Anna Karenina första gången på svensk scen

Livia Millhagen tolkar Anna Karenina på Dramaten.

9 september har Anna Karenina av Leo Tolstoj premiär på Dramaten med Livia Millhagen i huvudrollen.

Det är första gången pjäsen, byggd på romanen, sätts upp i Sverige.

”Anna Karenina” är ingen kärleksroman utan en bred samhällsskildring, skriver Stefan Lindgren som nyss läst romanen från 1877.

Leo Tolstoj (1828-1910) har beskrivits som religiös svärmare, kristen anarkist, feodal socialist (Lenins uttryck) och mycket annat.

För mig framstår han framför allt som en träffsäker, insiktsfull iakttagare av sin tid - ”en urgammal civilisations förfall” - och en författare med näst intill oöverträffad förmåga att träffa karaktärer.

Anna blir blixtkär i fursten Aleksej Vronskij. Hennes man, eventuellt porträtterad efter Rysslands störste ärkereaktionär, den heliga synodens överåklagare Pobedonostsev, vägrar skilsmässa.

Skilsmässan var vid den tiden underställd kyrkliga domstolar.  Skilsmässa kunde bara beviljas om det förelåg ”fysiskt fel hos någon av makarna, vidare i händelse av femårig frånvaro, när ena parten inte låter höra av sig och är oanträffbar […] och slutligen i händelse av hor”, säger advokaten. [1].

Därmed är Annas öde beseglat. Hon förlorar sin son. Hon kan heller inte gifta sig med Vronskij och blir mycket snart en börda för honom.

Självmordet blir den logiska utvägen. Hon kastar sig in under andra vagnen i ett godståg.

Vems är då skulden? Det är faktiskt inte helt klart att författaren lägger skulden på det patriarkaliska samhället. Kanske borde Anna helt ha undvikit att följa kärlekens röst. Konstantin Levins äktenskap med furst Vronskijs avlagda fästmö Kitty Sjtjerbatskaja var ju från flickans sida ett resonemangsäktenskap, som blir lyckligt. Senare skulle ju också Tolstoj i novellen ”Kreuzersonaten” varna för den köttsliga kärlekens dödliga faror. Och 1907 sa han öppet att Anna fick "ett rättmätigt straff". Han lider visserligen med Anna, inte för kvinnofrigörelsen.

Tolstojs samtida Saltykov-Stjedrin reagerade gallsprängt på Tolstojs roman: ”Det är hemskt att tänka sig att man fortfarande kan bygga romanser på enbart könsförbindelser. Det är hemskt att föreställa sig den tigande hingsten Vronskijs gestalt. Mig tycks detta gement och omoraliskt. Och vid allt detta hänger sig det segrande konservativa partiet nu fast. Kan man tänka sig att det av Tolstojs ko-roman nu görs ett slags politiskt banér?”[2]

Den radikale kritikern Pjotr Tkatjov kallade romanen för ett exempel på ”salongskonst” och ”den senaste epopén över herrskapsfolkets amorösa förbindelser”. Romanen utmärkte sig för ”en skandalös avsaknad av innehåll”.[3]

Nikolaj Nekrasov, en annan av tidens stora radikaler, skrev i ett epigram: ”Tolstoj, du bevisade med tålamod och talang, att en kvinna varken bör ’roa sig’ med en kammarjunker eller en flygeladjutant, när hon är hustru och mor”.[4]

I allmänhet erkände dock kritiken att Tolstojs roman var riktad mot överheten. Senast 2010 bekräftade den rysk-ortodoxa kyrkan att Tolstoj är exkommunicerad för sitt kätteri! Förgäves agerade Strindberg och andra för att ge honom ett Nobelpris.

Kring berättelsen om Anna - med ett flertal förebilder ur verkliga livet - som stomme skildrar författaren tre furstesläkter, Vronskij, Oblonskij och Sjtjerbatskij samt den ofrälse godsägarsläkten Ljovin (Konstantin är Leo Tolstojs alter ego; felaktigt kallad Levin i svenska översättningar).

Tolstoj kryper bakom fasaden och visar hur somliga äktenskap bygger på en lögn. Han framställer också absent landlords, de frånvarande godsägarna som eländiga parasiter, i kontrast till Ljovin som med liv och lust deltar i slåttern, fastän häcklad av bönderna för sitt ovana handlag.

I samtal med andra godsägare försöker Ljovin begripa vad som är fel med det ryska jordbruket. Bönderna går med ständig förlust liksom godsägarna. Han kommer fram till att ”alla svårigheterna kom sig av att de högre klasserna inte kände till arbetarnas egenskaper och vanor”. Han uttrycker öppet sitt förakt för reformer och införande av skolor, dit han ändå inte kommer att skicka sina barn.

Man har kallat Tolstoj för den hundramiljonhövdade bondemassans advokat. Men Saltykov-Stjedrin som var dess ”åklagare” vände sig mot Tolstojs naiva bild av jordbruket.

”Dessutom säger man: det finns inte någon livegenskap [avskaffad 1861]! Nej, den finns; men dess namn är rofferi… Rofferiet har genomsyrat hela det moderna livets struktur.” [2]

Ett av de mest kontroversiella inslagen i Tolstojs romanbygge är slutet där furst Vronskij beger sig till Serbien för att delta i kriget mot turkarna. Tolstoj vänder sig med emfas mot ryska frivilligas deltagande i det kriget.

Ljovin tänker:

”Han skulle dessutom ha haft lust att säga att om den allmänna opinionen skulle gälla för en ofelbar domare, så måste revolutionen och kommunismen vara lika lovliga och önskvärda som denna rörelse till förmån för sydslaverna. Men allt detta var tankar som varken gjorde från eller till.”  [5]

Visst förtjänar Tolstoj att framhållas för sitt motstånd mot tsarismen, för sin pacifism, för sin berömda protest mot avrättningarna av desertörer [6] och mycket annat.

Men i Anna Karenina låter Tolstojs sitt alter ego drar ner rullgardinen mot såväl den gryende revolutionen som mot omvärlden.

Låt se nu hur Livia Millhagen, en strålande skönhet som jag intervjuade redan som liten svamp [7], klarar att gestalta Anna. Ty Anna var inte bara en skönhet. Hon var blixtrande intelligent och beläst. Vronskij beslutar att lämna henne i samma ögonblick han inser hennes överlägsenhet…

Hur som helst blir den som bestämmer sig för att komplettera teaterbesöket med att läsa romanen rikligt belönad. Sigurd Agrells översättning från 1925 har nästan inte åldrats alls och i Bra Böckers utgåva från 1976 är typografin balsam för ögonen.

Stefan Lindgren

[1] Anna Karenina, del 2, s 112 (Bra Böcker, 1976; övers Sigurd Agrell).

Skilsmässan förvandlades till en formalitet efter 1917 i Ryssland. I Sverige bestod hindren för skilsmässa långt senare. Från 1915 krävdes tvångsmedling, därefter kunde domstol döma till hemskillnad.  Utöver tidigare skilsmässoorsaker kunde man nu även möjligt att få skilsmässa om man levat åtskilda i tre år eller redan efter två år om den ena maken givit sig av. Snabbskilsmässa kunde utdömas t.ex. om en av makarna begått hor, medvetet smittat sin partner med venerisk sjukdom, försökt döda eller grovt misshandlat partnern, blivit dömd till minst tre års straffarbete, var missbrukare av rusningsmedel eller varit sinnessjuk i över tre år och ingen förhoppning om bättring fanns.

   1969 avskaffades snabbskilsmässa vid horsbrott;  domstol skulle först pröva vad som var bäst för barnen. Det blev lättare att skiljas då det inte längre behövdes ett intyg om djup och varaktig söndring mellan makarna.

   1974 blev medlingen frivillig. Nu infördes 6-månaders betänketid om det fanns barn som var under 16 år i äktenskapet eller om endast en av makarna ville skiljas.

[2] Citerat efter Zoltan Hajnády: ”Besprimernaja satira”. http://lit.1september.ru/article.php?ID=200203308 

[3,4] Ryska wikipediaartikeln om Anna Karenina.

[5] Anna Karenina, band 3, s. 310.

[6] Thomas A Edison skickade en fonograf till Tolstoj,där författaren spelade in sin appell för de dödsdömda. Inspelningen finns i Sveriges Radios arkiv.

[7] Hon var då nyutexaminerad från Dramatens scenskola och skulle spela flugsvamp i en barnpjäs av Lennart Hellsing.