än för plebejer och patricier då. Allt beror på hur kampen utvecklas. Plebejerna gick under då de inte förmådde nå medvetenhet.
Men därtill kommer det nya, det som skiljer ut vår epok från det sena imperiets epok.Att vi sedan ett sjuttiotal år faktiskt befinner oss i vad som med kärnvapenutvecklingen kan vara hotet om en katastrof liknande den som drabbat andra arter tidigare. Alltså inte enbart en ”normal” katastrof som Mexikos efter den spanska erövringen och Tysklands i det ”trettioåriga kriget”. Det enda positiva med denna vetskap blir då att vårt individuella många gånger intensiva fredsarbete dessa decennier nog i viss mån kan ha bidragit till vår överlevnad som art. Ännu
Jan Myrdal
Lysande analys av Jan Myrdal!
SvaraRadera