Tysk mellankrigslitteratur är ett jättestort ämne och man väntade
spänt på att få höra hur hon skulle packa in det ämnet i ett några minuter
långt inslag.
Hon löste snabbt gåtan genom att ta upp tre tyska böcker som på senare tid
kommit ut i Sverige: Stefan Zweigs "Världen av i går: en europés
minnen", Franz Werfels "En kvinnas blekblå handskrift" och Hans
Falladas "Dagbok från fängelset".
Det är inga dåliga författare men först och främst är Stefan
Zweig ingen tysk utan en österrikiskt författare och för det
andra kan man de inte med bästa vilja i världen presentera dessa tre som
representativa för den tyska "mellankrigslitteraturen".
-------
Sent tillägg: Franz Werfel var också österrikiskt författare. Fru von Arndt har alltså fått tag i en enda tysk författare. Verkligen starkt. På min tid i skolan hade man sagt: Nu skriver du 100 gånger att i den tyska mellankrigslitterturen fanns mer än en enda tysk författare.
Hade von Arndt hoppat över de intetsägande intervjuerna kunde hon
ha gått in på några av de stora namnen som Alfred Döblin. Han skapade
den första "stadsromanen" med "Berlin Alexanderplatz" nästan
samtidigt med Ivar Lo-Johanssons "Kungsgatan" och den amerikanska
författaren John Dos Passos "Manhattan Transfer".
Och om man nu pratar om gestaltningen av den framväxande
fascismen får man inte glömma att nämna en av den tyska
litteraturens giganter och en av de mest lästa: Lion Feuchtwanger.
Han blev i USA måttstocken som man mätte varenda tysk roman med.
Han skrev med trilogin "Erfolg", "Die Geschwister Oppermann" och
"Exil" (på svenska utkom bara "Framgång" och "Oppermanns") det
ultimativa verket om fascismens framväxt.
Särskilt första bandet, "Erfolg", är en nyckelroman, en "Who is
Who" av alla protagonister i politik, kultur och fascism.
Trilogin utspelas i stadsmiljö i München, Berlin och Paris. Inom
parentes kan nämnas att Bert Brechts vän Oskar Maria Graf - de
möttes senare i gemensam exil i New York - skrev en utmärkt roman
"Anton Sittinger" om fascismens framväxt under hård motstånd i
det bayerska hinterlandet.
Feuchtwanger föll senare i onåd för att han "blev köpt" av Stalin
under sind reportageresa i Sovjetunionen, där han även PRATADE
med Stalin. Vad hemskt!
Bra författare blev bara de som pratade och skrev hätskt och
lögnaktigt om Sovjetunionen.
Sen har vi i mellankrigslitteraturen ett annat stort namn -
Robert Musil med "Mann ohne Eigenschaften" (Mannen utan
egenskaper). Han var visserligen också en österrikisk författare
men kallade sig själv tysk författare. Hans storverk jämfördes
med "Ulysses" av James Joyce och med "På spaning efter den tid
som flytt" av Marcel Proust. The Times kallade boken århundradets
roman och allmänt betraktades romanen som 1900-talets mest
inflytelserika.
Så fortsätter vi med Bertolt Brecht som skapade en ny teater som
han själv kallade den episka teatern. Hans pjäser uppfördes så
småningom i hela världen (den svenska Wikin är mycket kortfattad.
Bäst att gå till den tyska.) Bertolt Brecht jobbade ihop med ett
otal andra författare (särskilt Feuchtwanger), med regissörer och
komponister som omöjligt kan presenteras med några få ord.
Men indirekt skapades i sammanhang med honom någonting mer
man egentligen inte får prata om men jag gör det ändå, men tyst och
med liten skrift alltså - proletärlitteraturen. Jan Myrdal har
ju skrivit en hel del om den ( se bl.a. här och i hans Skriftställningar, band
5 och 10 ) - och i "Strindberg och Balzac: Essayer kring
realismens problem" ).
Förresten uppstod den inte bara i Sverige, Tyskland och Ryssland
utan också i Japan. I Tyskland organiserade sig de tyska proletära
författarna 1928 i "Bund proletarisch-revolutionärer Schriftsteller"
med stora namn som Johannes R. Becher, Egon Erwin Kisch,
Karl Grünberg, Ernst Ottwalt, Erwin Piscator, Friedrich Wolf, Erich
Weinert, Karl August Wittvogel etc. Om den proletära litteraturen
och deras tidskrift har jag skrivit ett radioprogram "Die
Politik der Linkskurve am Vorabend der Machtergreifung" (som Jan
Myrdal har inkorporerat i sitt bibliotek).
Sist men inte minst måste nämnas en rad författare som också
förbjöds av nazisterna men inte ens återuppstod under
efterkrigstiden - Herrmann Broch, Gottfried Benn och Hans Henny
Jahnn. Karlheinz Deschner, författaren till det monumentala
standardverket "Kriminalgeschichte des Christentums"
(Kristendomens kriminalhistoria)i tio starka band, bröt en lans
för dessa stora män i den lilla boken "Kitsch, Konvention und
Kunst" som var en vägvisare för flera generationer germanister.
Men bara Hans Henny Jahnn har under den sista tiden fått
någonting som liknar en renässans. Men så vitt jag kan se finns
det inte en enda av hans verk på svenska (Jo, visar det sig - Blynatten i
översättning av Brita Edfelt utgavs i Tidens tyska klassiker 1968).
.
Einar Schlerth
Tysk författare och översättare bosatt i Sverige.
http://einarschlereth.blogspot.se/
