Brexit öppnar för "socialistiska lösningar"

Om något kan stoppa kapitalismens feta katter, är det Storbritannien och Brexit.  Genom att lämna EU kan vi genomföra den typ av radikala socialistiska program som är olagliga enligt EU: s lagstiftning, skriver brittiska Guardians ekonomiredaktör Larry Elliott 21 juli 2017

Han tecknar ett porträtt av den EU-kritiske Jeremy Corbyn.

"Jeremy Corbyn är inte den första ledaren för Labourpartiet som varit EU-skeptiker", konstaterar Elliott. Hugh Gaitskell var så orolig för en europeisk politisk union att han varnade Storbritannien för att den skulle innebära slutet för landets tusen år som oberoende stat. Clement Attlee var inte heller någon stor beundrare av vad som då kallades ”den gemensamma marknaden”.

Men allt detta är länge sedan. Under en följd av ledare från och med Neil Kinnock, blev Labour allt mer positivt till Europa. På 1980-talet, när thatcherismen härjade på hemmaplan, såg partiet Bryssel som ett skydd mot den fria marknadens fanatism. Under 1990-talet, med Tony Blair, spreds en känsla av att globaliseringen gjort nationalstaten överflödig.

Trots detta förblev ett litet antal Labourpolitiker motvilliga. De påpekade att Labours kärleksaffär med Europa börjat precis när EU:s ekonomi började försämras. De motsatte sig Maastrichtfördraget som banade väg för den gemensamma valutan eftersom denna innebar skapandet av en odemokratisk centralbank med deflationstendenser.

Corbyn vad en av dessa motsräviga. John McDonnell, nu justitieminister i Corbyns skuggrergering, var en annan. Till skillnad från de flesta av sina parlamentariska kolleger och de flesta fackliga ledare köpte de aldrig tanken att ”progressiv” innebar vara positiv om Europa. De såg ingenting progressivt i massarbetslöshet, i effekterna av TTIP, det planerade handelsavtalet EU-USA, för utvecklingsländerna, eller i den åtstramningspolitik som var inbyggd i EU:s stabilitets- och tillväxtpakten. Snarare såg de nyliberalism som kärnan i det europeiska projektet, menar Elliott.
.
Inget av detta betydde något tills Corbyn blev Labour-ledare för två år sedan. Men sedan 2015 förvandlades dessa politiker från marginella eldsjälar till insiders. Dessutom innebär det kaotiska tillståndet i det konservativa partiet att Corbyn och McDonnell snart kan bli grannar på Downing Street och ansvariga för Brexit. Parlamentarisk aritmetik och Tories beslutsamhet att till varje pris undvika ytterligare val gör visserligen detta osannolikt, men vi lever i konstiga och oförutsägbara tider. Corbyns och McDonnells tankar om Europa är nu att räkna med på ett sätt de inte var tidigare.

Båda männen kämpade i folkomröstningen för att Storbritannien skulle stanna i EU, om än utan entusiasm. Labours manifest 2017 lovade att respektera resultatet av folkomröstningen. Ledningen har slagit ned hårt på parlamentsmedlemmar från Labour som velat göra ändringar i regeringens beslut och krävt att Storbritannien stannar på den inre marknaden. Allt detta har stor betydelse.

Corbyn och McDonnell är smarta nog att förstå riskerna med Brexit, men de ser också Brexit som en möjlighet att driva igenom sin egna ekonomiska agenda. Det är därför de undersöker hur Brexit kan användas för att öka det offentliga ägandet, sänka momsen för att hjälpa de med de lägsta inkomsterna, öka stödet för tillväxtindustrier och ta fram rättvisa handelsavtal med utvecklingsländerna.

De inom vänstern som vill stanna i EU skulle hävda att detta inte alls kräver att man lämnar EU, men de har fel och det av två skäl, menar Elliott. Det första är att ett radikalt socialistiskt program med en annan inställning till statligt stöd, statligt ägande, offentlig upphandling och handelsregler skulle anses olagligt enligt europeisk lag. Det andra är att utan Brexit skulle drivkraften för förändring snabbt försvinna.

Så vad säger de som vill stanna? Status quo är bättre än Brexit vars fördärvliga följder redan framgår av nedgången i ekonomin och av varningarna från banker och transnationella företag att de kommer att flytta, åtminstone en del av, sin verksamhet från Storbritannien om landet inte får den typ av avtal de vill ha.

Men vänstern borde vara skeptisk till tanken att affärsvärlden skall kunna lägga in veto mot beslut som fattats av väljarna. Om Labour hade vunnit senaste valet skulle Corbyn haft ett mandat för omfattande nationaliseringar, kunna avbryta åtstramningarna och öka beskattningen av företag och de rika. Storföretagen skulle säkert kämpa hårt mot allt det där. Det skulle kommit varningar från Industriförbundet (Confederation of British Industry) om att dess medlemmar skulle flytta tusentals jobb ut ur landet. Men skulle de som efterlyser en ny andra EU-folkomröstning också kräva ett nytt parlamentsval där väljarna än en gång skulle tvingas tänka över om de verkligen ville stödja en farligt radikal politik? Förmodligen inte.

Inte heller, med tanke på att Storbritannien nyss gått igenom ett helvetiskt ekonomiskt årtionde, förefaller en återgång till status quo särskilt attraktiv. Den inre marknadens fyra friheter har gjort det lättare för företag att flytta pengar, varor, tjänster och människor runt inom EU, men arbetarna har inte gynnats. Nästan ingen per capita-tillväxt har skett i Storbritannien sedan början av finanskrisen 2007, något som tidigare inte hänt under modern tid, bortsett från krigstider.

Storbritannien är en låglöneekonomi med kroniska betalningsbalansproblem. Upprepade perioder av industrinedläggningar har inneburit att det inte förekommit något överskott för industrivaror sedan början av 1980-talet. Tillväxten har blivit allt mer beroende av konsumenternas ökande skuldsättning, och viljan hos England att göra lån så billiga som möjligt. Storbritanniens fattigare regioner ligger nu 20 år efter landets sydöstra delar i levnadsstandard.

Dessa problem är inte nya. De fanns där långt innan David Cameron beslutat att hålla EU-folkomröstningen, och de kommer att finnas kvar oavsett om Brexit genomförs eller inte. EU-anhängarna inom vänstern har ägnat det senaste året åt att beklaga resultatet av folkomröstningen och har slösat bort sin intellektuella energi på att försöka få till en andra folkomröstning eller, om detta inte går, för att fixa till Brexit  så att Storbritannien i praktiken blir kvar där det var den 22 juni 2016.

De har, helt legitimt, begärt att Brexit-anhängarna ger besked om hur landet kommer att se ut efter det lämnat EU. Men de har själva inte kommit fram med några lösningar för att reda ut landets långsiktiga ekonomiska problem. De tycks mena att allt ordnar sig bara Storbritanniens försörjningskedjor även fortsättningsvis skyddas genom fortsatt medlemskap i den inre marknaden, och City, behåller sin roll som Europas främsta finansiella centrum. Men detta är rena fantasierna. Om medlemskap i den inre marknaden vore ett universalmedel, skulle ju Storbritannien inte haft den svagaste investeringsutvecklingen bland alla G7:s länder. Inte heller skulle det ständigt stora handelsunderskottet finnas.

Kapitalismens förmåga att slå ut sina konkurrenter har alltid varit baserad på föreställningen att detta gör att folk får det bättre, även om vissa människor gynnas mer än andra. Men det löftet har brutits.

Historiskt sett sker djupgående politiska förändringar endast i kristider. Utan den stora depressionen och andra världskriget skulle det inte ha blivit någon jordskredsseger för Labour 1945. Utan krisen vid mitten av 1970-talet, skulle det inte ha blivit någon Thatcherism. Utan kraschen, skulle det inte ha blivit någon Brexit - och Corbyn skulle fortsatt vara en obetydlig ”backbencher” i parlamentet.

Som läget ser ut leds Labour nu av en person som tillbringat åratal i den politiska vildmarken med ett enkelt budskap: att det är något inneboende ruttet i den moderna kapitalismen; att det finns radikala lösningar på denna sjuka; och att Europa är en del av problemet snarare än en del av lösningen, slutar Elliott.

https: //www.theguardian.com/commentisfree/2017/jul/21/capitalism-fat-cats-brexit-leaving -EU