Det är en smått kaotisk bok, som skulle ha behövt ett personindex, men för den som orkar ta sig igenom myllret av detaljer ligger behållningen i en mängd interiörer från Rysslands politiska och ekonomiska elit.
Av Zygar, som varit chef för Newsweeks Rysslandsredaktion och chefredaktör för den väststödda internet-TV-kanalen Dozjd, skulle man förstås kunna vänta sig en ensidig svartmålning. Men så enkelt är det inte.
Zygar framställer Putin själv som en rätt harmlös maktspelare, utan en plan, mer intresserad av sin privata ”revolution av vardagslivet”, fast han omges av kallhamrade män som går över lik för att förverkliga sina syften.
Zygar pepprar förstås med tjuvnyp som att Putin påstås vara helt frånvarande från sitt jobb i perioder på en eller rentav två månader.
Den bilden finner jag inte särskilt trovärdig. Putin uppfattar jag som en man som verkligen vet vad han gör och som helt präglas av FSB-tidens ideal till vilka hör obrottslig lojalitet mot den ryska staten, hårt arbete, systematisk läsning och fysisk träning. När jag fick en guidad tur i Lubjanka 1994 förvånades jag över att denna organisation räknar sin födelse från tsarens Ochrana. Detta "opolitiska" synsätt har framskymtat i bl.a. Putins uttalanden om första världskrigets karaktär.
Navalnyjs läger, som Zygar står nära, har insett att det inte lönar sig att banka på Putin. Folket uppfattar honom som en av sina få omutliga företrädare i en värld av banditer, och det är den världen Zygar koncentrerar sig på. Skildringen blir förvånansvärt opolitisk.
Enligt en välinformerad Moskvajournalist, Anna Narinskaja på Kommersant (6/11 2015), är boken inte mer än ”en samling rykten, historier och myter”. Men, påpekar hon, “det gör den inte mindre underhållande eller uttrycksfull” eftersom 1) rysk politik delvis bygger på rykten, historier och myter och 2) detta i vart fall berättar om hur ”den bildade klassen” samlar på och delvis själv skapar dessa historier och skrönor.
Zygars rykten och skrönor är ibland en sorts rekonstruerade dialoger i ”new journalism”-stil, dvs. han försöker tänka sig in i vad Putin säger till Medvedev eller Setjin bakom kulisserna. Då kan han antagligen hamna nära verkligheten ibland. Men andra gånger för han helt enkelt fram någon av den västvänliga oppositionens käpphästar utan att bekymra sig om faktaunderlaget.
T ex ifrågasätter han att det verkligen var en statskupp som ägde rum i Ukraina i februari 2014. Janukovitjs kortege ska inte alls ha blivit beskjuten. Men varför utfärdade då kuppledaren Oleksandr Turtjinov förbud för presidents flygplan att gå över gränsen till Ryssland, något Turtjinov absolut inte hade myndighet att göra? Varför tvingades han på krokiga omvägar ta sig ända ner på Krim för att där undsättas av en rysk helikopter om han inte var jagad?
I beskrivningen av Rysslands agerande i Ukrainakrisen följer Zygar till punkt och pricka Washington. Föreningen med Krim var en annektion - ”helt uppenbart”, skriver Zygar, som om orden ”helt” och ”uppenbart” vore trollformler som upphäver FN-stadgans artikel 1 (2).
Liksom amerikanerna påstår han att Putin skickat in reguljära trupper i Ukraina, ett påstående ännu efter tre år inte har materialiserats.
Zygars beskrivningar av terrorismen i Ryssland lider av samma oklarhet. Å ena sidan redovisar han hur tjetjenska terrorister tidigt utrustades med amerikanska pass, men när det gäller de stora terroristdraman som drabbat landet återfaller han till västliga propagandagrepp som gör de ryska myndigheterna helt eller delvis ansvariga för terrorismens skörd av dödsoffer. Behöver inte Ryssland vår solidaritet mot terrorismen i samma mån som exempelvis Frankrike efter Charlie Hebdo och Bataclan? Och hur kan en rysk journalist falla för dessa klichéer? Misstanken ligger nära till hands att Zygar skriver det han tror att de västliga förläggarna vill höra. Det är där inkomsterna finns.
Vad gör då Zygar för politisk analys? Han urskiljer tre block: Putins läger med maktpartiet Enat Ryssland, Folkfronten etc.; ett västorienterat liberalt läger med Tjubajs, Kudrin och Navalnyjs antikorruptionsrörelse och kommunisterna, till vilka han hänför den bortgångne f d utrikes- och premiärministern Jevgenij Primakov, Moskvas f d borgmästare Jurij Luzjkov m. fl.
Den analysen lider av en stor svaghet. Kommunisterna har inte utgjort något hot, åtminstone inte sedan 1994. Ändå skriver Zygar om ett planerat kommunistiskt maktövertagande lett av Primakov. Enligt Zygar kunde kommunisterna ”torpedera varenda viktig reform” (s 15) i 1995 års duma. Hur då, om de hade 157 av 450 mandat? 1999 reducerat till 113 mandat.
Men representerade inte Primakov, närmare betraktat, ett möjligt alternativ till både oligarkkapitalismen och det gamla sovjetsystemet? Hade hans linje segrat hade 90-talets stora utförsäljningar av kronjuvelerna i rysk industri till vrakpriser kanske kunnat prövas på nytt. Den platta skatten och den perversa omfördelningen av inkomster och förmögenhet till eliten hade kunnat hejdas och den liberala västmodellen hade inte längre varit tvångströja för rysk ekonomi.
Zygar beskriver dock i stort sett korrekt hur Rysslands politiska ledning från att ha haft en rätt västvänlig agenda, byggd på bl.a. förhoppningen om att Ryssland skulle inbjudas att bli Natomedlem, steg för steg greps av en allt allvarligare besvikelse.
Från 2004 fick man se hur de sk färgrevolutionerna drog åt en snara runt Ryssland. "Rosenevolutionen" i Georgien (november 2003-januari 2004), ”orangerevolutionen" i Ukraina (januari 2005) och "tulpanrevolutionen" i Kyrgyzstan (april 2005) följde alla ett scenario som i viktiga stycken hade skrivits i väst och implementerats med miljardtals dollar i subventioner till NGO, stiftelser och i mutor till nyckelpersoner.
Detta i kombination med Natos allt snävare inringning av Ryssland kom att ändra på allt. Zygar försöker inte det minsta förneka att Ryssland här är offer för en aggressiv västlig konfrontationspolitik:
”Med andra ord: det var inte sa enkelt att Putin, Surkov оch de andra plötsligt hade blivit paranoida. I sitt vardagliga arbete hade de fått information om att vissa kollegor i väst hade intensifierat sitt underrättelsearbete på ryskt territorium och mot bakgrund av revolutionen i Ukraina hade det fått dem att dra de mest skrämmande slutsatser.” (s 144)
Av de fakta Zygar anför är det tydligt att västs konfrontations- och isoleringspolitik är av mycket äldre datum än händelserna i Ukraina 2014.
När Ryssland firade 50-årsdagen av segern i andra världskriget 1995 närvarade nästan alla statsledare i G7-gruppen inklusive Bush och John Mayor. 10 år senare bojkottade samtliga G7-ledare 60-årsfirandet.
När vinter-OS öppnade i Sotji i februari 2014 var Italiens premiärminister den enda toppolitikern från väst som närvarade.
Under pågående spel genomförs med väststöd en statskupp i Ukraina. Den 22 februari tvingades president Janukovitj fly för sitt liv och samma dag beslutade radan olagligt med rösterna 328-0 att betrakta honom som avsatt. Den 23 februari avslutades OS.
Tricket från 2008 upprepades. Då hade Georgien invaderat Sydossetien under pågående Olympiska spel i Beijing.
Men sedan är det som om insikten om västs tilltagande isoleringsförsök sviker Zygar och han försöker istället göra Putin till skyldig för detta.
Mycket av det som sker i Ryssland blir dock fullständigt gåtfullt om man inte förstår att landets suveränitet varit/är hotad. Presidentrådgivaren Vladislav Surkovs teori om ”den suveräna demokratin” kan då - som Zygar gör - framställas som ett listigt sätt att skärpa en personlig diktatur i stället för ett rimligt försök att avväga suveränitetens och demokratins krav.
Slutackordet i Zygars bok är att Ryssland nu befinner sig på ett sluttande plan mot tilltagande massfattigdom och isolering. Det beror förstås på var man har sina sympatier.
I sin bok har Zygar knappast alls behandlat förhållandena för folket och eden ekonomiska utvecklingen i stort. 1998 års statsbankrutt och krisen 2007-2008 (den längsta och djupaste sedan 30-talsdepressionen) behandlas nästan inte alls.
Att Zygar är okunnig om ekonomi framgår också när han påstår att Georgien genomfört de mest ”effektiva reformerna” i hela OSS. Följer man FN:s utvecklingsindex (HDMI) 2000-2014 så har till och med det ständigt utskällda Vitryssland en något mer positiv trend än Georgien.
Jämför man Rysslands ekonomiska utveckling med EU:s är det inte självklart att Ryssland är förloraren. 2007-2015 backade BNP 8,3 procent i Europa men växte 2,4 procent i Ryssland. Västs sanktioner må ha orsakat en politisk isolering från väst, men BRICS, Shanghaiorganisationen, Eurasiska unionen m.m. visar att Ryssland framgångsrikt kompenserat sig genom att vända ansiktet åt öst och syd.
Ingenting av allt det ovan sagda betyder att man inte ska läsa Zygars bok. Den är med alla sina brister ändå en krönika över 15 omtumlande år i rysk-västlig historia och var och en får dra sina slutsatser. Ofta är det nyttigare att läsa böcker av författare som man inte håller med än att läsa böcker av sina meningsfränder.
Skaffa boken, diskutera den. Synen på Ryssland är viktig för vårt land och för hur de växande spänningarna i världen ska kunna motarbetas.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.