Jag skriver detta (må Gud förlåta mig) på Yom Kippur.
För exakt 43 år sedan, i just denna stund, ljöd sirener.
Vi satt i vardagsrummet och såg ut på en av Tel Avivs huvudgator. Staden var helt tyst. Inga bilar. Ingen trafik av något slag. Några barn körde omkring på sina cyklar, som är tillåtet på Yom Kippur, judendomens heligaste dag. Precis som nu.
Min hustru Rakel, jag och vår gäst, professor Hans Kreitler var djupt inbegripna i ett samtal. Professorn, en känd psykolog, bodde i närheten, så att han kunde komma till fots.
Och sedan genomborrades tystnaden av en siren. För ett ögonblick trodde vi att det var ett misstag, men sirenen följdes av ännu en och en till. Vi gick fram till fönstret och såg att lugnet förbytts i kalabalik. Gatan, som hade varit helt tom för några minuter sedan, började fyllas med fordon, militära och civila.
Och radiosändningarna, som hade legat nere för Yom Kippur, kom plötsligt igång. Krig hade brutit ut.
För några dagar sedan blev jag tillfrågad om jag var beredd att tala i TV om Henry Kissingers roll i detta krig. Jag accepterade, men programmet inställdes i sista stund, eftersom stationen var tvungen att ägna tid åt att visa hur judar ber Gud om förlåtelse vid Västra muren (dvs. Klagomuren). I dessa Netanyahus tider kommer naturligtvis Gud först.
Så i stället för att tala i TV, ska jag skriva ner mina tankar om ämnet här.
Henry Kissinger har alltid fascinerat mig. En gång tog mig min vän Yael, dotter till Moshe Dayan till hans stora samling olästa böcker - i den stora mannens frånvaro, naturligtvis, eftersom han var min fiende - och bad mig att välja en bok som present. Jag valde en bok av Kissinger och blev mycket imponerad av den.
Liksom Shimon Peres och jag var Kissinger född 1923. Han var några månader äldre än oss båda. Hans familj lämnade Nazityskland fem år senare än jag och reste till USA, via England. Vi hade båda börjat arbeta mycket tidigt, men han fortsatte med sina studier och blev professor, medan stackars jag aldrig avslutade grundskolan.
Jag blev imponerad av visdomen i hans böcker. Han tog sig an historien utan känslor och uppehöll sig särskilt vid Wienkongressen efter Napoleons undergång, i vilken en grupp kloka statsmän lade grunden för ett stabilt, absolutistiskt Europa. Kissinger betonade vikten av deras beslut att bjuda in företrädare för besegrade Frankrike (Talleyrand). De insåg att Frankrike måste vara en del av det nya systemet. För att säkerställa fred ansåg de att ingen skulle lämnas utanför det nya systemet.
Tyvärr bortsåg Kissinger när han satt vid makten från denna visdom Kissinger. Han utelämnade palestinierna.
Det ämne jag skulle tala om på TV var en fråga som har fascinerat och oroat israeliska historiker sedan det ödesdigra Yom Kippur: Kände Kissinger till den förestående egyptiska-syriska attacken? Hade han medvetet avstått från att varna Israel, på grund av sina egna skändliga planer?
Efter kriget slets Israel sönder av en fråga: varför hade vår regering, ledd av premiärminister Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan, bortsett från alla tecken på den kommande attacken? Varför hade de inte inkallat arméreserver i tid? Varför hade de inte skickat stridsvagnarna till våra fästen längs Suezkanalen?
När egyptierna gick till angrepp var linjen tunt bemannad av andra klassens soldater. De flesta soldater hade hemförlovats för den religiösa högtiden. Linjen var lättforcerad.
Israeliska underrättelsetjänsten kände förstås till det massiva flödet av egyptiska enheter mot kanalen. De bortsåg från det som en tom manöver för att skrämma Israel.
För att förstå detta måste man komma ihåg att efter den israeliska arméns otroliga seger bara sex år tidigare, när den besegrade alla grannarméer på sex dagar, hade vår armé avgrundsdjupt förakt för de egyptiska väpnade styrkorna. Tanken att de skulle våga genomföra en sådan betydelsefull operation verkade löjlig.
Lägg till detta det allmänna föraktet för Anwar al-Sadat, mannen som hade ärvt sin makt från den legendariska Gamal Abd-al-Nasser några år tidigare. I gruppen "Fria Officerare" som under Nassers ledning 1952 hade genomfört den oblodiga revolutionen i Egypten, ansågs Sadat vara den minst intelligente, och därför fått de andras samtycke till att bli Nassers ställföreträdare.
I Egypten, ett land med otaliga skämt, fanns det ett skämt om detta också. Sadat hade en iögonfallande brun fläck i pannan. Enligt en anekdot brukade Nasser, varje gång Sadat reste sig upp för att tala, sätta fingret i pannan på honom, trycka försiktigt och säga: "Sitt ner, Anwar, sitt ner."
Under de sex åren mellan krigen hade Sadat flera gånger meddelat Golda Meir att han var redo för fredsförhandlingar, förutsatt att Israel var berett att dra sig tillbaka från den ockuperade Sinaihalvön. Golda Meir avvisade föraktfullt inviterna. (I själva verket hade Nasser själv beslutat om ett sådant förslag innan han dog. Jag spelade en viss liten roll i att förmedla denna information till vår regering.)
Tillbaka till 1973: nästan i sista stund blev Israel varnat av en välplacerad spion, ingen mindre än Nassers svärson. Meddelandet angav det exakta datumet för den förestående attacken, men fel timme: i stället för middagstid, förutspådde det tidig kväll. En skillnad på flera ödesdigra timmar. I Israel diskuterades det senare om mannen var en dubbelagent och hade angett fel tidpunkt med flit. Det var för sent att fråga honom - han hade dött under mystiska omständigheter.
När Golda Meir informerade Kissinger om den förestående egyptiska framryckningen, varnade han henne för att genomföra något förebyggande anfall, som skulle sätta Israel i dålig dager. Golda Meir litade på Kissinger och lydde, tvärtemot vad Israels stabschef, David Elazar, med smeknamnet Dado, rekommenderade.
Kissinger dröjde också två timmar med att informera sin egen chef, president Nixon.
Så vad var Kissingers avsikt?
För honom var det viktigaste amerikanska målet att driva ut Sovjet ur arabvärlden vilket skulle göra USA till den enda kraften i regionen.
I hans värld av "realpolitik" var detta det enda mål som gällde. Alla andra, inklusive oss fattiga israeler, var bara bönder på det gigantiska schackbrädet.
Ett stort men kontrollerat krig var för honom praktiskt sätt att göra alla i regionen beroende av USA.
När de egyptiska och syriska attackerna hade inledande framgångar råkade Israel i panik. Dayan, som i denna kris visade sig vara det mähä han verkligen var, klagade på "förstörelsen av den tredje templet" (raseringen av vår stat efter de två judiska tempel som i antiken förstördes av assyrierna och romarna respektive.) Armékommandot under Dado bevarade fattningen och planerade sina motdrag med beundransvärd precision.
Men ammunition höll snabbt på att ta slut och en förtvivlad Golda Meir vände sig till Kissinger. Han satt i gång en luftbro med leveranser, vilket gav Israel precis tillräckligt för att försvara sig. Inte mer.
Sovjetunionen var oförmöget att ingripa. Kissinger behärskade fullständigt situationen.
Med anmärkningsvärd motståndskraft (och vapenleveranser av Kissinger) kunde den israeliska armén vända krigslyckan och tränga tillbaka syrierna långt bortom deras utgångspunkt och nästan till Damaskus. På södra fronten korsade israeliska enheter Suezkanalen och kunde ha startat en offensiv mot Kairo.
Det var en ganska förvirrad bild: en egyptisk armé stod fortfarande öster om kanalen, var praktiskt taget omringad men kunde ändå försvara sig, medan den israeliska armén stod bakom ryggen på den, väster om kanalen, även den i ett farligt läge, och riskerade att skäras av från sitt hemland. Sammantaget en klassisk "kamp med omkastade fronter".
Om kriget hade haft sin gång skulle den israeliska armén ha nått Damaskus och Kairos portar och de egyptiska och syriska arméerna skulle ha bett om en vapenvila på israeliska villkor.
Det var där Kissinger kom in.
De israeliska framryckningen stoppades på Kissingers order 101 km från Kairo. Där satte man upp ett tält och förhandlingar om permanent vapenvila inleddes.
Egypten representerades av en högre tjänsteman, Abd-al-Rani Gamassi, som snart vann de israeliska journalisternas sympati. Israels företrädare var Aharon Yariv, tidigare chef för arméns underrättelsetjänst, regeringsledamot och general i reserven.
Yariv återkallades snart till sin plats i regeringen och ersattes av en mycket populär general i den reguljära armén, Israel Tal, med smeknamnet Talik, som råkade vara en vän till mig.
Talik arbetade för fred, och jag uppmanade honom ofta att lämna armén och bli ledare för det israeliska fredslägret. Han vägrade, eftersom hans övergripande passion var att skapa Merkava, en israeliskbyggd stridsvagn som skulle ge sin besättning maximal säkerhet.
Omedelbart efter striderna träffade jag regelbundet Talik för lunch på en välkänd restaurang. Förbipasserande kan ha funderat över dessa båda personer - den berömde stridsvagnsgeneralen och journalisten som var allmänt hatad av hela allmänt hatad av hela etablissemanget - inbegripna i samtal.
Talik berättade - i förtroende, naturligtvis - om vad som hade hänt: en dag hade Gamassy (egyptisk general som ledde alla trupper i kriget) hade tagit honom åt sidan och berättat att han hade fått nya instruktioner - i stället för att tala om en vapenvila, kunde han förhandla om en israelisk-egyptisk fred.
Oerhört uppjagad flög Talik till Tel-Aviv och avslöjade nyheten för Golda Meir. Men Golda var kallsinnig. Hon beordrade Talik att avstå från varje diskussion om fred. När hon såg hans fullkomliga bestörtning, förklarade hon att hon hade lovat Kissinger att alla samtal om fred måste hållas i amerikansk regi.
Och så blev det: en vapenvila undertecknades och en fredskonferens inkallades till Genève, officiellt i gemensam amerikansk och sovjetisk regi.
Jag reste till Genève för att se vad som skulle hända. Kissinger var där för att diktera sina villkor, men Andrej Gromyko, hans sovjetiska motsvarighet, ville inte köpa någon gris i säcken. Efter några tal ajournerades konferensen utan resultat. (För mig var det en viktig händelse, eftersom jag träffade en brittisk journalist, Edward Mortimer, som senare hjälpte mig att få till stånd ett möte med en PLO-representant i London, Said Hamam. Det skulle bli det första israeliska mötet med PLO. Men det är en annan historia.)
Yom Kippur-kriget kostade många tusen liv, israeliska, egyptiska och syriska. Kissinger uppnådde sitt mål. Sovjet förlorade arabvärlden till USA.
Tills Vladimir Putin trädde in på scenen.
Uri Avnery, född 10 september 1923 i Tyskland, är en israelisk journalist, framför allt känd för sitt engagemang för palestiniernas rättigheter. Avnery grundade den israeliska fredsrörelsen Gush Shalom. Avnery har varit medlem av Knesset.
