Författaren har gjort ett mycket energiskt journalistiskt arbete när han sökt upp och intervjuat dussintals efterlevande till de i flesta fall döda ledarna för Arbetets parti och den albanska staten. Begreppet "Kvarteret", den stadsdel i Tirana där ledarna och deras familjer levde, bildar en formell ram för boken.
Men hur dåligt var egentligen det socialistiska Albanien? frågar Stefan Lindgren efter att ha läst boken.
Om vi storsint bortser från författarens deklarerade syfte att skola allmogen i antikommunism, erbjuder boken ett så mångfacetterat material att varje uppmärksam läsare kan vaska fram en bild av Albanien under socialismen som i många avseenden står sig väl vid en jämförelse med dagens nyliberala Nato-republik.
Man tog över ett land förött av krig, dikade ut malariaträsk, byggde fabriker, gjorde landet till en stor kopparexportör, självförsörjande på olja och förvandlade många kvadratkilometer nakna berg till fruktodlingar.
"Nittio procent av albanerna var analfabeter när Hoxha grep makten. När han dog hade en miljon av tre riktig utbildning…. Det första universitetet öppnade….Operan! Den förväntade levnadsåldern var trettioåtta år när han kom till makten och nära sjuttio när han dog" (Hoxhas livläkare).
"Vi skickade ut aktivister i byarna för att visa folket hur det skulle baka bröd, städa, borsta tänderna och organisera sitt hushåll. Jag fick frågan från kamrater i Frankrike hur vi kunde lägga oss i människors privatliv på det sättet. Vi ville förändra landet så fort, lyfta det! Vi byggde vattenkraftverket i Ulza på bara två år!" (Vito Kapo, f d minister för lättindustrin)
"I det gamla samhället åt kvinnorna för sig och männen för sig. Sådan var traditionen och det ville vi ändra på, alla skulle äta tillsammans och när jag frågade hur man åt försäkrade alla att de åt tillsammans. Oh, ja, Vito! svarade de. Sedan frågade jag den ansvariga aktivisten som hade varit på plats och hon gav motsatt besked, kvinnorna och männen åt fortfarande var för sig" (Vito Kapo).
"För att få ljus tände de tallgrenar inomhus och innertaken var svarta av sot och jag är mycket stolt över att jag var med och drog elektricitet till byarna" (son till en av Gogo Nushi, en av partiledarna).
"Den högsta lönen landet var tre gånger högre än den lägsta arbetarlönen. Enver Hoxha tjänade sextonhundra nya lek, Hysni Kapo och Mehmet Shehu femtonhundra, ministrarna fjortonhundra medan viceministrarnas löner varierade mellan elva- och tolvhundra lek…. Vi levde inget lyxliv. Alla barnen i Kvarteret gick i vanliga skolor …" (Liri Belishova f d politbyråmedlem)
"Ministrarna hade erhållit sjuttonhundra lek i lön fram till 1966 då den sänktes till trettonhundra – i jämlikhetens namn. Om jag reste i tjänsten erhöll jag arton lek i traktamente per dygn precis som alla andra …
Hälsovården var gratis och hälsocentraler med läkare, barnmorskor och sköterskor fanns i de mest avlägsna städer… Det var gratis att studera. Två veckor innan studenterna tog sina examina tilldelades var och en anställning, ingen var arbetslös. Landet var lugnt och säkert. Mina systrar arbetade skift och cyklade till och från fabriken även sent på kvällarna utan att någonsin sig för sin säkerhet." (Muho Asliani, politbyråledamot)
"Han var emot privilegier. I tjugofem år, från 1949 till 1973, bodde han i ett litet hus med ett minimalt badrum som saknade fönster. Hans söner delade rum och sov i mycket enkla sängar. Han ville inte bygga till eller ha något större men partiet insisterade. (Hoxhas livläkare om sin patient).
"Den högsta lönen landet var tre gånger högre än den lägsta arbetarlönen. Enver Hoxha tjänade sextonhundra nya lek, Hysni Kapo och Mehmet Shehu femtonhundra, ministrarna fjortonhundra medan viceministrarnas löner varierade mellan elva- och tolvhundra lek…. Vi levde inget lyxliv. Alla barnen i Kvarteret gick i vanliga skolor …" (Liri Belishova f d politbyråmedlem)
Så långt borde allt låta som ljuv musik i varje vettig människas öron. Socialism för vanligt folk.
Kulturpolitiskt är det lätt att framställa regimen som dogmatisk med rigorösa regler för klädsel, frisyrer etc. Men å andra sidan inte ens försökte man förbjuda folk att lyssna på utländsk radio och italiensk TV kom att länkas så att alla kunde se den (undantaget program där påven framträdde).
Och även om partiet förespråkade den socialrealistiska stilen i konst och litteratur existerade det även annat och Albaniens mest uppburne författare Ismael Kadare var allt annat än en partigängare.
När de gäller de negativa sidorna i det socialistiska Albanien menar jag att man måste sätta det i relation till landets historia före och efter socialismen. Straffsystemet med avrättningar och förvisningar av felande kadrer till fattiga jordbruksbyar ter sig faktiskt som en rätt blek kopia av originalet – Stalins Sovjet.
Att det uppstod en viss bunkermentalitet i detta lilleputland (stort som Dalarna), mer eller mindre omringat av fiender, är nog rätt förklarligt. Den ledande partikärnan som uppstått under extrema förhållanden under kriget visade sig rymma stora motsättningar, förvärrade av en brist på kadrer (en enda familj hade tre medlemmar i politbyrån).
För mig är bilden av Hoxhas efterträdare Ramiz Alia, av någon intervjuperson beskriven som en infernalisk "glasögonorm", särskilt intressant. Jag träffade själv Alia i samband med en SKP-delegation 1975. När vi svenskar refererade till de kinesiska kommunisternas teori om "tre världar" (presenterad av Deng Xiaoping i FN 1974) tog det hus i helvete. Efter en brysk utskällning avbröt Alia helt enkelt samtalen.
Att jämställa USA-imperialismen och Sovjetunionen var anatema. USA måste per definition vara värst.
Efter socialismens upplösning blev Alia premiärminister i den första regeringen och den som rullade ut röda mattan för de första Nato-delegationerna.
Stefan Lindgren
Jag har inte läst Kadhammars bok men jag var i Albanien som turist under två veckor sommaren 1973. Det var en väldigt varm sommar och jag har för mig att den sista dagen uppmättes temperaturen till 44 grader. Det gjorde att mycket tid tillbringades vid stranden. Det märktes när planet passerade gränsen från Jugoslavien. Det fanns stora bokstäver på bergsluttningen där det stod ENVER. För de flesta svenskar framstår en sådan personkult motbjudande. Jag var tvungen att köpa nya jeans för att komma in i landet. Mina manchesterjeans ansågs för utsvängda, trots att jag tagit mina rakaste modell. De jeans jag köpte var av unisex modell utan gylf med dragkedja i sidan. Maten på hotellet var ganska god med mycket soppa och grönsaker. Det var första gången jag ätit stekt gurka bl a. Men en dag kände jag mig konstig i magen och avstod middagen. Jag blev bättre framåt kvällen och lite hungrig. Då gick jag till en brödbutik för att köpa lite bröd. Det fanns egentligen bara två typer av bröd. Ett ljust och ett mörkt. Båda var goda och saftiga. När jag kom in i butiken var det fullt med albaner där. Det var inget snabbköp utan försäljning över disk. När de övriga kunderna fick se mig så skingrade de sig åt båda hållen och släppte fram mig till disken Det kändes ganska pinsamt men jag antog att det var en artighet mot mig som turist. Många albaner var nyfikna på oss turister och försökte få kontakt. Jag minns en äldre man som kom ledande en cykel. Trots att han passerade många albaner innan vi möttes så bad han ingen av dem om hjälp. Han hade nämligen tappat kedjan på cykeln och när han kom fram till mig och min svenske kamrat så stoppade han oss och frågade på bruten tyska om vi kunde hjälpa honom. Det gjorde vi naturligtvis och han förklarade att han lärt sig tyska under kriget då tyskarna ockuperat landet. Vi får ofta läsa att Albanien var isolerat och som ett stort fängelse. En dag simmade jag ut till en flotte som var en 100 m från stranden. Där satt tre albanska killar i 20-25 års åldern. De nästa kastade sig över mig med frågor på franska.
SvaraRaderaJag har läst franska i skolan så jag förstod rätt mycket av frågorna men jag hade större problem med att svara på franska. Alla tre skulle åka till Frankrike för att utbilda sig till veterinärer. Någon sådan utbildning fanns inte i Albanien. De var också nyfikna på att höra om svenska kvinnor var så kalla som de hade hört.
Busschaufförerna satte ofta på italienska radiostationer när de väntade på oss vid vår utflykter men när vi satt i bussen använde vår guide högtalarsystemet mest hela tiden.
Om man är turist i ett land där man inte ens kan språket så är det naturligtvis svårt att veta hur folk egentligen har det. På våra resor visades naturligtvis sådant som man ville visa vilket förresten alla länder gör. I Albanien fanns det så vitt jag vet bara turistmyndigheten som drev alla hotell och arrangerade alla resor inom landet och anställde alla guider. Albanien var huvudsakligen ett muslimskt land för kriget och vi såg moskeér men även kyrkor, som antingen såg förfallna ut eller användes till annat eftersom religionen bekämpades. Vi försökte fråga vår guide om hur folk såg på detta men han svarade väldigt undvikande och sa att det inte var några problem med det. Eftersom det var värmebölja när vi var där så gick det åt mycket glass och vaniljglassen var gjord på riktig vaniljstång och väldigt god och den glassen försvann tydligen ungefär samtidigt med kommunismen om man ska tro Richard Swartz i boken Room Service.