 |
| Bild: Leif Zetterling |
Svenska medier fnyser upprört när Sverige i Danmark och Norge skildras som ett andligt likriktat land. Men så uppfattas Sverige faktiskt "därute ". För två år sedan inbjöds jag därför av "Université de Caen Basse-Normandie" att tala om "Den intellektuelle och makten. Sverige och den offentliga lögnen". Universitetet hade valt titeln.
Inget "officiellt" medium i Sverige ens nämnde föredraget. Men det trycktes på svenska av "Nya Argus" i Finland som är mindre likriktat. (Texten finns att läsa på dess hemsida.) Ja, Sverige är av världsintresse sedan sjuttonhundratalet när det gäller teknik och vetenskap, särskilt praktiken, och ansågs under "Folkhemsepoken" från trettiotal till sjuttiotal även politiskt intressant. Det svenska deckarundret har visserligen nått världsframgång men intellektuellt är Sverige åter utan betydelse.
Se på Sverige inför tvåhundrafemtioårsminnet av Tryckfrihetsförordningen. De officiella svenska intellektuella och deras institutioner har förberett det helt i Gustaf III:s tradition från 1774. Under allmänna fraser om ny stor frihet har de på samhällsnyttigt sätt snöpt den. Ord som "n-ordet" har rensats ut. I landet finns inte längre varken sinnessjukhus eller ålderdomshem då korrekta beteckningar förklarats vara noaord. Böcker har rensats ("bowdleriserats"), lagtexter, som när det internationellt allmänna och korrekta "sexuell inriktning" ersätts av det pridetaktiskt lämpliga men vetenskapligt tvivelaktiga "sexuell läggning", har anpassats som om riksdagen varit en sovjetisk centralkommitte beslutande om korrekt genetik. Hela författarskap sänks i glömskedjupet och på universiteten förses studenterna (till skillnad från i Förenta staterna) med kompendier i stället för originaltexter.
Landet klyvs geografiskt och socialt alltmer och nya miljardärer skjuter upp som svampar ur marken, stora områden utarmas och många känner sig osäkra samtidigt som de folkrörelseägda tidningarna och förlagen lagts ned eller sålts och tidigare socialistiska och fackliga funktionärer i brett förankrade rörelser förvandlat sig till elitorganiserat välavlönade arbetarrörelseidkare. Så skapas oundvikligen en växande "högerpopulism". På trettiotalet svarade Per Albin i en något liknande situation med en slug kohandel med det programmatiskt rasistiska Bondeförbundet och dränerade så de materiella möjligheterna till en förödande svensk fascism.
Nu är antalet "högerpopulister" i den svenska arbetarklassens klassorganisation, LO, antingen större eller näst intill större än Socialdemokratins sympatisörer. Jag förklarar detta från de materiella förhållandena. Det är praktiken, politiken som måste ändras. Men det görs inte. I stället pekar alla däruppe från liberaler, socialdemokrater och gröna till allsköns "vänsterintellektuella" och nu även Clarté blott finger åt denna dumma pöbel av homofober och rasister; vita medelålders män är de ju därtill.
Jag är inte överens. Jag menar de måste tas på allvar. Alltså tala med vårdbiträdet här i Varberg som vill rösta med SD och resonera med dem i Norberg och Fagersta där jag bott. När jag skrev detta började jag kallas "brunröd" på Clartélistan.
Men jag vet det förnuftiga ordets verkan. Hur annars nå dem med verkliga argument. Då tog det hus i helvete. Det är väl sjuttiofyra år sedan jag gick på mitt första Clartémöte. Jan Fridegård talade. Men nu inför julen 2016 förklarar professor Magnus Nilsson högtidligen:
Myrdal var länge medlem i Svenska Clartéförbundet. Han är det inte längre. Det är vi glada för.
Svenska Clartéförbundets styrelse
gm Magnus Nilsson
Det är bara för den. vilken som jag, menar att underklass inte är pöbel att arbeta vidare, skriva förnuftigt och samtala.
Jan Myrdal
Utmärkt skrivet, Jan!
SvaraRaderaStill going strong!
Läste just (om) "Rescontra" från 1962 och hittar där på sidan 29 en historia om att Clartés CS beslutat att därest Jan Myrdal fortfarande fick medarbeta i tidskriften borde den läggas ner. Din dåvarande vän Sven Danvik tröstade dig dock:
SvaraRadera-Sverige, förstår du, är ett sådant land, så att för att få medarbeta i Clarté eller annan intellektuell och akademisk vänsterpress är det nödvändigt att först bli väl sedd av Svenska Dagbladet.
Säreget nog, skrev du, blev du tio år senare ombedd att medarbeta i Clarté. Men då hade du redan fått god kritik i Svenska Dagbladet.
Som ständigt ifrågasättande, omedgörlig och analytisk syndikalist har jag på gamla dar förstått hur vi förmåtts tro det som "main stream media" förmedlat. Källorna jag öst ur är webbaserade, ofta USA-lokaliserade. En öppning stod brasschecktv.com för och en annan corbett report, med utsikt från Japan. Kriserna och krigen fick andra ansikten och konspirationerna, som våra media med alla medel vill dölja eftersom de själva medverkar i dem, framträder som högst sannolika. Mina nära och kära har för första gången bestämt sig för att vissa ämnen inte får dryftas vid sammankomster - en helt ny erfarenhet för mig som levt i öppenhjärtiga samtalskretsar. Jag gillar negerjazz och negerbollar och hävdar att det är den som yttrar sig som har tolkningsföreträde. När blev det tillåtet att som lyssnare lägga in sin egen tolkning i någons ord? Är jag inte längre skyldig att förstå den andre? I dag kan jag inte lita på någon som tror att bin Laden ledde attentatet den 11 sep 2001. I synnerhet om de vägrar ta del av de ovedersägliga fakta som går att finna på webben. Snart går luften ur den finansiella bubblan och då kommer de riktigt skrämmande lögnerna att flöda - från samma megafonägande, strategiskt placerade förklarare. Jag bävar för det krig som sannolikt krävs för att vi ska hindras förstå vilka, eller vad, som är vår fiende. De nödvändiga samtalen tillåts inte. Man kan bli osams...
SvaraRaderaKerstin Stigson skriver:
SvaraRaderaOrd brinner. Att skriva ordet ’nationalist’ kan vara stötande för många vänsteranhängare. Men det finns vänster och socialdemokratiska partier i Europa som beskriver sig själva som nationalistiska. Som i Baskien och på Irland (Sinn Féin och SDLP). Dessutom kan ord betyda annorlunda allt beroende varifrån människan och från vilken mun det kommer ifrån. Som till exempel ordet ’republikan’. I USA har det en annan betydelse än i Sverige (avskaffande av monarkin). För att inte tala om i Danmark. Och i Sveriges landskap. I Skåne betyder ordet grina att man gråter. I Stockholm är det tvärtom. Ordet neger används av den vita mannen för att nedvärdera den svarta mannen. Precis som vissa kallar andra för gubbdjävlar och kärringar. Syftet är enbart att sätta andra personer på plats. Vi förolämpar människor om vi använder dessa uttryck – och vill vi det? Har vi ingen respekt för våra medmänniskor oavsett vilka dom är? Vita män har kanske inte så stora besvär att bli kallade för gubbdjävlar men jag vill absolut inte bli kallad för kärring – även om jag är det.
Kerstin