 |
| Ante Pavelic ledde en kroatisk marionettstat under den tyska ockupationen av Balkan 1941-1945. |
Tron att utropandet av en rad nya stater skulle bidra till avspänning på Balkan har visat sig mer än lovligt naiv.
Det är absolut inget nytt fenomen att en rad länder på Balkan nu skriver om historien för att få den att passa sina nya behov - och sina nya herrar.
De nya stater som avskilt sig från Serbien tycks alla försöka omformulera sin nationella historia för att sudda ut den antifascistiska kamp som ledde till den socialistiska federativa
republiken Jugoslavien (1945-1991).
Man försöker även sudda ut minnet av allt jugoslaviskt. De federativa demokratiska strävanden ledde ju redan 1921 till Jugoslaviens bildande, som då var en viktig seger för folkförbrödring och förnuft över splittring och mörker.
Kroatien tenderar idag att vilja rehabilitera den fascistiska Ustaše-regimen 1941-4, som dödade hundratusentals judar, romer och serber, även om detta inte slutgiltigt skett ännu..
I juli upphävde hovrätten i Zagreb, Kroatien, den dom 1946 som fällde kardinal Alojzije Viktor Stepinac (1898-1960) för samarbete med Oberoende staten Kroatien (Nezavisna Država Hrvatska, NDH), som inrättades genom Ustaše 1941 under beskydd av Nazityskland. Stepinac, som utsetts till ärkebiskop av Zagreb i 1937, stödde regimen, men hans anhängare menar att han i några predikningar tog avstånd från rasism.
Efter krigsslutet hölls han fängslad i Lepoglava, därefter i husarrest i sin hemby Krasic, nära Zagreb, där han dog. Innan dess upphöjdes han till kardinal 1952 av påven Pius XII och helgonförklarades 1998 av den starkt antikommunistiske Johannes Paulus II.
Den nuvarande påven Franciskus har klokt nog lagt helgonförklaringen på is för att underlätta dialogen med de ortodoxa kyrkorna.
Redan vid självständigheten, och under kriget på Balkan 1991-95 distanserade sig Kroatiens nationalistiske ledare Franjo Tudjman och hans parti, Kroatiska demokratiska unionen (HDZ), från det antifascistiska motståndet under andra världskriget. Vissa kroatiska stridsförband bekände öppet sin trohet till Ustaše, särskilt i Bosnien och Hercegovina. Regeringen tonade ner det årliga högtidlighållandet av fångupproret i koncentrationslägret Jasenovac den 22 april 1945 men blåste samtidigt upp den s k Bleiburgmassakrer, en incident i slutet av kriget när tusentals kroater skulle repatrieras från Österrike. Återstoden av Ustaše, och deras supportrar i den kroatiska diasporan, använder Bleiburg som sin centrala myt och fokus för sin kollektiva harm. Antalet offer har blåsts upp artificiellt, medan man i arkeologiska utgrävningar funnit kvarlevor av färre än ett tusen personer.
I år besökte Kroatiens president Kolinda Grabar-Kitarovic (HDZ) inte ceremonin i Jasenovac utan åkte istället till Bleiburg.
Ändå har Ustaše-regimen aldrig officiellt erkänts av Kroatiens nya ledare. Konstitutionen som antogs vid självständigheten 1990 gör anspråk på ett "antifascistiskt" arv. Denna ambivalens kan delvis förklaras av ex-president Franjo Tudjmans personliga ställning som före detta partisangeneral som blev kader i den jugoslaviska regimen innan han framträdde som nationalist på 1970-talet.
När en högerregering återkom till makten efter valet i november 2015 fortsatte vandringen högerut. Posten som premiärminister gick till Tihomir Oreškovic, en kroatisk-kanadensisk affärsman utan partitillhörighet men starka kopplingar till Opus Dei.
Kroatiens kulturminister, Zlatko Hasanbegovic, är en historiker som anklagas för att förneka nazisternas folkmord och han kallar Kroatiens antifascistiska arv för "ett begrepp som saknar mening", skapat av "bolsjevikiska diktaturer". Som muslim från Zagreb, kommer Hasanbegovic från en extrem muslimsk tradition som under kriget samverkade med Hitler. En del anslöt sig till Ustaše och andra till Waffen-SS 13:e bergsdivision "Handschar", som svar på stormuftin av Jerusalem Amin al-Husseinis appell om samarbete med Hitler.
Det tycks som om pro-fascisterna höll sig i skinnet fram till EU-inträdet, men sedan mer aktivt kommit ut ur garderoberna.
Även i Serbien blomstrar en form av revisionism. År 2004 antog parlamentet en lag som ger samma pensionsrättigheter till tidigare partisaner och tidigare tjetniker. Tjetnikerna bekämpade visserligen tyskarna under kriget, men de begick också förbrytelser mot muslimer, kroater och andra inhemska grupper. Från 1943 understöddes de av britterna för att bekämpa Titos kommunistiska partisaner.
Tjetnikledaren Drazža Mihajlovic greps 1946 och avrättades av de nya myndigheterna. Men i maj 2015 rehabiliterades han.
Ytterligare ett steg togs i maj 2015 med starten av en rehabiliteringsprocess för general Milan Nedic (1878-1946). Nedic var flottminister 1939 men tvingades avgå ett år senare för sina
tysksympatier. När axelmakterna i april 1941 invaderade Jugoslavien blev han chef för en marionettregering. Under ockupanternas ledning var Nedic trupper inblandade i gripande,
deportering och mord på tusentals judar och motståndsmän.
Historikern Bojan Dimitrijevic är en ivrig förespråkare för Nedic rehabilitering och medlem i ledningen för det demokratiska partiet (DS), som är knutet till Socialistinternationalen.
Jean-Arnault Dérens, utgivare av Courrier des Balkans, säger i en artikel i Le Monde diplomatique att den historiska komplexiteten på Balkan inte får användas som en ursäkt för att inte försök tydliggöra skeendena.
Den bulgariska historikern Maria Todorova talar om "Balkanism" som ett närbesläktat fenomen med den mystifierande "Orientalism", som Edward W Said behandlade i boken med samma namn.
Stefan Lindgren
Källa: Le Monde Diplomatique december 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.