 |
| Nära 100 000 soldater paraderade på Luitpoldstadion i Nürnberg 1937. På samma plats hölls partidagarna varje år 1933-38. |
Inom historieskrivningen är orsakerna och drivkrafterna bakom massrörelser omstridd. Fortfarande ses massans rörelse som en följd av ledarens, det vill säga Hitlers, demagogiska kraft liksom av det dagliga trycket av Goebbels propaganda, och ibland bara reducerad till detta. Miljonerna tyskar framstår så som offer för manipulation, som offer för misstag, förirrade och förförda. Men forskningen visar att en hel del andra orsaker fanns till att de kom att följa hakkorsflaggan (…)
Den socialistiska historieskrivningen
I ett standardverk om den sovjetiska historiefilosofin från 1954 (F. W. Konstantinow: Die Rolle der Volksmassen in der Geschichte, Berlin) åberopas Hitlers undergång som bevis på massornas kraft. Om källorna till Hitlers dåtida popularitet, hans framgångar och om vad som under hans ledning inte kunnat göras utan hjälp av massorna, tiger utgivarna konsekvent. Man skriver vidare: Folkmassorna, Sovjetunionens folk, som vid krigsfronterna besegrat Hitler, kommer nu att fortsätta sin segermarsch genom att snabbt återuppbygga sitt land.
Detta är en mycket selektiv betraktelse av verkligheten. Under det att miljoner rödarmister hade uppfyllt sin historiska roll, verkar det bland Wehrmachts runt 18 miljoner tyskar inte ha funnits några ”folkmassor”. Visserligen citerades Lenins metafor, enligt vilken det fanns tider i historien, då ”massan av arbetare och bönder befann sig i djup sömn”. Revolutioner och nationella befrielsekrig anfördes som belägg för deras uppvaknande och skulle understödja tesen att massorna ändå alltid spelat en progressiv roll – dvs när de inte sov.
Efter detta schema lade också Leipzighistorikerna i början av 60-talet upp sitt populärvetenskapliga band ”Traum und Tat. Kämpfe der Volksmassen in der Geschichte”. Så gjorde också en bok från 1976 Lothar Berthold som i ”Wer macht Geschichte?” under rubriken ”Natt över Tyskland” uteslutande beskrev nazitiden som en tid av motståndskamp och antinazistiska offer. Och i en festskrift av Leo Stern, tillägnad de sovjetofficerare som kämpat vid Stalingrad, behandlades inte tyskarnas roll i krigen 1914/18 och 1939/45 i något av bidragen. (Hans-Joachim Bartmuß [utg.]: Die Volksmassen – Gestalter der Geschichte, Berlin 1962)
Hos den nämnde sovjetiske filosofen Konstantinov finns åtminstone antydningen att bourgeoisien hade målet att förvandla folket till sin ”reserv”. Dock, den närliggande slutsatsen att borgerligheten faktiskt lyckats med detta i Tyskland, och det i högsta grad, drogs inte.
I ett arbete i serien ”ABC des Marxismus-Leninismus” togs utgångspunkt i en annan bild av Lenin, att det i världshistorien också förekom jättesprång bakåt, och ett sådant var ju fascistväldet. Kan man då göra folkmassorna i deras roll som ”historiens främsta drivkraft” som ansvariga också för sådant?. (Gerhard Lozek: Wer macht Geschichte, Berlin 1965). Svaret som gavs var att sådana bakslag berodde på styrkeförhållandena mellan de mot varandra kämpande klasserna och att de mäktiga lyckades förvilla och terrorisera ”folkmassorna” så att dessa kom att uppträda förvirrat och splittrat. (…)
I många av dessa tidiga publikationer ser man talrika passager, som – utan varje konkret samband med nutidshistorien – inte kan ses som faktabaserad vetenskaplig analys, utan som försvar för en tro.
Och faktiskt: Gentemot nedvärderingen eller till och med okunnigheten om massornas påstådda roll sattes ”tron på massan” som kommunistisk, på kunskap vilande dygd. Avhandlingar som ”Das Volk – die Haupttriebkraft der politischen Geschichte” (Götz Redlow) och ”Die Volksmassen sind auch stets der primäre Faktor in der Politik” (Manfred Hertwig) skrevs som om deras tes vore axiom och därför inte behövde diskuteras eller underbyggas med några bevis baserade på fakta. En från sådana tomma fraser delvis avvikande studie publicerades 1948 av Rudolf Herrnstadt, en återvändare från emigrationen i Sovjetunionen. Denne kommunistiske journalist och tidningsutgivare påpekade att de arbetande massorna i Tyskland inte utgjorde någon hot mot de nazistiska makthavarna trots att dessa sedan många år fört ”en mordisk klasskamp mot det arbetande tyska folket, gjort det fattigt och decimerat”. (”Über ´die Russen´ und über uns”, Neues Deutschland, 19.11.1948). Men också denna version återspeglar fortfarande en vägran att erkänna att miljoner tyskar ”gjort historia” enligt de härskandes vilja och följt deras befallningar, även om Herrnstadt ser de tyska offren som självförvållade.
En avvikande betraktelse görs i ett militärvetenskapligt föredrag som hölls 1957 (Werner Hübner: Über die Rolle der Volksmassen und der Heerführer im Kriege, Berlin). Efter en grundläggande förklaring att folkmassans inflytande på den historiska utvecklingen också ”ibland kan vara reaktionärt”, beroende på ett förgiftat medvetande som gjort den blind för sina egna intressen, kom talaren till sitt huvudtema, folkmassornas roll och arméledningen under kriget. Sedan 1939 hade massvis av tyska soldater kämpat för imperialismen och till en början segrat. Detta hade skett under tvång och drill och under inflytande av officerskåren. Andra drivkrafter var missuppfattningar om krigets orsaker och mål, liksom illusioner om den stat i vilken man levde. Omvändelsen hängde ihop med förkrigstiden, och framförallt att man med naziregimen upplevt en sjunkande arbetslöshet.
I den socialistiska historieskrivningen blev Hitlers undergång beviset för massans kraft.
Hübner erkände en ”relativ uthållighet” hos hemmafronten och en ”viss samhörighet mellan folk och armé”. Sedan, nästan som om författaren tappade modet, påstår han att, när väl motgångarna i kriget börjat denna samhörighet mer och mer försvagades och att det också utvecklades ett medvetande om krigets orättfärdiga karaktär. Detta faktum blev sen en källa till splittring som till slut skall ha lett till nederlaget. Hemmafronten, där kvinnor, tvångsarbetare och krigsfångar slet och släpade, blev alltmer osäker och ”en växande beredskap hos det tyska folket att göra motstånd” skall ha uppstått. Så kommer reservationen att ”en viss uthållighet hos hemmafronten” ändå blev kvar. Vad denna avhandling erbjuder är ett märkligt mischmasch mellan den bittra sanningen och rena legenden.
Sammantaget koncentrerade sig historikerna i DDR på att utforska motståndskrafterna men lämnade många frågor som hängde ihop med majoriteten tyskars förhållningssätt under åren 1933-1945 därhän. Ännu vid en konferens anordnad av DDR:s vetenskapsakademi med temat folkets ”skapande” roll 1983, sas enligt konferensrapporten inte ett ord om Hitler och de ”bruna” massorna, vare sig av ekonomhistorikern Jürgen Kuczynski eller hans meddebattör.
Den borgerliga historieskrivningen
Även den borgerliga historieskrivningen har undvikit kärnfrågan, den om vad massorna visste, tänkte, förträngde, accepterade, upplevde och fick utstå, alltså ”tog sig igenom”, massornas roll som handlande aktörer.
Georg L Mosse, en från Tyskland fördriven jude, vars forskning mest handlat om den tyska fascismens andliga rötter, fokuserade i sin 1966 i USA utgivna ”Nazi Culture. Intellectual, cultural and social life in the Third Reich” på de till förkrigstiden begränsade frågorna: “Hur levde man under Hitler?” och ”Hur påverkade nationalsocialismen medvetandet hos dem som levde under den?” Men vad massan av tyskar gjorde och vad de ställde till med föll utanför hans forskningsfokus.
Detta gäller också den första omfattande och länge dominerande monografin på området, Feder Karl Dietrichs (Die deutsche Diktatur. Entstehung, Struktur, Folgen des Nationalsozialismus, Köln 1969). Där handlar det, vad massorna beträffar, mest om hur de förhöll sig till makthavarnas olika anspråk och krav. Till dessa hörde kraven på ”ovillkorligt samarbete med den politiska regimen och hur en ny ”flerskiktig anhängarskara” skapades. Tyskarna beskrivs som ett lydigt folk, där ”många och överallt någon” fick ge befallningar. Temat krymper till en beskrivning av de härskandes manipulationsmål och inrikespolitiska förhållanden.
Mer djupgående frågor som ibland ställdes direkt efter krigsslutet återkom inte. Men det längsta steget bakåt hade därmed ännu inte tagits. I den dominerande historietolkningen i Förbundsrepubliken uppstod en ”Hitlervåg”, som blev publicistikens paradnummer. Alla frågor kring diktaturen besvarades nu med ett namn. Joachim C. Fest skriver i sin 1973 publicerade Hitler-biografi: ”Det finns ingen skuldfråga kring andra världskriget”. Enligt Fests tolkning startades detta krig – till skillnad från 1914 års första världskrig – av en enda person och därmed basta. Denna åsikt kom inte att delas av de flesta av 70-talets historiker, trots att de lovordade Fests biografi. När det gäller folkmassorna fastslogs, utan några källstödda undersökningar, för det mesta två saker:
1. Massorna förde Hitler till makten. Versionen att massorna själva valt sig führern slogs fast av förbundsrepublikens president Walter Scheel i ett tal 6 maj 1975 i Bonns slottskyrka. Detta är, även om man tar valhändelserna 5 mars 1933 i beaktande, en lätt avslöjad lögn.
2. Dessa massor har stött Hitlers politik. Specialisten på världskrigets historia, Kölnprofessorn Andreas Hillgruber påstod 1967 att makhavarnas krigsmål överensstämde ”med önsketänkandet hos en stor del av det tyska folket”. (Deutschlands Rolle in der Vorgeschichte der beiden Weltkriege, Göttingen 1967).
I verkligheten, jag återkommer med källor, önskade en överväldigande del av det tyska folket fred. Detta också om de fått i sig en del av Lebensraum- ideologin och en önskan att ”återfå” de kolonier som förvärvats och erövrats under kejsartiden. Maktkretsen kring Hitler förundrades över att det inte gick att få fram en aggressiv förkrigsstämning bland massan av deras ”Volksgenossen”. Mot Hillgrubers tes talar också att makthavarnas propaganda bara efterhand och bit för bit avslöjade krigsmålen för tyskarna och länge fortsatte med lögnaktiga uttalanden om hur begränsade deras avsikter var.
Även om folkmassorna gavs en allmän skuld till naziregimens uppkomst, seger och makt, förblev massornas roll under förkrigstiden och under kriget i forskningens skugga. Ett exempel ger Hans-Ulrich Thamers totalskildring av naziåren från 1968 – liksom hela serien ”Die Deutschen und ihre Nation” – vad gäller omfång, innehåll och utförande, avsedd att läsas av ”de bildade klasserna”.
Där skrivs om folket i samband med uppslutning, massrörelse, massbas och regimstabilitet. De ”samtida” kallas Hitlers ”följeslagare” och ges en partiell medskuld till regimens elände (Hans-Ulrich Thamer: ”Verführung und Gewalt. Deutschland 1933-1945”; Die Deutschen und ihre Nation, Bd. 5, Berlin 1986). Med vilka metoder miljoner hölls i makthavarnas grepp beskrivs. Men ingenstans i boken får man någon föreställning om massornas egna bidrag till de kriminella händelserna. Även denna framställning domineras av manipulerandets mål och medel.
Så framstår tyskarna under naziregimen som dess offer, medan de framför allt var dessa instrument. Så snart de gick in i denna offerroll befann sig deras massa plötsligt i en offergrupp, en grupp som dock skilde sig från många andra offer i Europa genom att deras egna handlingar lett dem dit.
Denna skillnad ”undviks” på senare tid också i det offentliga rummet genom att man utan åtskillnad högtidlighåller offren ”för krig och våld” – en praxis som, under ombyggnaden 1993 av gamla Neue Wache på Unter den Linden, inte undgick protester.*
Bara en aspekt avviker från vad som ovan sagts. Det gäller tyskarnas (de ickejudiska) förhållande till judeförföljelserna, som till slut ledde till massmorden. Dessa tyskar, deras deltagande i den s k Judebojkotten i april 1933 och deras reaktion på denna, hur de ställde sig till nazisternas krav att judar skulle undvikas, till Nürnberglagarna, under och efter pogromen 1938 och de 1941 inledda deportationerna ”österut”, liksom hur de mottog uppgifterna om massmordet, har sysselsatt tre generationer forskare och producerat en omfattande litteratur, författad av forskare från USA, Storbritannien, Tyskland, Israel med flera länder. Jämfört med detta är antalet studier av den tyska befolkningens hållning till NSDAP, hur den såg på enstaka men graverande lagar och åtgärder från regeringen, på förföljelser av andra grupper, liksom studier av de materiella, andliga och mentala krigsförberedelserna, mycket sällsynta.
Om koncentrationen på det antifascistiska motståndet i DDR:s historieskrivning gått ut över forskningen om massornas agerande, så har Förbundsrepublikens forskning – ännu idag – fixerat sig vid antisemitism, judeförföljelser och ”Holocaust”. Dessa framstår, inom den i Förbundsrepubliken dominerande historieskrivningen, som huvudkännetecknen för den tyska fascismregimen.
Kurt Pätzold
* Före 1993 var minnesmärket Neue Wache riktat mot nazism och militarism, därefter gjordes det om för att hedra offren för ”krig och våldsregimer”. (Översättarens anmärkning)
