Den här Skriftställningstexten med sina illustrationer har en bakgrund
och bör därtill förklaras.
Den föranleddes av befängda inlägg om att O.A. varit antisemit. Men
därtill ville jag ta upp och illustrera vissa principfrågor.
Om bilden som vapen i olika tider har jag - och Gun Kessle - skrivit mycket. Just om det sociala sammanhanget och frågan "Från vilka till vilka?" har jag
just publicerat: "När gatan tog mediemakt". Men med utgångspunkt i
diskussionen om O.A. ville jag ta upp bildbudskapets omvandling i tiden
och hur dess känsloladdning verkar under medvetandeytan.
Bild 1 (ovan): Oskar Andersson: Sanningen framme! (Dreyfus frikänd). Söndagsnisse nr 26 1906. Marianne, Republiken, med den frygiska mösssan som den hårt tilltufsade men till slut segrande.1906 hade Dreyfus blivit officiellt frikänd från alla anklagelser. O.A. visar som dreyfusard följderna för Frankrike av den bittra Dreyfusaffären, l'affaire Dreyfus. 1894 greps den franske generalstabsofficeren, kapten Alfred Dreyfus som spion för Tyskland. Han dömdes och skickades till Djävulsön. Det är helt klarlagt att han inte var skyldig. Detta blev redan då allt tydligare och kampen mellan dreyfusarder och militären präglade de följande åren. Generalerna var inte tokiga, de hade medvetet utnyttjat att Dreyfus var jude och från det tyskbesatta Alsace. Ty Dreyfus var dem blott ett bondeoffer i ett spel mot Tyskland i syfte att så länge som möjligt hemlighålla sjuttiofemman (le canon de 75 mm modèle 1897) den som sedan kom att avgöra slaget vid Marne.
Bild 2 (ovan): Oskar Anderson: "Takrännan: Nu står jag tamefan inte ut längre."
Söndags-Nisse julnummer 1904:
Det är en lysande teckning. Men varför det och hur verkar den? Märk att den starka laddningen i det roliga är i vår nutid oss (män) dubbeltydig. Den fysiologiska därtill kulturbestämda manliga impotensskräcken. Detta medvetandegjordes i svensk offentligheten när Freud och psykoanalysen blev känd och central i svensk debatt. Då visade också Knut Jaensson att denna OA:s syn under medvetandeytan förebådade hans självmord.
Bild 3 (ovan): Jean Louis Forain (1852-1931). "Lugn! Med detta har man sista ordet!" (psst...! Nr. 6, 12 mars 1898). Bilders budskap växlar med tiden. Denna bild är formellt lysande ty Jean-Lous Forain är en av de mycket stora franska konstnärerna. Han var för mer än ett sekel sedan mitt under dreyfusstriden den ledande konstnärliga antisemiten. Bilden syftar direkt på antidreyfusardernas oro för att Zolas öppna brev J'accuse skulle tvinga regeringen öppna rättegången på nytt. Då den aktuella kopplingen inte längre är densamma skulle bilden i dag mest läsas som handlande om pressens/politikens allmänna kapitalberoende. Men Lars M. Anderson skulle reagera då många, särskilt i arabvärlden, skulle tolka den som angrepp på israeltrogna västliga media i Palestinafrågan.
I augustinumret publicerades i Fib/K O. A:s geniala bildsvit om den som klipper fingrarna av sig efter att ha handhälsat ur serien Mannen som gör hvad som faller honom in. Genial? Ja, märkligt djuppsykologiskt oroande.
Det överintendent Erik Wettergren skrev till Nationalmuseums stora minnesutställning 1944 är ännu giltigt: Den svenska karikatyrkonsten uppvisar tre namn större än de övriga. Det är Johan Tobias Sergel, Albert Engström och Oskar Andersson, mest känd under sin signatur O.A. Kanske med tillägg som Hillersberg.
På olika sätt utnyttjade han i sin konst, som Ernst Josephson i sina sjukdomsteckningar. den särsyn som getts honom som byting, den må kallas schizoid läggning eller depression, vilken förde honom till självmordet 28 november 1906.
De märkliga angreppen på FIB/K för att ha publicerat en antisemitisk teckning av den antisemitiske O. A. är i sak felaktiga, därtill (se gängse skrivande i DN!) djupt okunniga; dock inte oskyldiga. I sak ty dagspolitisk tecknare var O.A. alls inte men ett halvår innan sin död publicerade han sin vad jag vet enda helt dagsaktuella politiska bild. Han var inte antisemit utan tvärtom, då hette det dreyfusard.
Men bakom de korkade breven döljs två principfrågor.
Dels den styrda oförmågan att särskilja mellan det som då i ord och bild var verklig antisemitism och det som var gängse stereotypt skämtande om skottar, smålänningar, löjtnanter, skomakare och judar. Ett gott exempel är Lars M. Anderssons stora mycket kunniga och rikt illustrerade "En jude är en jude är en jude..." (Lund 2000). Beläst och insiktsfullt kunnig men oförmögen att skilja ut vilket leder till att även angreppen på Sven Hedin börjar tolkas som antisemitism (då denne hade visst judiskt påbrå).
Dels den sammanblandning av god konst och god konst som för en generation sedan fick vänsterns intellektuella under ledning av Peter Weiss att gå ut med en stor annons om att all verklig konst är progressiv. Minsta eftertanke ger insikten att detta inte är sant vare sig det gäller atztekiska offerknivar eller århundraden av kyrkokonst. Det fanns lysande fascistisk konst i Mussolinis tjänst.
Jan Myrdal
