Det finns inte en utan en mångfald regeringar. I Tripoli styr den så kallade General National Congress (GNC), som stöds av islamister som förutom huvudstaden kontrollerar Misrata.
Den av FN erkända regeringen och representanthuset, tog sin tillflykt till Tobruk lägst i öster, sedan den fördrivits från Tripoli.
I södra Libyen styr stammarna.
I mars tillkom en tredje regering, en "samförståndsregering" i Tripoli som stöds av FN och EU men inte lyckats åstadkomma något.
Islamiska staten som kontrollerat Sirte, har nu fördrivits därifrån och Libyens oljeexport växer.
Italienska Corriera della Sera har lyckats få en intervju med general Khalifa Haftar som stödjer representanthuset och som i tysthet säger sig ha byggt upp en armé på 50 000 man.
Haftar uppmanar Italien och andra utländska makter att hålla sig borta, men har samtidigt besökt Moskva flera gånger för överläggningar.
Haftar meddelade nyligen att hans styrkor förbereder ett fälttåg för att ta Tripoli
Haftar, som är född 1943 i Benghazi var supporter till den unge Gaddafi, men tvingades i exil i USA. Han återvände i samband med Nato:s angreppskrig.
– För att förstå våra framgångar, säger Haftar, måste vi komma ihåg den utbredda besvikelsen efter störtandet av Gaddafi. Libyerna väntade sig fred, säkerhet och demokrati, men i stället såg de en omedelbar ökning av radikalism kopplad till Muslimska brödraskapet.
– Libyerna fick rösta redan 2012, men efter årtionden av diktatur hade de ingen aning om vad demokrati betydde; de var helt enkelt inte redo.
– Folket valde fel representanter, vilket gynnade al-Qaida och även Isis liksom en farlig syn på Islam.
I maj 2014 började generalen vad han kallade operation Karama [Värdighet]. Då hade mer än 700 soldater och minst lika många civila i Benghazi och Cyrenaica dödats av terrorister.
- De var mestadels journalister, intellektuella, kristna, advokater, professorer, domare, moderata imamer och försvarare av kvinnors och medborgerliga rättigheter. De som protesterade, om så bara på Internet, eliminerades brutalt och bilder på liken publicerades för att skrämma människor och tvinga dem att tiga.
Sedan dess har de frivilliga hela tiden strömmat till generalen som idag kan räkna 50 000 man och säger sig kontrollera cirka 80 procent av landet.
– Vi patrullerar oljefält och terminaler här i öst i Ras Lanuf, Brega och Al Sidr. Ingen stjäl gas eller råolja, och människor är laglydiga. Även berberna från Nafusah bergen söder om Tripoli är våra allierade.
Gadaffis son, Saif al-Islam, befinner sig i området. Han har frikänts av en libysk domstol men är fortfarande efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag som älskar att gripa och döma afrikanska ledare – och i själva verket aldrig väckt åtal mot några andra än just afrikanska ledare.
Generalen tror dock inte att Saif har någon roll att spela i framtidens Libyen. Men andra källor uppger att många stamledare erkänner Saif som legitim arvtagare till överste Gadaffi eftersom han är av dennes kött och blod. Saif har även många vänner utomlands där man bl.a. minns hans femårsplan för att säkra kulturminnesmärken och arkeologiskt viktiga platser från ovarsamma infrastrukturbyggen. (se bl.a. ett program med britten Paul Bennett på Axess TV).
Generalen är kritisk mot USA:s agerande och menar att USA-militär i Libyen hjälpte islamisterna i Misrata att tränga ut islamiska staten från Sirte, just i ett skede när Hafters egna styrkor höll på att omringa staden.
Varför har då general Hafter flera gånger besökt Moskva?
- Libyen har en lång historia av goda relationer med Ryssland. Jag reste till Moskva eftersom jag ville att återuppta några kontrakt som hade avbrutits under 2011. Jag uppskattar Putins politik och hans ansträngningar att bekämpa terrorism i Mellanöstern.
Det handlar inte om att försöka få vapen från Moskva, för Ryssland är bundet av FN:s vapenembargo, försäkrar generalen. Men Putin har lovat att verka för att embargot lyfts. Vi räknar dock med att alla ska hjälpa oss kämpa Isis. Vi skulle vara glada att samarbeta med Storbritannien, Frankrike och Tyskland och Italien också naturligtvis, men än så länge har regeringen i Rom tyvärr beslutat att hjälpa den andra sidan.
Idag stöder FN och Europa den s k samlingsregeringen i Tripoli under premiärminister Serraj. Varför kan inte Hafter samarbeta med honom?
– Vi är i krig, och säkerhetsfrågor är avgörande. Vi måste kämpa för att rädda landet från islamiska extremister. Jag började tala med Serraj för två och ett halvt år sedan, men utan några konkreta resultat. När vi har besegrat extremister kan vi komma och tala om demokrati och val. Men inte nu. Personligen har jag inget emot Serraj. Förra gången vi talades vid direkt var den 16 januari 2016. Problemet är inte han, utan människorna omkring honom. Om han verkligen har för avsikt att skapa fred i vårt land, bör han ta ett gevär och ansluta sig till oss.
red
Källa: http://www.corriere.it/english/17_gennaio_03/general-haftar-italy-has-taken-the-wrong-side-libya-c8bea24e-d1dc-11e6-a55b-632cc5cf8e9f.shtml
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.