Medlöpare och förövare

Hitler tar emot ovationer sedan han utnämnts till kansler 30 januari 1933.

Den nyss bortgångne tyske historikern Kurt Pätzold (1930-2016) tog i sin sista bok upp frågan om det tyska medlöperiet igen. Miljontals tyskar hjälpte nazisterna - och vägrade efter

kriget att inse eller erkänna sin skuld. Här följer ett avsnitt ur Pätzolds bok.

 

På den andra dagen efter sin utnämning till rikskansler meddelade Adolf Hitler i en radiosändning sitt "regeringsprogram". I sitt tal tecknade han en skräckbild av tysk historia sedan novemberrevolutionen 1918. Nyckelorden löd sönderfall, oenighet, splittring, misshandel, svält, misär, lidande, ruin, förfall, katastrof och kaos. Framställningen av Weimarrepubliken som en enda skräckfylld tid skulle vara illhöra de grundläggande komponenterna i alla Hitlers följande tal 1933 och tjänade också senare syftet att framhäva den egna "storheten" och att själv framstå som räddare, ja frälsare.

        Tyngdpunkten i skuldbeläggningen skiftade. Folket självt var ansvarigt, närmare bestämt genom sitt handlande i november 1918 förorsakade att Herren som straff återkallade sin välsignelse av tyskarna. De skyldiga angavs mer precist av Hitler som "Marxismens partier", som påstods ha styrt Weimarrepubliken i nära ett och ett halvt årtionde. Medan socialdemokraterna, som 1919/1920 och 1928-1930 från kanslerposten lett stora koalitioner, inte nämndes vid namn, riktades den hårdaste anklagelsen mot kommunisterna, trots att KPD inte satt med i någon riksregering under Weimarrepubliken.

        Snart utökade Hitler listan över syndarna till de "andra", som under "14 långa år låtit Tyskland urarta". Dessutom gjordes segrarmakterna i första världskriget och Versaillesfördragets författare skyldiga till det i becksvart beskrivna tillståndet i riket. Samtidigt som detta fördrag hade berövat tyskarna "alla livsutsikter och livsmöjligheter" hade det "årligen berövat 20 000 människor i Tyskland livet" (tal i Sportpalatset den 24 oktober 1933). Det var anmärkningsvärt att i denna tirad nämndes inte med ett enda ord det som annars tillhörde nazisternas stående repertoar av agitation och hatpropaganda, nämligen ordet jude (...).

 

Massivt överlöperi

Under de både första åren av nazidiktatur steg antalet medlemmar i nazistpartiet till nästan 2,5 miljoner och därvid var tillströmningen av män betydligt större än av kvinnor. Om det fanns 66 miljoner medborgare den 1 januari 1935 var i genomsnitt var 26:e en "partikamrat" (...).

        Överlöperiet - i en annan samhällelig brytning årtionden senare myntades begreppet "halsvändare"  - hade drivkrafter som kan observeras i många liknande situationer i historien. Många sögs in i kölvattnet på nazisternas framgångar och de handlade också av oro för sin sociala ställning och sitt anseende. Liksom i normala tider, fast oftare i en sådan tidsvända, försökte en del att bara rida på konjunkturen medan andra hade en böjelse för medlöperi. Ju mindre fasta övertygelserna var, desto lättare kunde de bytas ut, som när man byter skjorta. Även om det första steget - medlemskap i en nazistisk organisation - rymde ett visst mått av självbedrägeri, tron på att inombords kunna "förbli sitt gamla jag", var det bara få som undgick den ideologiska nivelleringen och underkastelsen. "Dessa människor, som redan hade gett bevis på sin svaga karaktär genom att ansöka om partimedlemskap, tenderade att så snart de tillhörde partiet att snabbt och utan tvivel överge sina dittillsvarande uppfattningar och anta det nazistiska tankegodset", skrev Sebastian Haffner (Germany: Jekyll & Hyde 1939. Deutschland von innen betrachtet, London 1940). Detta var sant, om än i skiftande grad, för tidigare anhängare av andra politiska åsikter.

        Den massomfattande beredvilligheten att byta medlemsböcker, fanor och övertygelser underblåstes energiskt och skickligt av de fascistiska ledarna. De skapade en atmosfär av oundviklighet och segervisshet och förmådde att genom snabbt på varandra följande kampanjer och insceneringar skapa en glad, ja rent festlig upprymdhet som gränsade till hänryckning. På "det nationella upprorets dag" (30 januari) följde valdagen (5 mars), "Potsdamdagen" (21 mars) och "Nationella arbetets dag" (1 maj).

        Ännu fanns det en smula bröd och redan skådespel. Fester som stod ut mot vardagen räknades fortsättningsvis, i vart fall under förkrigsåren, till den maktbefästande metodiken - och det från Berlin till sista by. Victor Klemperer noterade 1938 i sin dagbok: "Det är påfallande hur det alltid och överallt (…) jämt och ständigt och inte bara på söndagar förekommer fester och fanor. Mässor, skyttetävlingar, regementsmöten, idrottsfest för en SA-grupp, städer som firar 600-, 625-, 650-årsjubiléer etc, gruvjubileum (nyligen i Freiberg med folkdräkter) etc. etc. Alltid fester, folkgemenskap, tredje riket, fanor, fanor, fanor."

        Och de andra, som inte kunde lockas av alla dessa politiska föreställningar, fester, parader, demonstrationer, löften och högtidliga eder? Till dem hörde inte bara den minoritet som hade bestämt sig för att stå emot och sökte metoder för att motverka maktens stabilisering. Dit hörde också människor som hade behållit sitt eget kritiska omdöme, som ibland redan tidigare hade hållit sig borta från varje politisk aktivism och nu gjorde det mer än någonsin. En del av dem lyckades bevara lugnet och intalade sig att denna "teater" eller "svindel" inte skulle vara länge. Den måste "ebba ut" och brytas ned av inre motsättningar. Andra riktade sina förhoppningar mot utlandets hållning. Tills vidare måste man stå ut med de avskyvärda förhållandena. När dessa förhoppningar och förväntningar visade sig falska ersattes de i borgerliga antinazistiska kretsar av försök att helt försvinna in i privatlivet och inte bry sig eller bekymra sig om något annat, ty "all politik är smutsig".

        Till att börja med räckte det för de nya herrarna, som genom de borgerligt oppositionellas tillbakadragande kunde agera ostört. Snart lyckades dock nazisterna snoka upp denna kategori som drog sig undan och angrep den som "kälkborgerlighet". Även den föll slutligen offer för trycket av "nationell mobilisering", som allt färre kunde undkomma på arbetsplatser och i bostadsområden. Eftergivenheten övergick gradvis i medverkan, som Sebastian Haffner menade.

        Det faktum att diktaturen konsoliderades efter 1933 berodde bara i mindre utsträckning på förbättringar på det ekonomiska eller sociala området, som myndigheterna kunnat tillskriva sig som sina framgångar. Antalet arbetslösa minskade visserligen under året, men miljontals var fortfarande utan arbete, och deras antal ökade säsongsmässigt mot slutet av året. De levde fortsatt i eländiga, hårda och destruktiva förhållanden, förvärrade av ekonomiska och finanspolitiska åtgärder av republikens sista regering. Även arbetslösa SA-medlemmar väntade som förut på frukterna av "revolutionen", trots att man exempelvis i Sachsen försökte ge dem förtur till lediga platser i företagen. Till deras besvikelse förklarades den "nationalsocialistiska revolutionen" i juli 1933 för avslutad. Den hade bestått i att de fascistiska ledarna hade tagit statens ledande ämbeten i besittning och likviderat eller kriminaliserat politiska rivaler och motståndare. Grunderna för det kapitalistiska samhället hade lämnats orörda (...).

        Sammantaget skedde inrättandet och konsolideringen av den fascistiska diktaturen i Tyskland, jämfört med föregångaren i Italien, i rasande fart. Det som hade tagit Mussolini åratal gick på bara några månader under Hitler. De överrumplade motståndskrafter, som drivits utomlands eller i illegalitet, hade inte ens tillnärmelsevis haft en uppfattning om hur omvälvande och snabbt kraftförhållandena skulle vändas emot dem. Tills vidare kunde ingen tidpunkt förutses när de ens skulle kunna bromsa nazisternas maktkonsolidering (…).

        Till det yttre trycket bidrog det faktum att det bland delar av arbetarna - och i synnerhet de bättre betalda - grep omkring sig en avpolitiseringsprocess, som byggde på såväl tillfredsställelsen över de nya möjligheterna att forma fritiden som på övertygelsen att förhållandena ändå inte skulle kunna ändras under överskådlig framtid. Ur denna krets citeras en röst på följande sätt: "Vi medger att mycket är ruttet idag. Men materiellt har vi det bättre än vi någonsin haft det och det är också värt en del."(Ur det socialdemokratiska partiets Tysklandsrapporter 1934-1940, reprint, Frankfurt 1989) (...)

 

Förföljelse av judar

Ur det som nazireklamen framställde som en endräktig tysk folkgemenskap utskildes en grupp tyskar, judarna, oavsett om deras förfäder hade levt i Tyskland i århundraden eller hade invandrat på senare tid och oavsett om de hade tyskt medborgarskap, hade ansökt om det eller inte. De tysk-fascistiska ideologerna betecknade dem som oföränderligt icke-tyskar, som bärare av påstått judiskt blod, mindervärdigt i jämförelse med det "germanska" eller "ariska". De var undantagslöst parasiter som bara tillfogade tyskarna skada och utnyttjade dem, ja de hade rentav för avsikt att underkuva dem.

        Dessa dogmer och groteska lögner måste faktiskt ha varit nog för att människor med genomsnittlig intelligens skulle undvika fascisterna, som ju redan i Weimarrepubliken hade utmärkt sig som de mest rabiata antisemiter och med sin antijudiska hets lyckats fler- och mångdubbla antalet fanatiska anhängare. Detta var så mycket lättare som de inte var de första på detta område. De kunde anknyta till förarbeten, inte minst av den kristna antijudaismen. Den erbjöd visserligen, till skillnad från nazisternas blodslära, judarna en möjlighet att konvertera, men förtalade dem på sitt sätt ända sedan Luthers tid.

        Den 30 januari 1933 hade riket för första gången fått en kansler, som var en uttalad och aggressiv antisemit och helt enkelt förklarade judarna vara fiender inte bara till tyskarna utan till alla européer och hela mänskligheten. Detta innebar att judarna måste avskiljas från alla andra och utvisas - i vart fall från Tyskland. Program för genomförandet av detta utarbetades även om det till en början inte propagerades (…).

        Å ena sidan hade denna antisemitism föregångare i den tyska historien, som gjorde det lätt att anta och godkänna den. Å andra sidan innebar den en brytning i statens politik. Efter Tyska rikets grundande 1871, och i vissa tyska delstater ännu tidigare, hade alla antijudiska lagar upphävts, vilket innebar mer eller mindre fullständigt lika chanser på alla samhällsområden. Men nu berövades tyskarna av judisk härkomst, varav en majoritet bekände sig till judendomen, återigen den jämlikhet som demokratiska och socialistiska rörelser uppnått och som judarna tidigare åtnjutit.

        Det kunde inte ske utan intellektuell och mental omvandling av de flesta icke-judiska tyskar. Förutsättningarna för detta fanns. I kejsarriket var antisemitismen ett utbrett tänkesätt i borgerliga och småborgerliga skikt och nådde ut till mentalt efterblivna skikt av arbetare som inte hade nåtts av någon upplysning.

        De antijudiska åtgärderna inleddes 1933, inte av staten, utan redan några veckor efter Hitlerregimens makttillträde av tyska universitet. SA-medlemmar bland studenterna stängde dörrar till föreläsningssalar och seminarierum för att hindra sina kamrater från att delta i judiska professorers föreläsningar, en aktion av det nationalsocialistiska tyska studentförbundet, av vilka en del gjorde anspråk på att vara eller vara på väg att bli "tysk elit". Liknande saker hände vid domstolarna, där judar hindrades delta i förhandlingar för att anklaga, försvara eller döma "tyskar".

        Därefter dröjde det bara dagar innan regeringen - fascisterna i gemenskap med sina konservativa tysk-nationella partner - började införa antisemitiska lagar. Den 7 april 1933 fastställdes i en lag om offentlig tjänst att judar måste avskedas från tjänster i alltifrån ministerier till kommuner och deras bolag, vare sig det var gas- eller vattenverk, teatrar eller sjukhus. Det var början på en rad lagar och förordningar som alla gick ut på att göra det svårare för tyska judar att arbeta och leva i landet för att slutligen beröva dem varje chans till överlevnad.

        Endast en minoritet av tyskarna var delaktig i planeringen och genomförandet av denna politik och endast en minoritet drog nytta av den. Kapitalister kunde billigt ta över konkurrenternas industriföretag, banker, försäkringsbolag, grossistfirmor, varuhus, aktier och bolagsandelar. Småborgare kunde dra fördel av att judiska butiksinnehavare i nästa gathörn tvingades stänga. En fördriven jude beredde arbets-, förtjänst- och karriärchanser åt en "arier", vare sig det var en högskolelärare, skådespelare, läkare, jurist eller prokurist. Denna minoritet av aktörer och profitörer, som kunde men inte behövde vara identiska, tillväxte under nazidiktaturen och med judeförföljelsernas utvidgning (…).

        Massan av tyskar som inte satt något i brand, inte kastat någon sten eller svingat någon hammare måste hållas viss räkning för att de inte deltog. Det ändrar dock inte det faktum att de förvägrade de hjälpbehövande sin hjälp. Inte bara det skulle upprepas under de följande åren. Ty råhet och hänsynslöshet, eller i vart fall likgiltighet för de så kallade fiendernas liv var ett mål för och inte endast en biprodukt av nationalsocialisternas fostran.

        Senare vittnesmål talar om att den s k kristallnatten den 9 till 10 november 1938 för ett antal tyskar innebar en brytning med regimen, som de tidigare hade närmat sig eller försonats med. Det finns dock inga bevis för att något betydande antal "riksmedborgare" skulle ha skakats av de händelserna eller ha gripits av någon uppblossande rättskänsla. Antisemitismen och judehatet accepterades gradvis som statlig politik (...).

 

Utan någon skuld

Redan innan krigets sista skott avfyrades ställdes frågan om skuld och ansvar, inte för vägen in i kriget, utan för nederlaget. Den allmänna föreställningen var att ledarna på lägre och mellannivå, som kommit att betraktas som inkompetenta, bar skulden. Deras uppblåsthet och arrogans, deras vällevnad, oförmåga och i slutändan även deras feghet var sådant som många hade egna erfarenheter av.

        Det var mot denna grupp många tyskars hat riktade sig, mot de nazister som ända in på våren 1945 krävde ett meningslöst motstånd, organiserade och förde befälet över detta och förföljde alla som ville hissa vit flagg. Förutom dem drabbade kritik och klander flygvapnet och dess befälhavare Hermann Göring, med tanke på erfarenheterna och konsekvenserna av de allierades bombningar. Envist höll man fast vid legenden om ett förräderi som hade begåtts av höga militärer inklusive de allra högsta, och som skulle ha lett till nederlaget.

        Och "Führern" själv? Självmördaren gynnades av att varje kritik som gällde honom slog tillbaka som en bumerang. Ty de som nu ville kritisera honom hade länge utgjort hans begeistrade följe och satsat på hans storhet, hans allvetande, hans geni som fältherre och hans ofelbarhet. Ingenting glömde de dock snabbare än detta.

        När nazistregimen 1945 var slagen militärt och dess högsta ledare ställdes till ansvar inför den internationella krigsförbrytartribunalen i Nürnberg rådde det ingen tvekan om att de inte ensamma hade orsakat vad som hade skett sedan 1933 i Tyskland och vad Tyskland hade ställt till med i Europa och långt utanför dess gränser. Men massorna själva? Det var ett "allmänt synsätt", hette det i en analys av "Dönitz riksregering" i mars 1945 "att de breda folkmassorna redan fritar sig från all skuld för krigsutvecklingen. De hänvisar till det faktum att de inte har haft något ansvar för krigföringen och politiken. Snarare har de gjort allt vad ledningen har krävt av dem sedan början av detta krig." Många började betrakta sig som helt oskyldiga offer. De hade inte "förtjänat" att "ledas in i en sådan katastrof".

        Detta känsloläge tog efterkrigspolitikerna i de västra ockupationszonerna några månader senare hänsyn till när de började jaga väljare till de annonserade delstatsvalen. De försäkrade väljarna som de uppvaktade om deras offerstatus och undvek mot bättre vetande att tala om deras roll som medlöpare till de mest brottsliga politiker som någonsin stått i spetsen för ett statsväsen. Vägen till erkännande och medgivande av den det egna medansvaret för det inträffade förlängdes på detta sätt för de tyskar som levde i västzonerna. Miljontals "medlöpare" nådde aldrig den vägens slut. Inte så få av dem som hade levt under fascismen och världskriget vägrade att överhuvudtaget beträda den.

 

övers: Stefan Lindgren

med tillstånd av Eulenspiegel Verlag (edition Ost)

I junge Welt 23 augusti 2016 hittar man Pätzolds essä "Dubbel blindhet" där han kritiskt granskar hur medlöperiet behandlats i antifascistisk och socialistisk historieskrivning.