Noggranna undersökningar visar att hjältarna kanske inte var 28 - utan många fler. Men historien om Panfilovhjältarna klarar i stort sett historikernas faktakoll.
Genom den nya ryska spelfilmen ”28 Pamfilovtsy” (regi: Kim Druzjinin, Andrej Sjalopa; premiär 24/11) har en omdiskuterad episod under andra världskriget också uppmärksammats internationellt. Bl.a. har Bert Sundström skrivit en artikel på svt.se som förklarar hela denna historia vara en sovjetisk förfalskning.
Panfilovtsy kallades soldater i 316:e skyttedivisionen (senare 8:e gardesdivisionen) som bildats i staden Alma-Ata, i kazakiska SSR och i staden Frunze i kirgisiska SSR under ledning av generalmajor Ivan Panfilov.
Vid tyskarnas anfall mot Moskva hösten 1941 sattes panfilovtsy in i striden. Störst ryktbarhet i divisionen fick 28 personer (”Panfilov-hjältarna” eller ”de 28 panfilovtsy”) ur 4:e kompaniet, 2:a bataljonen, 1075: e infanteriregementet.
Enligt den mycket spridda sovjetiska versionen av händelserna den 16 november deltog soldaterna i 4:e kompaniet under ledning av politruken Vasilij Klotjkov i en försvarsstrid mot tyskt pansar mot Moskva, vid en vägkorsning i Dubosekovo, sydost om staden Volokolamsk 13 mil rakt väster om Moskva. Under den fyra timmar långa striden ska de ha förstört 18 av fiendens stridsvagnar. Alla 28 soldaterna kallades i den sovjetiska historieskrivningen för hjältar och ska ha stupat.
Enligt armétidningen ”Röda stjärnan” (Krasnaja zvezda) ska politruken Klotjkov före sin död ha uttalat frasen ”Ryssland är stort, men vi har ingenstans att retirera, bakom oss ligger Moskva!” och orden kom att återges i sovjetiska skol- och universitetsläroböcker i historia.
”Röda stjärnans” rapport publicerades den 27 november 1941. Tidningens korrespondent V I Korotajev skrev att 4:e kompaniet ”stupade till sista man, men släppte inte igenom fienden”. Den 28 november följde tidningen upp med en ledare under rubriken ”De 28 stupade hjältarnas testamente”, där det sades att de stupat till sista man när de mötte ”över 50 stridsvagnar”, av vilka de ska ha lyckats förstöra 18. Av ursprungligen 29 man ska modet ha svikit endast en, men han hade arkebuserats på plats.
Namnen på de 28 hjältarna angavs först 22 januari 1942 i ”Röda stjärnan”: Klotjkov Vasilij Georgievitj, Dobrobabin Ivan Estafevitj , Sjepetkov Ivan Aleksejevitj, Krjutjkov Avram Ivanovitj, Mitin Gavriil Stepanovich, Kasajev Alikbaj, Petrenko Grigorij Aleksejevitj, Esibulatov Narsutbaj, Kalejnikov Dmitrij Mitrofanovitj, Natarov Ivan Mosejevitj, Sjemjakin Grigorij Michajlovitj, Dutov Pjotr Danilovitj, Mitjenko Nikita, Sjopokov Duisjenkul, Konkin Grigorij Efimovitj, Sjadrin Ivan Demidovitj, Moskalenko Nikolaj , Jemtsov Pjotr Kuzmitj, Kuzjebergenov Daniil Aleksandrovitj, Timofejev Dmitrij Fomitj, Trofimov Nikolaj Ignatevitj, Bondarenko Jakov Aleksandrovitj, Vasiliev Larion Romanovitj, Belasjev Nikolaj Romanovitj, Bezrodnyj Grigorij, Sengirbajev Musabek, Maksimov Nikolaj och Ananiev Nikolaj.Den 21 juli 1942 tilldelade Högsta sovjets presidium samtliga postumt titeln ”Sovjetunionens hjältar”.
Tidningens journalist I V Korotejev skulle senare berätta hur han 23-24 november hade besökt general Tjernysjovs stab och på vägen ut träffat kommissarien Jegorov ur 8:e panfilovdisisionen som
”berättade om den mycket svåra situationen vid fronten och han sade att vårt folk kämpar heroiskt på alla områden. Framför allt gav Jegorov ett exempel på en heroisk strid när ett kompani mötte tyska stridsvagnar. 54 stridsvagnar ska ha anfallit kompaniet som lyckades hejda dem och förstörde en del.
Jegorov själv hade inte deltagit i striden utan återgav vad regementets kommissarie berättat, som inte heller han deltagit i striden med de tyska stridsvagnarna…
Jegorov rekommenderade oss att skriva i tidningen om kompaniets heroiska kamp med fiendens stridsvagnar, sedan vi först studerat rapporten från regementet… I den talades om 5:e kompaniets kamp mot stridsvagnarna och om att kompaniet stod ’till döds’ - stupade, men inte drog sig undan, och bara två man hade visat sig vara förrädare, hade sträckt upp händerna för att ge sig åt tyskarna, men sköts av våra kämpar. Rapporten talade inte om hur många soldater det var i kompaniet, hur många som stupat och deras efternamn angavs inte.
Det kunde vi inte heller få fram av samtalen med regementets befälhavare. Att ta sig ut till regementet var omöjligt och Jegorov rådde oss inte att försöka ta oss dit.”
“Litterärt påhitt”
När Korotejev kom tillbaka till Moskva rapporterade han till David Ortenberg som var redaktör på ”Röda stjärnan”, som ville veta hur många man som ingått i kompaniet och fick till svar ”ungefär 30”. Eftersom två var förrädare kom siffran i tidningen att bli 28.
Kollegan A Ju Krivitskij medgav efter kriget att siffran 28 var hans ”litterära påhitt”. Några undersökningar hade inte gjorts förutom att Krivitskij besökt platsen där en pojke hade pekat ut var Vasilij Klotjkov, den stupade politruken, var begravd.
Vid två tillfällen, 1948 och 1988, har den officiella versionen av händelsen studerats av den militära åklagarmyndigheten i Sovjetunionen och underkastats vissa tvivel. Direktören för Rysslands statsarkiv Sergej Mironenko har nyligen kommit fram till att hela historien är en myt som ”planterats av staten”.
Berättelsen om de ”28 pamfilovtsy” tillkom i en hast och kunde inte verifieras. ”Inte helt samvetsgranna journalister förminskade kompaniet till en mytisk plutons storlek”, skrev senare militäråklagaren generallöjtnant A F Katusev i ”Voejenno-istoritjeskij zjurnal” 8-9/1990.
Detaljer i berättelsen om ”panfilovtsy” tycks alltså uppdiktade. Men knappast någon seriös person har ifrågasatt att soldaterna i 316 skyttedivisionen uppträdde heroiskt under de hårda striderna mot Tysklands 2:a och 11:e stridsvagnsdivision nära Volokalamsk den 16 november 1941.
Kritiken
Kritiken mot den officiella versionen går ut på att händelsen inte kan styrkas av några andra vittnesmål än det I V Korotejev och A Ju Krivitskij skrivit i ”Röda stjärnan” och hur de fått sina uppgifter har ifrågasatts. Enligt en uppgift ska en av deltagarna, I M Natarov, ha intervjuats på sjukhus, men enligt sjukhusjournalen dog han redan 14 november, två dagar före striden.
Av ett vittnesmål från 1075:e regementets befälhavare I V Karpov framgår att 50 tyska stridsvagnar verkligen anföll vid två-tretiden på eftermiddagen 16 november och att huvudstöten riktades mot 2:a bataljonen där 4:e kompaniet ingick. Detta kompani, som bestod av 20-25 man, var också det som drabbades värst.
Berättelsen har också ifrågasatts på rent militära grunder. Att 28 man endast med stöd av motoriserat infanteri ska ha kunnat hejda 50 tyska stridsvagnar anses omöjligt. Det fanns bara ett granatgevär per 100 till 200 soldater i den bataljon 4:e kompaniet ingick i. Uppgifterna om att 4:e kompaniet endast skulle ha bestått av 28 man motsades av befälhavaren för 1075:e skytteregementet I V Karpov.
I november 1947 arresterades en av de påstådda deltagarna i striden, I E Dobrobabin i Charkov. Det visade sig att han hade gett sig till fånga till tyskarna och från våren 1942 tjänstgjort hos dem som polis i byn Perekop utanför Charkov. Han tillfångatogs senare av sovjettrupper, men flydde och återinträdde i den tyska polisen. Saken utreddes av SSSR:s riksåklagare. Det har spekulerats i att saken användes för att komma åt marskalk Georgij Zjukov, som varit Sovjets arméchef men avsatts 1946. (Se historikern K S Drozdov http://iriran.ru/?q=node/461)
I februari 1964 publicerade den litterära tidskriften ”Novyj mir” en artikel som ifrågasatte trovärdigheten i historien om ”panfilovtsy”, men artikeln besvarades av Leonid Brezjnev personligen, som kallade den ”förtal av vårt partis och vårt folks hjältemodiga historia”.
1997 följde en ny attack i ”Novyj mir” där Nikolaj Petrov och Olga Edelman kunde citera ur riksåklagarens utredning från 1948.
Sovjetunionens siste försvarsminister, marskalk Dmitrij Jazov, gick i en artikel i ”Sovetskaja Rossija” den 1 september 2011 till rätta med omfattande försök i pressen att helt tillintetgöra historien om de ”28 pamfilovtsy”.
Faktum kvarstår, skriver han, att en fientlig stridsvagnskolonn verkligen hejdades vid vägkorsningen i Dubosekovo. Som senare utredningar visat var det inte 28 som dog hjältedöden.
”G M Sjemjakin och I R Vasiljev skadades svårt och hamnade på sjukhus. D F Timofejev och I D Sjadrin sårades och tillfångatogs och fick uppleva alla den fascistiska ofrihetens fasor. D A Kuzjebergenov och I E Dobrobabin gick ett komplicerat öde till mötes; de överlevde men har av olika skäl har de strukits från listan över hjältar och ännu inte rehabiliterats, även om deras deltagande i striderna vid korsningen Dubosekovo i princip inte kan betvivlas, vilket övertygande visats av doktorn i historia G A Kumanjov som personligen träffat dem. ... Förresten var just dessa ’återuppståndna’ Panfilovhjältar anledningen till att militäre chefsåklagaren, generallöjtnant N. Afanasiev, i maj 1948 skrev ett brev till sekreteraren i centralkommittén i SUKP (b) Andrej Zjdanov ... Men denne ... kom genast fram till att allt material om ’de 28 panfilovtsy’ som framlagts i åklagarens brev tillkommit alltför skyndsamt och, som det heter, ’broderats med vit tråd’. … Följden var att saken inte fick någon rättslig uppföljning utan förpassades till arkivet.”Av de 28 namnen som ursprungligen nämndes som stupade den 16 november 1941 har det har det visat sig att i sju fall ödet hade tagit en annan väg. Tre överlevde faktiskt striden och levde till hög ålder (Vasiljev, Sjemjakin och Sjadrin), en överlevde men stupade senare i kriget (Kozjabernegov); en visade sig ha stupat bara två dagar tidigare och kunde därför inte ha deltagit i striden (Natarov), en hamnade i fångenskap (Timofejev) och en deserterade (Dobrobabin).
Upphäver de sju historien om ”de 28 panfilovtsy”? Nej, tycks de flesta, inklusive kulturminister Vladimir Medinskij, själv historiker, mena.
Man vet ju att många, många fler i 1075:e skytteregementet som totalt hade 1 534 man runt Dubosekovo gjorde heroiskt motstånd under striderna som fortsatte ända till den 18 november 1941. Panfilovhjältarna var många fler än 28, inte färre.
Stefan Lindgren
Artikeln har varit publicerad i Ryska posten. Provprenumerera gratis en månad genom att skriva till red@rysk.info
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.