Vad kommer det sig att den siste generalsekreteraren i det östtyska styrande socialistiska enhetspartiet, Egon Krenz, gång på gång återvänder till Kina?
junge Welt har intervjuat honom.
Egon Krenz var från 1961 sekreterare i FDJ: s centralråd. Tidningen junge Welt var organ för ungdomsorganisationen Freie Deutsche Jugend. Han blev 1989 generalsekreterare i SED (den siste). Kinas kommunistiska parti (KKP) har ca 85 miljoner medlemmar och är därmed det största kommunistiska partiet i världen - faktiskt det största partiet över huvud taget.
Ni var i oktober för andra gången i år i Kina. Vad drar er åter dit - nyfikenhet?
- Vid varje besök blir jag mer medveten om hur lite vi i Europa vet om Kina. Ofta är den information som sprids hos oss också felaktig, åtminstone tendentiös. Under mitt senaste besök ägde det sjätte plenarmötet med centralkommittén rum. På morgonen öppningsdagen - när inte ens ledamöterna i centralkommittén visste något konkret - hörde jag på internet en kommentator på Deutschlandradio full av spekulationer, insinuationer, kaffesumpsläsande. Så behandlar man varken Kina eller tyskarnas informationsbehov rätt.
Med förlov sagt: det är så med ideologin.
- Det är inte bara ideologi, även om en portion antisocialistiskt tänk ingår och arrogant besservisseri bidrar. Det är den eurocentriska världsbilden som är problemet: Allt mätes med den tyska alnen.
Vilken aln skulle man i stället mätt med?
- Vi skulle mätt Folkrepubliken med dess egen historia, med dess utveckling, prestationer och dess egna anspråk.
Ni har gjort den perspektivväxlingen och vad kom ni fram till?
- Enligt mina iakttagelser finns det knappast något land som i dessa osäkra tider och i en sönderfallande värld har så klara föreställningar om sin politiska, ekonomiska och sociala utveckling. Landet planerar till 2050. Kina befinner sig tydligt i uppbrott. Det nära samarbetet med Ryssland är att välkomna, även för att det är viktigt för fredens bevarande. För att göra det konkret: Jag var i båda de provinser som jag besökte med en statsdelegation 1989. Jag kände knappt igen mig. Sen dess har det byggts upp överallt: bostäder, samhällsinrättningar, vägar. Man står där förvånad och kan bara visa respekt.
Ser Ni inte det lite för idealistiskt? Inte heller Kina är något paradis på jorden.
- Jag vill på inget vis idealisera landet. Från nederlaget för socialismen i Europa har jag också lärt mig att inte förhäva mig över andra och nya vägar till socialismen eller tro att det kan finnas någon bilderbokssocialism som fungerar utan motsättningar. I ett så stort land med så många nationaliteter och överblivna rester från det förflutna finns det gott om bekymmer, svårigheter och politiska problem. Det väsentliga för mig är framsteget som landet redan uppnått, och den realistiska uppfattningen för framtiden. Mitt intryck är att den kinesiska ledningen själv bäst vet vilka svårigheter och risker som ett historiskt projekt som socialism med kinesisk prägel för med sig, något som det hittills inte finns något exempel på.
Med förlov sagt: det är så med ideologin.
- Det är inte bara ideologi, även om en portion antisocialistiskt tänk ingår och arrogant besservisseri bidrar. Det är den eurocentriska världsbilden som är problemet: Allt mätes med den tyska alnen.
Vilken aln skulle man i stället mätt med?
- Vi skulle mätt Folkrepubliken med dess egen historia, med dess utveckling, prestationer och dess egna anspråk.
Ni har gjort den perspektivväxlingen och vad kom ni fram till?
- Enligt mina iakttagelser finns det knappast något land som i dessa osäkra tider och i en sönderfallande värld har så klara föreställningar om sin politiska, ekonomiska och sociala utveckling. Landet planerar till 2050. Kina befinner sig tydligt i uppbrott. Det nära samarbetet med Ryssland är att välkomna, även för att det är viktigt för fredens bevarande. För att göra det konkret: Jag var i båda de provinser som jag besökte med en statsdelegation 1989. Jag kände knappt igen mig. Sen dess har det byggts upp överallt: bostäder, samhällsinrättningar, vägar. Man står där förvånad och kan bara visa respekt.
Ser Ni inte det lite för idealistiskt? Inte heller Kina är något paradis på jorden.
- Jag vill på inget vis idealisera landet. Från nederlaget för socialismen i Europa har jag också lärt mig att inte förhäva mig över andra och nya vägar till socialismen eller tro att det kan finnas någon bilderbokssocialism som fungerar utan motsättningar. I ett så stort land med så många nationaliteter och överblivna rester från det förflutna finns det gott om bekymmer, svårigheter och politiska problem. Det väsentliga för mig är framsteget som landet redan uppnått, och den realistiska uppfattningen för framtiden. Mitt intryck är att den kinesiska ledningen själv bäst vet vilka svårigheter och risker som ett historiskt projekt som socialism med kinesisk prägel för med sig, något som det hittills inte finns något exempel på.
- Det har lyckats att befria över 800 miljoner människor från fattigdom. Förbättringen av folkets levnadsnivå står i centrum. Jag har upprepade gånger frågat partiledningar på olika nivåer vad som är den viktigaste uppgiften för dem. Det har berört mig att de flesta har svarat: Att slutgiltigt övervinna fattigdomen. Så skulle väl inte någon typisk kapitalist reagera.
Därmed har det retfulla ordet kapitalist fallit.
- Jag övertar inte de borgerliga medias omdömen om Kina. Det är ett faktum att den europeiska socialismen framför allt gick under på grund av att den inte uppnådde den nödvändiga produktiviteten för att segra över kapitalismen. Att Kina går andra vägar hänger samman med nödvändigheten att skapa en stark materiell-teknisk bas för socialismen med kinesisk prägel. Kina var ett halvfeodalt och halvkolonialt land när revolutionen 1949 segrade. De imperialistiska länder, som delat upp Kina mellan sig förhindrade utveckling av kapitalistiska produktionsförhållanden i Kina.
Och nu hinns det upp med kraft?
- Nej, det är inte så enkelt. Jag bemödar mig om att förstå vad som är socialism med kinesisk prägel. Vad är det för ett land? Den frågan försökte jag också få besvarad på "Sjunde Världsforumet för Socialism", till vilket Akademien för samhällsvetenskaper hade inbjudit oss.
Vilka är "oss"?
- Rolf Berthold, som på 1950-talet studerade i Kina och under flera företrädde DDR i Beijng och jag. Man hade inbjudit oss som tidsvittnen.
Det betyder att det handlade mer om det förflutna än om framtiden?
- Det var en konferens med delegationer från 36 stater - Rosa Luxemburgsstiftelsen var också företrädd. - och mer än 400 forskare och partifunktionärer i Folkrepubliken. Temat löd "Marxismen i 21:a århundradet". Jag finner det anmärkningsvärt att Kinas KP i en tid, då inte bara antikommunisterna förklarar marxismen obsolet, betraktar Marx, Engels och Lenins idéer som aktuella och sätter dem som sådana på dagordningen. Alltså, inte som ni förmodade som något bakåtblickande.
Och varför tidsvittnen som ni?
- Kineserna intresserar sig för orsakerna till att socialismen i Europa gick under, för att kunna dra slutsatser ur det för nutid och framtid. De lär sig inte bara av de egna felen, utan också av utländska - som våra. Riktningen fastställdes i hälsningstalet av Akademiens vice ordförande: Det är på tiden att vi talar mer om återupplivandet av socialismen än om dess förflutna.
Och vad blir det då med Mao?
- Man åberopar sig på marxistiska tänkare från in- och utland. Dit hör också han. Överhuvudtaget märkte jag att Kinas KP fäster stor uppmärksamhet vid sin historia. Vid den nödvändiga kritiken av perioden före 1978 - så hette det - ska det inte glömmas att trots kulturrevolution var det på den tiden man lade grunden för utvecklingen idag.
- Därför är det nödvändigt att värdera Maos roll differentierat och därmed riktigt. Jag hade för övrigt överlämnat till forumet en av DDR-filosofen Alfred Kosing nyligen framlagda "Marxistisches Wörterbuch der Philosophie" och gjorde därmed tydligt att många av DDR-vetenskapsmännen som 1990 avskedades från universiteten, högskolorna och akademierna sen individuellt har fortsatt bedriva sina marxistiska forskningsarbeten. Det rönte stor uppmärksamhet.
Den nittonde partikongressen kommer som planerat äga rum nästa höst, vilket sammanfaller - av en tillfällighet eller ej, vet jag inte - med 100 årsdagen av den stora ryska socialistiska oktoberrevolutionen.
Därmed har det retfulla ordet kapitalist fallit.
- Jag övertar inte de borgerliga medias omdömen om Kina. Det är ett faktum att den europeiska socialismen framför allt gick under på grund av att den inte uppnådde den nödvändiga produktiviteten för att segra över kapitalismen. Att Kina går andra vägar hänger samman med nödvändigheten att skapa en stark materiell-teknisk bas för socialismen med kinesisk prägel. Kina var ett halvfeodalt och halvkolonialt land när revolutionen 1949 segrade. De imperialistiska länder, som delat upp Kina mellan sig förhindrade utveckling av kapitalistiska produktionsförhållanden i Kina.
Och nu hinns det upp med kraft?
- Nej, det är inte så enkelt. Jag bemödar mig om att förstå vad som är socialism med kinesisk prägel. Vad är det för ett land? Den frågan försökte jag också få besvarad på "Sjunde Världsforumet för Socialism", till vilket Akademien för samhällsvetenskaper hade inbjudit oss.
Vilka är "oss"?
- Rolf Berthold, som på 1950-talet studerade i Kina och under flera företrädde DDR i Beijng och jag. Man hade inbjudit oss som tidsvittnen.
Det betyder att det handlade mer om det förflutna än om framtiden?
- Det var en konferens med delegationer från 36 stater - Rosa Luxemburgsstiftelsen var också företrädd. - och mer än 400 forskare och partifunktionärer i Folkrepubliken. Temat löd "Marxismen i 21:a århundradet". Jag finner det anmärkningsvärt att Kinas KP i en tid, då inte bara antikommunisterna förklarar marxismen obsolet, betraktar Marx, Engels och Lenins idéer som aktuella och sätter dem som sådana på dagordningen. Alltså, inte som ni förmodade som något bakåtblickande.
Och varför tidsvittnen som ni?
- Kineserna intresserar sig för orsakerna till att socialismen i Europa gick under, för att kunna dra slutsatser ur det för nutid och framtid. De lär sig inte bara av de egna felen, utan också av utländska - som våra. Riktningen fastställdes i hälsningstalet av Akademiens vice ordförande: Det är på tiden att vi talar mer om återupplivandet av socialismen än om dess förflutna.
Och vad blir det då med Mao?
- Man åberopar sig på marxistiska tänkare från in- och utland. Dit hör också han. Överhuvudtaget märkte jag att Kinas KP fäster stor uppmärksamhet vid sin historia. Vid den nödvändiga kritiken av perioden före 1978 - så hette det - ska det inte glömmas att trots kulturrevolution var det på den tiden man lade grunden för utvecklingen idag.
- Därför är det nödvändigt att värdera Maos roll differentierat och därmed riktigt. Jag hade för övrigt överlämnat till forumet en av DDR-filosofen Alfred Kosing nyligen framlagda "Marxistisches Wörterbuch der Philosophie" och gjorde därmed tydligt att många av DDR-vetenskapsmännen som 1990 avskedades från universiteten, högskolorna och akademierna sen individuellt har fortsatt bedriva sina marxistiska forskningsarbeten. Det rönte stor uppmärksamhet.
Den nittonde partikongressen kommer som planerat äga rum nästa höst, vilket sammanfaller - av en tillfällighet eller ej, vet jag inte - med 100 årsdagen av den stora ryska socialistiska oktoberrevolutionen.
junge Welt
översättning Sixten Andréasson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.