Den blodiga freden

BBC-dokumentären Den blodiga freden visades nyligen av SVT. Den tyske författaren Einar Schlereth, bosatt i Sverige sedan många år, har sett filmen och underkänner dess historieskrivning. Han tillhörde själv de flyktingar som filmen beskriver.


Jag har sett filmen. Naturligtvis är den chockerande, särskilt som den berör mig personligen. Jag kommer från Ostpreussen men föddes i Västpreussens regeringshuvudstad Marienwerder som Hitler senare anslöt till Ostpreussen.

Och jag flydde tillsammans med familjen den första januari 1945 på den frusna floden Wislas tunna is, som dock hade förstärkts med halm. Hitler beordrat att broarna skulle sprängas, eftersom människorna borde stanna och försvara sitt hemland. Hur skulle vår familj göra det? Min far med ett ben, mamma höggravid, min syster sex år och jag hade precis fyllt 8 år plus mormor.

Min far som var "Reichsschrifttumsleiter", vilket på vanlig tyska var chefredaktör eller chefsinpiskare, hade goda skäl att fly och han hade en bil som han fick behålla på grund av sin invaliditet. Om dessa särskilda omständigheter visste jag då naturligtvis inte mer än att vi var tvungna att fly från de onda ryssarna.

Flykten skedde i den värsta vinterkylan på ett sekel med temperaturer på ner till -45° C, på överbelastade vägar och varade i nästan 10 månader. Min far lyckades slå sig fram med familjen till Bayern, rättare sagt Franken. Farfar hade hittat en inkvartering i Bad Neustadt a. d. Saale, sedan han förlorat allt i bombningarna av Schweinfurt. Detta blev mitt nya hem i 10 år fram till studentexamen. Därefter gav jag mig iväg på egen hand och började studera i Hamburg. Jag har min far att tacka för att jag – nolens volens – fann ett tredje hem i södra Sverige där jag levt i 23 år. Genom en av en av hans studentkamrater, en svensk med en son i min ålder, skedde ett utbyte och jag förälskade mig i landet, eftersom det var så likt mina hemtrakter.

Vi var naturligtvis privilegierade i förhållande till andra flyktingar och behövde långtifrån gå igenom den sorts umbäranden som massan av flyktingar drabbades av. För det andra hade denna första våg av flyktingar främst lidit av USA:s bombningar. Mat kunde man fortfarande skaffa på något sätt även om det bara var en häststek, som människor hackade ut ur döda och frusna djurkroppar. Jag anser alltså att en stor mängd flyktingar klarade sig relativt "bra". För det andra hade dessa människor frivilligt gett upp sitt hemland, många av skäl liknande min fars, nämligen det dåliga samvetet. De kan inte räknas som våldsamt fördrivna flyktingar.

Och nu till filmen. För det första märker säkert tittaren att framställningen passar in sömlöst i dagens pågående demonisering av ryssarna. Det var ryssarna som fördrev tyskarna, våldtog deras kvinnor och begick fruktansvärda brott.

Inte ett ord om det faktum att amerikaner, fransmän och britter ivrigt deltog i våldtäkterna eller att engelsmännen medvetet jämnade Dresden med marken utan anledning eller att general Eisenhower lät en miljon tyska krigsfångar svälta och törsta ihjäl (på Rhenängarna!).

Ändå visar filmen enligt min mening tydligt att först och främst polacker och i ännu större utsträckning tjecker begick fasansfulla brott mot tyskarna, i tjeckernas fall trots att landet i stort sett hade varit förskonat från krig. Jag är också övertygad om att det framför allt var de som alltför tydligt hade visat sin sympati för Hitler, som sedan särskilt utmärkte sig i blodbadet på tyskar.

Nu några grundläggande frågor. Tyskarnas förluster är i jämförelse med det ryska folkets att betrakta som ringa. 4 miljoner soldater och 23 miljoner civila sovjetmedborgare. Och långt fler ryssar än de 20 miljoner hemlösa tyskarna efter kriget, hade förlorat tak över huvudet. Den förödelsen tyskarna anställt i Ryssland var otrolig.

För det andra hade tyskarna och deras vita bröder begått exakt samma brott på många ställen i världen: mord, dråp, våldtäkt, plundring och stöld. I dagens Tanzania, tidigare Tanganyika, återstod vid den slutliga underkastelsen under Tyskland bara en tredjedel av befolkningen. Det motsvarar att Tyskland hade förlorat 40 miljoner invånare. Jag undrar hur många tårar som rann då. Å, det kan jag tala om – inte en enda!

För det tredje skulle anklagelser och upprördhet över brott som gått ostraffade egentligen bara vara berättigade om det hade lett till vad jag menar vore det enda rätta svaret: att göra allt för att något sådant inte skulle ske igen. Hur många arbetade verkligen med det målet? Man kan räkna dem på ena handens fingrar.

Vad hände i stället? Förbundsrepubliken fortsätter som tidigare och är idag en av världens största vapentillverkare och är krigshetsare nummer ett - mot vem? Mot Ryssland. Alla som fortfarande är inblandade i krig och även tjänar stora pengar på dem har förverkat sin rätt att klaga på andra. Detta gäller Tyskland, Israel, Frankrike och naturligtvis även USA.

Därmed rättfärdigar jag inte vad vi ser i den här BBC-filmen. Detta kan man inte göra på något sätt – inget bollande med siffror, inga ideologier eller teorier kan göra det. Men låt man inte glömma: detta sanslösa blodbad och dessa övergrepp begicks till 99,9% av män. Även om det också fanns miljontals kvinnor som applåderade dem.

Einar Schlereth