Det är dags att skrota den monolitiska världsordningen, sa Lavrov i samma anda.
Vid konferensen i München upprepade USA:s vicepresident Mike Pence en del av Obamas anklagelser mot Ryssland men lovade samtidigt att arbeta för en "fungerande relation" med Ryssland.
För tio år sedan, påminde Lavrov, talade Rysslands president Vladimir Putin vid denna konferens med ett tal, som många i västvärlden har sett som en utmaning och även som ett hot, även om huvudinnebörden av hans budskap var behovet av att överge unilateralism och övergå till ett ärligt samarbete grundat på ömsesidigt respekt och folkrätt, en gemensam bedömning av globala frågor och gemensam utveckling av kollektiva lösningar. Samtidigt har de farhågor som då uttalades om försöken att hindra bildandet av en polycentrisk värld, tyvärr besannats.
Mänskligheten idag står vid ett vägskäl. Ett hel historisk etapp, som man kan kalla "post-kallakrigsordningen", har nått vägs ände. Dess huvudsakliga resultat var, enligt vår mening, det misslyckade försöket att anpassa "kalla krigets" institutioner till den nya verkligheten. Världen blev inte "västcentrerad" eller säkrare och stabilare. Titta bara på resultaten av "demokratiseringen" i Mellanöstern och Nordafrika, men inte bara där.
Nato:s expansion har lett till en spänningsökning i Europa utan motstycke de senaste trettio åren. I år är det ju tjugo år sedan undertecknandet i Paris av "grundakten" Ryssland-NATO och femton år sedan antagandet av Romförklaringen om den nya kvaliteten av Rysslands förbindelser med Nato. Till grund för dessa dokument låg ett åtagande att Ryssland och västvärlden tillsammans skulle bygga säkerhet på grundval av respekt för varandras intressen, förbättra det ömsesidiga förtroendet, i syfte att förhindra en euroatlantisk klyfta och att radera skiljelinjer. Så skedde inte, främst på grund Nato har förblivit ett "kallakrigs"-institut. Det sägs att krig börjar i människors sinnen. Logiskt är det också där vi måste få ett slut. Men det har ännu inte hänt med "kalla kriget" att döma av föreställningarna hos vissa politiker i Europa och USA, inklusive uttalanden som gjordes i går och i dag i början av vår konferens…
Vi håller inte alls med dem som anklagar Ryssland och de nya centra för globala inflytande försöker undergräva den så kallade "liberala världsordningen". Krisen för denna modell har världen förutbestämt i samma stund som globaliseringen uttänktes som ett verktyg för att säkerställa tillväxten i elitklubb av stater och dess dominans över alla andra.
Så långt Lavrov. Idag kom också beskedet från Kreml att president Putin beslutat att pass utställda av DNR/LNR, de självutropade folkrepublikerna i Donbass erkänns som giltiga av Ryska federationen.
Det beskedet sänder en signal till väst att Ryssland inte tänker överge den rysktalande befolkningen i Donbass som varje dag beskjuts av Ukrainas armé.
Läs hela Lavrovs tal i Ryska posten. Provprenumerera en månad gratis genom att skriva till red@rysk.info
General Wesley Clark blev uppmärksammad när han 2007 gick ut med vad han hade fått veta någon vecka efter elfte september -attacken 2001. En Pentagonanställd hade sagt till generalen att han precis fått ett papper från försvarsministerns kansli, där det sades att USA skulle angripa sju muslimska stater militärt inom loppet av fem år och installera marionettregimer under demokratisk täckmantel i dessa. Den första staten som nämndes var Irak, trots att inget samband kunnat påvisas till terroristangreppet.
SvaraRaderaDet som skribenterna däremot helt har missat i Wesley Clarks rapportering är att han samma år i ett föredrag underströk att det ingalunda var år 2001 som USA började styra mot en aggressivare interventionspolitik, utan år 1991. Clark hade nämligen även 1991 besökt Pentagon, efter att ha kommit hem från Gulfkriget samma år och då fått de nya riktlinjerna utstakade av Paul Wolfowitz, som var nummer tre i Pentagonhierarkin vid det tillfället.
Sovjetunionen höll på att avvecklas och direkt hade ett ljus gått upp i Pentagon: Det finns ingen som kan hindra oss, vi kan möblera om i Mellanöstern som det passar oss och det kommer vi jävlar anamma att se till att vi gör.
Att det kalla krigets slut inte ledde till avspänning utan tvärtom till upptrappad krigisk aktivitet är inget mysterium utan resultatet av en medveten plan som möjliggjordes av det faktum att det inte fanns någon kraft som hämmade den amerikanska unilateralismen. Exceptionalismen hade alltid funnits där, men Sovjetunionens militära styrka lade band på dess utövning.
Sett i backspegeln finns det ett land som kan skatta sig särdeles lyckosamt och det är Iran. USA har ända sedan 1979 velat gå till militärt angrepp mot Iran men ett lämpligt tillfälle har gäckat krigsivrarna. "Alla skall till Bagdad, riktiga karlar skall till Teheran", var den kaxiga inställningen. Många faktorer har bidragit till att det inte blivit någon paradmarsch till Teheran, en av de oväntade omständigheterna var det irakiska motståndet mot ockupationen. Irakierna reste sig på ett sätt som ingen hade räknat med och de amerikanska förlusterna blev så småningom allt kostsammare och tvingade USA till reträtt.
Att den amerikanska politiken post-1991 varit folkrättsvidrig är uppenbart, men under unilateralismens förhoppningsvis kortvariga epok är det ingen i USA eller EU som har brytt sig. Legalismen plockas fram om den kan riktas mot andra, inte oss själva.