Det arbetet som avbröts av George W Bush måste nu återupptas, skriver han.
De som argumenterar för att den nordkoreanska nukleära frågan inte har någon politisk lösning, önskar i själva verket inte söka en sådan lösning eller bidra till dess genomförande. Som det gamla tyska ordspråket säger: "Där det finns en vilja finns det en väg." (Wo ein Wille ist, ist auch ein Weg.)
Hela världen följer med stor uppmärksamhet de dramatiska händelser som utspelar sig runt Nordkorea. Politiker och experter, journalister och diplomater är alltmer oroade över de eventuella katastrofala konsekvenserna av den nuvarande krisen - inte bara för den koreanska halvön, utan för världspolitiken i stort.
Ett flertal uttalanden och kommentarer lämna en deprimerande känsla av hopplöshet, en fullständig återvändsgränd i försöken hitta en lösning på problemet.
Å ena sidan verkar det som att alla - utom kanske de mest oansvariga amerikanska hökar - är väl medveten om att det inte finns någon militär lösning.
Å andra sidan verkar det inte finnas något sätt att starta en mekanism för förhandlingar som skulle göra det möjligt att få en lösning på problemet i vanlig politisk dialog. Vissa initiativ har tagits men hittills har de misslyckats med att minska spänningarna.
Är situationen hopplös? Rysslands President Vladimir Putin skrev i sin senaste artikel: "...politiken för att sätta press på Nordkorea för att få landet att upphöra med sitt nukleära missilprogrammet är förfelat och fåfängt. Regionens problem bör lösas endast genom en direkt dialog med alla berörda parter utan några förbehåll. Provokationer, tryck, och militaristisk förolämpande retorik är en återvändsgräns."
Denna slutsats bygger både på den politiska erfarenheten av förhandlingar om Irans kärntekniska program och på direkta förhandlingar med Nordkorea, som fördes aktivt i början av 2000-talet och som jag hade en möjlighet att ta del i.
I slutet av 1990-talet var situationen kring Nordkorea också het och det utspelades mer än en kris. Samtidigt var landets ledare Kim Jong-il inte den bästa förhandlare i frågor om nukleär säkerhet.
Liksom idag fanns det brushuvuden i Washington som krävde en "militär lösning" av den nordkoreanska kärnvapenfrågan. Men på den tiden hade stormakternas ledare hade den politiska viljan, uthålligheten och tålamodet att söka en politisk kompromiss.
Ryssland tog ledningen - i februari 2000 genom att underteckna Fördraget om Vänskap, God Grannsämja och Samarbete mellan Ryssland och Nordkorea i Pyongyang.
I juli 2000 avlade Putin , på uttrycklig inbjudan av Kim Jong-il - en aldrig tidigare skådad händelse, ett officiellt besök i Nordkorea. De två ledarna höll ingående förhandlingarna om ett brett urval av internationella frågor, inklusive, naturligtvis, den nukleära frågan.
Från Pyongyang reste den ryska presidenten till Okinawa, Japan, för att delta i G8-toppmötet, där han med sin förstahandsinformation var huvudtalare i diskussioner om den koreanska frågan.
Det ryska exemplet följdes snabbt av andra. Utländska sändebud började besöka i Pyongyang och den interkoreanska dialogen tilltog. I oktober 2000 besökte USA:s utrikesminister M. Albright Nordkorea för att träffa Kim Jong-il och diskuterat bland annat ett eventuellt besök av USA:s president Bill Clinton i Pyongyang.
Sexpartssamtalen om olika sätt att lösa krisen kring Nordkoreas nukleära program - med Ryssland, Kina, Usa, Japan, Sydkorea och engagemang för Nordkorea - lanserades framgångsrikt. Under flera omgångar av förhandlingar har parterna diskuterat specifika villkor för att säkerställa den koreanska halvöns icke-nukleära status.
Tyvärr satte den nya USA-regeringen ledd av president George W. Bush som tillträdde i början av 2001 stopp för dessa positiva insatser från det internationella samfundet. Frågan gick åter i baklås. Vi ser nu alla med frustration vad det har lett till.
Jag vill understryka att det inte finns någon enkel lösning på den nordkoreanska kärnvapenfrågan, men hot och sanktioner kommer inte att bidra till en lösning.
Det internationella samfundet bör nu inrikta sina insatser på att omedelbart inleda en direkt dialog med Pyongyang i en hel rad frågor som är relaterade till att säkerställa den regionala säkerheten, inklusive, naturligtvis, inrättandet av en kärnvapenfri zon på den koreanska halvön.
Det finns en historia av konstruktiv samverkan med Nordkoreas ledare. Ryssland och Kina har kommit fram med ett gemensamt initiativ för att lösa problemen på den koreanska halvön, inklusive den nukleära frågan, på grundval av en varaktig fred och stabilitet i nordöstra Asien.
Detta initiativ kan bli en bra grund för att inleda förhandlingar med den koreanska ledaren Kim Jong-un. Sexpartssamtalen finns redan som förhandlingsformat och kan uppdateras vid behov.
De som argumenterar för att den nordkoreanska nukleära frågan inte har någon politisk lösning, önskar i själva verket inte söka en sådan lösning eller bidra till dess genomförande. Som det gamla tyska ordspråket säger: "Där det finns en vilja finns det en väg." (Wo ein Wille ist, ist auch ein Weg.)
Moscow Times 6/9 2017
Min minnesbild är svag på denna punkt men var det inte redan Clinton som lade i backväxeln och inte bara G.W.Bush? Clintons regering hade förhandlat fram ett avtal som Nordkorea accepterade och vars punkter de även noggrant följde.
SvaraRaderaMen USA visade sig ovilligt att bidra med det man lovat. Bland dessa löften fanns uppförandet av två kärnkraftverk samt en viss årlig kvot av oljeleveranser. Nordkorea visade tålamod till en början innan man upptäckte att USA struntade i sina utfästelser.
Igor Ivanov är något naiv. Läget är sämre än han vill medge och innebär att de övriga i allt väsentligt måste börja tänka på en lösning där de finner en väg där USA:s obstruktion kringgås. Det är givetvis svårt eftersom USA är det land med vilket Nordkorea behöver ett fredsavtal.