Den paradoxala tankefriheten

Berkeleystudenter 1964 till stöd för 1:a författningstillägget, som lyder:
"Kongressen skall inte stifta lagar gällande grundande av religion eller
 förbjuda det fria utövandet av sådan, eller begränsa yttrande- eller tryck-
friheten, eller rätten  för människor att församlas fredligt, och att göra fram-
ställningar till regeringen för en prövning av sina klagomål"

Förenta staterna har med First amendment ett verkligt juridiskt tryck- och yttrandefrihetsskydd betydligt starkare än det ständigt taktiskt vacklande svenska 

Det skriver Jan Myrdal i finlandssvenska Nya Argus. Idag  tänker han att han en gång borde ha den chans han hade att flytta till USA.

* * *

Detta publicerades i decembernumret Nya Argus. Ty den är finlandssvensk och där är debatten mindre likriktad än här. Sedan denna text skrevs har i Sverige utrymmet för avvikande ord krympts än mer. De svenska intellektuella och deras organisationer högtidlighöll 250-årsminnet av Tryckfrihetsförordningen med att utan analys enas om att den lilla Nya Tider borde utestängas från Bokmässan. En jämförelse mellan dess och Dagens Nyheters ledarsida och vinkling på artiklar visar dock att Dagens Nyheter är den extrema och genom sin bindning till stormakten i väster lika farlig för vår säkerhet som Krügers Aftonblad genom sin bindning till den södra stormakten var i juli 1941. Just i Nya Tider förklarade jag varför dessa svenska intellektuella och deras organisationer reagerar på detta sätt och nödvändigheten värna sådana borgerlighetens landvinningar som Tryckfrihetsförordning och First Amendment. Detta utlöste invektiv utan sakargument eller citat, särskilt från "vänster" som Clarté.  Detta har fortsatt. Just nu har det officiösa och statsfinansierade Utrikespolitiska Institutet i en rapport beskrivit Aftonbladets kultursida som infiltrerat av ryska propagandister.  I detta Sverige är det knappast möjligt att under min återstående livstid - jag blir nittio - i skrift föra en förnuftig offentlig diskussion. Jag ångrar mig att jag inte i tid återflyttade till Kolkata eller New York. JM

Den paradoxala tankefriheten

Såvitt jag kan bedöma råder samstämmighet i Sverige om att särskilt McCarthy-perioden i Förenta staterna var en intellektuell katastrof och att Sverige då var ett öppnare samhälle. Detta tolkas gärna som en traditionell kulturell skillnad särskilt påtaglig under nittonhundratalet med dess krig, kalla och varma. Alla kulturintresserade känner till ”The Hollywood ten” och att Chaplin lämnade Förenta staterna mer av politiska än sexualmoraliska skäl. Också flera, som Brecht och Thomas Mann, lämnade Förenta staterna av samma skäl. Andra deporterades.

Men, som jag sade i Caen när jag på universitetets inbjudan föreläste om ”Sverige och den offentliga lögnen”, det paradoxala är att flera intellektuellt ledande akademiker vilka av ideologiska skäl i Sverige fick sin framtid kapad under denna tid hade kunnat rädda sig och sin vetenskap genom att emigrera till McCarthy-tidens Förenta stater. Jag tog bland andra Gunnar Ahlström som exempel. Hans avhandling 1937, Georg Brandes Hovedströmninger. En ideologisk undersökning var lysande. Men uppföljaren Det moderna genombrottet i Nordens litteratur tio år senare borde ha blivit ett internationellt grundläggande verk. I det dåtida Sverige stämplades texten som marxistisk (vilket var osakligt och okunnigt) och han blev akademiskt avstängd.

Men, som jag skrivit, hade han tagit sig till Förenta staterna 1947 och kommit till ett, gärna litet, universitet, då hade den texten nått sin rätta internationella plats. Märk att de flesta av de avhandlingar och andra texter som höll den intellektuella ”vänstertraditionen” vid liv i Sverige under det kalla kriget och sedan bidrog till såväl ”vänsteruppsvinget” som FNL-rörelser och liknande då kom från Förenta staterna. Så är det än idag. Ända från det Förenta staterna slagit om till imperialism kring förra sekelskiftet var det också i texter skrivna och publicerade i Förenta staterna (som till exempel Mark Twains politiska skrifter eller Scott Nearings och Joseph Freemans Dollar Diplomacy från 1925) detta analyserades och avslöjades och gjorde oss andra i Europa, Afrika och Asien militant medvetna. Den som tänker efter inser att detta inte är märkligt. Det var i den brittiska imperialismens centrum Marx arbetade med Kapitalet.

Säg det på annat sätt. Att Förenta staterna med First amendment har ett verkligt juridiskt tryck- och yttrandefrihetsskydd betydligt starkare än det ständigt taktiskt vacklande svenska är historiskt bestämt och, vilket man inte behöver vara marxist för att inse, har varit en förutsättning för dess utveckling till dominerande imperialistisk världsmakt. Naturligtvis är detta för mig ett personligt problem. Jag upplevde det som en katastrof när jag (”american” med ”first papers”) tvångsförflyttades till Sverige 1940. Min far hävdade att sådan var min plikt i svåra tider då jag var av ”bondeätt”. Sedan reste först han och därefter min mor tillbaka till Förenta staterna.

Denna tvångsförsvenskning kom att kosta mig mycket. Till exempel: Rapport från kinesisk by fick sin verkliga betydelse med mer än ett års fördröjning. Ty den var då på svenska utan betydelse. Jag hade arbetat ut den på engelska men varit tvungen att skriva ut manus på svenska. KF:s Vi hade (storslaget) finansierat hela Gun Kessles och min vistelse i Kina och ville därför ha texten på svenska.

Nu menar jag att det var fel av mig att inte flytta till Förenta staterna och ta det som bas under något av de olika år då det var mig möjligt. Ibland har jag där varit statligt fördömd men 1966 och sedan upprepade gånger, (särskilt under Carter som läste mig och därför begärde att träffa mig när han kom till Sverige) har jag tänkt noga på det när jag där gått min barndoms gator och vetat att det var praktiskt och juridiskt möjligt för mig att flytta tillbaka. Ja, jag kanske gjorde fel. Ty hade jag då flyttat hade mina ord kunnat betyda mer än de gör nu när jag är baserad i Sverige. Här är det ju rätt få som ens förstår det paradoxala att för den som tänker och arbetar på tvären är Sverige i förhållande till Förenta staterna ännu vad Strindberg kallade ”fasterlandet”.

Jan Myrdal

Ur: Nya Argus, Nummer 11-12 / 2016