Jan Myrdal: Albanskt exempel

Enver Hoxha (med blommor) och hans anhängare tågar in i Tirana 1944.

Peter Kadhammar har skrivit ett utmärkt undersökande reportage om Albanien. ("Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur." Natur och Kultur 2017. )

Rättare sagt om den grupp som - av säkerhetsskäl - levde i Kvarteret. Dit där ledningen med familjer samlats. Av säkerhetsskäl inte minst.

Särskilt de många fibbare som besökt Albanien då på sjuttiotalet bör finna den viktig och intressant.
Det är inte en redogörelse för hur det utsatta och vacklande men efter brytningen med Kina dock fortfarande bestående socialistiska Albanien som Gun Kessle och jag diskuterade i (andra upplagan) Den albanska utmaningen 1868-1986 från 1987 sedan gick under. Det Misto Treska och Hamid Begja då oroat sig för förverkligades. Det visade sig  lika omöjligt för ett mycket litet Albanien att klara sig som det nog skulle varit för den större Tyska Demokratiska Republiken om Walter Ulbricht lyckats genomföra sin politik och frigjort TDR från det destruktiva tvångsbandet till Moskva. Den diskussionen återstår.

Men viktigt för diskussionen om socialism är att peka på de exempel som Stefan Lindgren redan tagit upp i sin recension. Det socialistiska Albanien som många av oss upplevt var faktiskt positivt annorlunda än den "realsocialism" många av oss också upplevt. Jag citerar samma exempel som han då de också slog mig:

"Nittio procent av albanerna var analfabeter när Hoxha grep makten. När han dog hade en miljon av tre riktig utbildning…. Det första universitetet öppnade….Operan! Den förväntade levnadsåldern var trettioåtta år när han kom till makten och nära sjuttio när han dog" (Hoxhas livläkare).

"Vi skickade ut aktivister i byarna för att visa folket hur det skulle baka bröd, städa, borsta tänderna och organisera sitt hushåll. Jag fick frågan från kamrater i Frankrike hur vi kunde lägga oss i människors privatliv på det sättet. Vi ville förändra landet så fort, lyfta det! Vi byggde vattenkraftverket i Ulza på bara två år!" (Vito Kapo, f d minister för lättindustrin)

"I det gamla samhället åt kvinnorna för sig och männen för sig. Sådan var traditionen och det ville vi ändra på, alla skulle äta tillsammans och när jag frågade hur man åt försäkrade alla att de åt tillsammans. Oh, ja, Vito! svarade de. Sedan frågade jag den ansvariga aktivisten som hade varit på plats och hon gav motsatt besked, kvinnorna och männen åt fortfarande var för sig" (Vito Kapo).

"För att få ljus tände de tallgrenar inomhus och innertaken var svarta av sot och jag är mycket stolt över att jag var med och drog elektricitet till byarna" (son till en av Gogo Nushi, en av partiledarna).

"Den högsta lönen landet var tre gånger högre än den lägsta arbetarlönen. Enver Hoxha tjänade sextonhundra nya lek, Hysni Kapo och Mehmet Shehu femtonhundra, ministrarna fjortonhundra medan viceministrarnas löner varierade mellan elva- och tolvhundra lek…. Vi levde inget lyxliv. Alla barnen  i Kvarteret gick i vanliga skolor …" (Liri Belishova f d politbyråmedlem)

"Ministrarna hade erhållit sjuttonhundra lek i lön fram till 1966 då den sänktes till trettonhundra – i jämlikhetens namn. Om jag reste i tjänsten erhöll jag arton lek i traktamente per dygn precis som alla andra...

Hälsovården var gratis och hälsocentraler med läkare, barnmorskor och sköterskor fanns i de mest avlägsna städer… Det var gratis att studera. Två veckor innan studenterna tog sina examina tilldelades var och en anställning, ingen var arbetslös. Landet var lugnt och säkert. Mina systrar arbetade skift och cyklade till och från fabriken även sent på kvällarna utan att någonsin sig för sin säkerhet." (Muho Asliani, politbyråledamot)

"Han var emot privilegier. I tjugofem år, från 1949 till 1973, bodde han i ett litet hus med ett minimalt badrum som saknade fönster. Hans söner delade rum och sov i mycket enkla sängar. Han ville inte bygga till eller ha något större men partiet insisterade. (Hoxhas livläkare om sin patient).

"Den högsta lönen landet var tre gånger högre än den lägsta arbetarlönen. Enver Hoxha tjänade sextonhundra nya lek, Hysni Kapo och Mehmet Shehu femtonhundra, ministrarna fjortonhundra medan viceministrarnas löner varierade mellan elva- och tolvhundra lek…. Vi levde inget lyxliv. Alla barnen  i Kvarteret gick i vanliga skolor …" (Liri Belishova f d politbyråmedlem)

Nej någon gängse hatskrift mot socialism har Kadhammar inte skrivit. Hans text visar också något annat. Visst levde Hoxha enkelt. I jämförelse med de andra, de realsocialistiska ledarna, extremt enkelt. Men han var samtidigt kulturellt, och det lika extremt, albansk. Kring sig och till sitt hem samlade han sin icke privilegierade storfamilj. Han förde också sin kamp mot sådant som blodshämnd och patriarkala tendenser inomalbanskt. Detta blev honom och hans parti en tvetydig styrka som kom att bidra till imperialismens och dess ideologers framgångsrikan insatser för att spränga upp och så förinta ett dem motbjudande försök till en självständig politik från ett litet balkanfolk.

Till denna den mångtydiga nationella identitetens fråga finns skäl att återkomma.

Jan Myrdal