Folken tumlar inte ut i krig; de knuffas ut

Författaren Jan Myrdal reflekterar över Aurora 17, den stora militäövning tillsammans med Nato som snart går av stapeln i Sverige. En fredsrörelses uppgift, skriver han är att "sprida förnuftets gift och så undergräva själva de djupa strukturer vilka möjliggör för ett härskande fåtal att knuffa massorna ut i självförintande krig".

***

Nu med Aurora 17 upplever många liksom jag att Sverige håller på att släpas bakvägen in i NATO.  Återigen, som 1952, skall vi förvandlas till en framskjuten bas för Förenta staternas och dess allierades aktioner österut. Då var det mot Sovjetunionen, nu mot dess efterföljarstat Ryssland. Detta ger den verkliga  risken att en nu som då pågående serie krig av kolonial, neokolonial och imperialistisk karaktär kan växa till det stora kärnvapenkrig som skulle innebära en allmän och rätt total katastrof.

De flesta av oss här i salen har varit med om att demonstrera och agitera mot planerade och pågående orättfärdiga krig.Jag säger orättfärdiga ty vi tillhör en mycket lång tradition i vilken även ingår de katolska teologer som för snart sexhundra år sedan bedömde erövringen av - och vad som med nutida språkbruk kallas folkmordet i - Mexiko som orättfärdigt. Också det skall vi minnas ty vi står inte alla på en och samma ideologiska grund. Även ideologiska och politiska motståndare bör man med förnuftiga argument söka omvandla. Jag ser i ett gammalt utkast till ett tal jag då höll att det var en av våra centrala frågor när jag för sjuttio år sedan kom till fredsrörelsen.

Vi har alltså erfarenheter.Vi har haft framgångar. Nu när krigsrisken åter växer i Korea bör vi minnas hur vårt mycket starka världsomspännande opinionsarbete (med agitation, demonstrationer och även strejker) och de därigenom framtvingade diplomatiska initiativen förde till stilleståndsavtalet (inte fredsavtal) sommaren 1953.

Men också nederlag. Flera bland oss har dessa senaste decennier agiterat, talat, skrivit och demonstrerat mot de brottsliga imperialistiska krigen mot Afghanistans folk i vilka även den svenska staten deltagit. Trump skickar nu fler soldater till det kriget. Men visst straffar brott sig. Det ser vi på våra gator och torg. Där sitter ensamkommande afghanska ungdomar och stör den svenska tillvaron.  Ty som Chaucer påpekade för sjuhundra år sedan slår orätt tillbaka på den skyldige som fågelungar vilka återvänder till redet för att häcka.

Ibland är den härskande klassens motstånd mot det förnuftiga fredsarbetet våldsamt. Som exempelvis 1917 i Förenta staterna när Wall Street, New York Times och den Woodrow Wilson som valts till president på sina fredsfraser såg till att krossa fredsrörelsen med pöbelupplopp, poliser, domstolar och fängelse. Så tvangs den för krigsmotståndet brett samlande viktiga kulturtidskriften Masses (som finns här i Jan Myrdalbibliotekets andra våning) att upphöra.

Men redan innan man griper till våld söker man helt likrikta den för folket tillgängliga informationen som nu i Sverige där den officiella och officiösa åsiktskorridoren trängts samman till en smal sträng. Då blir det en viktig uppgift att utanför och vid sidan av de samriktade medierna sprida och belägga bevisbar kunskap. Som vi gör här och nu.

Ibland blir detta dock oss nästan eller helt omöjligt. Jag har skrivit om hur vi sommaren 1952 av en visselblåsare fått konkret information om de höga svenska militärers drängtjänster åt Förenta staterna och Storbritannien som förde till att två svenska plan sköts ned och att Sovjetunionen fått casus belli för ett försvarsangrepp mot Sverige. Det var endast vår regerings faktiska reträtt som då räddade oss. Men detta gick inte att publicera. Risken för polisingripande och organisationsförbud ansågs alltför stor och överhängande.

Men det finns ytterligare ett djupare liggande oss farligt styrsystem. De som har den ekonomiska makten har också makt över "allmänna meningen", det som i ett givet samhälle blir tänkbart och sant. Detta kan, beroende på medvetenhet, klassmotsättningar och tradition vara mer eller mindre tydligt. Men jag kan ta två historiska exempel.

Det finns ett tyskt elände, en tysk tragedi. Efter trettioåriga krigets totala förödelse har det tyska folket av egen kraft inte förmått på avgörande sätt  styra sitt öde. Den nödvändiga revolutionen kom efter århundradeskiftet 1800 dit utifrån. Den genomfördes av Napoleon. Den nationella befrielsen 1813 ran ut i sanden. 1848 blev borgerskapets segervilja till en tom prutt. Trots stora offer kunde arbetarna och soldaterna inte nå seger 1918. (Minns det leninska skämtet att det tyska revolutionärerna inte kunde ta järnvägsstationerna då de inte  hade inte råd med perrongbiljetter.)  Man förmådde inte stå Hitler emot och endast de allierades militär, främst Röda armén, frigjorde dem från nazityrraniet.

Men tyskarna är inte de enda som rids av förlamande hämningar. Se Frankrike 1870. Det krig Napoleon III utlöst förändrade karaktär när Preussen efter Sedan fortsatte in i Frankrike. Det blev då ett preussiskt erövringskrig. Den härskande klassen i Frankrike var alltigenom korrupt och feg, dess marskalkar och generaler fäaktigt förrädiska (som sedan 1940). Men Gambetta organiserade 1870 folkligt motstånd Bådade upp nya trupper. Försvarsuppgiften var inte omöjlig. Den som går tillbaka till läggen kan se att militära analytiker - inte enbart Engels - såg ett preussiskt nederlag som mer än möjligt. Vad avgjorde?

Den som förklarade det franska nederlaget var Benito Juárez. Demokrat, republikan och patriot. Därtill verklig mexikan, zapotek, en indigén. Han hade med folkkrigets metoder just lett krossandet av de franska och med dem allierade kyrkliga och feodala mexikanska styrkor som stött den av Napoleon III i Mexiko som kejsare tillsatte ärkehertigen av Österrike, Ferdinand Maximilian. Juárez hade därtill trots alla civiliserade europeiska makters hojt "enom till straff och androm till varnagel" låtit offentligen avrätta denne i och för sig personligen obetydlige herre. Juárez tog 1870 initiativ att skicka mexikanska frivilliga till Frankrike i kampen mot de preussiska erövrarna.

Men han påpekade att de franska soldaterna må vara utmärkta, men de förstod inte folkkriget. De löd enbart order. Därför hade han besegrat dem. Om de nu inte kunde frigöra sig från denna tradition skulle de lida nederlag mot preussarna. Vilket de gjorde.

Det räcker alltså inte med att organisera, informera, agitera, demonstrera. Det finns också en övergripande uppgift. Att sprida förnuftets gift och så undergräva själva de djupa strukturer vilka möjliggör för ett härskande fåtal att knuffa massorna ut i självförintande krig.

Stockholms fredsseminarium 3 september

Jan Myrdal