Journalisten och mediaexperten Åke Bergman reflekterar över MittMedias kris. En växande del av Sverige ligger i mediaskugga.
Var och varannan dag får jag höra att sociala och andra medier på den digitala plattformen är framtiden. Jag tror att det är så, för jag har läst sociala medier sedan tioårsåldern.
Dala-Demokraten och Ludvika Tidning berättade att grannfrun hade fått en dotter som vägde 4,9 kilo, var 40 centimeter lång och skulle heta Sara.
Där fick jag också veta vad grannen fick när han sålde sin kåk, att 80-åriga Lisa undanbad sig all uppvaktning på födelsedagen och att en avlägsen släkting gift sig med en karl som jag aldrig träffat.
DD och LT berättade också att socialdemokraterna var oense om hur stor VA-taxan skulle vara, att centerpartisterna ville ha en grönare kommun och att det inte heller nästa år skulle bli något badhus i Smedjebacken.
En reporter hade fått nys om att Valsverket planerade att investera i stålverket, en annan att Morgårdshammar hade fått en stororder på valsar, en tredje att Metall-medlemmarna i ABB begärde höjd övertidsersättning, en fjärde att polisen misstänker att fylleri låg bakom avåkningen i Söderbärke och en femte att PRO-avdelningen i Smedjebacken valt ny ordförande.
Konkurrensen var stenhård på 1980-talet när jag arbetade som reporter åt Ludvika tidning..LT utmanades av Bergslagspostens Dalaedition och av Dala-Demokraten. Huvudredaktionen låg i Ludvika, men alla hade lokalredaktioner i Smedjebacken och Grängesberg.
De tre tidningarna var fulla med lokala nyheter. Stort och smått, högt och lågt serverades dagligen tillsammans med lokalt kultur- och sportmaterial.
Detta är på väg att försvinna. Ludvika nyhetsbevakas fortfarande av Nya Ludvika Tidning, men i mindre utsträckning än förr och reportrarna hittar sällan de riktigt stora nyheterna. Bevakningen av Smedjebacken är redan i stort sett obefintlig.
Varför är det så?
NLT ingår i Mittmedia-koncernen. När Thomas Peterssohn – som var styrelsens andrahandsval – tillträdde som koncernchef deklarerade han tidigt att han ville satsa på den digitala plattformen. Där såg han de tillväxtmöjligheter som han menade att den tryckta tidningen saknade. Följden blev att resurserna minskade för lokaltidningarna – som höjde abonnemangspriserna med tvåsiffriga tal - när koncernen satsade på t ex direktsändningar. Strategin var helt enkelt att tvinga läsarna att överge den allt sämre papperstidningen till förmån för webben.
För NLT:s del ledde det till att redaktionen i dag har två-tre tjänster. Reportrarna skall bevaka både Ludvika och Smedjebacken. Det blir orimliga förhållanden om reportern skall köra de tre milen från Ludvika till Söderbärke för en intervju och därifrån till en intervju i Fredriksberg dit det är ungefär sju mil.
Tidsbristen är så stor att reportrarna inte har en chans att ens hinna med basala uppgifter som t ex att dagligen läsa de kommunala diarierna eller att ringa polisen åtminstone en gång per dag. Det var orsaken till att när en man omkom i somras i Söderbärke på grund av en olycka i trädgården hade kvällstidningarna nyheten en eller två dagar före NLT.
Resursomfördelningen drabbar också sportredaktionen om än i mindre omfattning. I vintras bevakade en reporter en av Leksands hemmamatcher. Var tror du att han satt?
I fåtöljen och såg C mores direktsändning! Hans referat liksom intervjun togs från C more.
Jag tvivlar på att reportern ville ha det så. Han var ett offer för resursomfördelningen.
Emellanåt blir satsningen på det digitala rent parodisk som när Dalarnas Tidningar direktsände O-ringen. Hur många tusen tror du tog ledigt från jobbet för att se den sändningen eller
TV-sändningarna inför en divisionfemmatch i fotboll?
I dag är det omöjligt att få en bild av vad som händer i Smedjebacken, för NLT berättar mycket sällan om företagen anställer eller inte, investerar och om de ökar försäljningen. Vi får sällan besked om vad partierna är ense och oense om, vilken politiker som är på väg ut i kylan och varför en kommunal chef plötsligt byter arbete i förvaltningen.
Budgetarbetet för 2017 pågår nu, men vi får inte veta vad tjänstemännen och politikerna säger om dagistaxan, åldringsvården, gatunätet, VA-ledningarna och om personalstyrkan i skolorna. Till nästa kommunalval kommer vi därför att stå där med rumpan bar, för vi vet ingenting om hur kommunen har skötts under mandatperioden och inte vad oppositionen har gjort åt saken. Hur skall vi då kunna göra ett faktabaserat val?
Även friska träd faller om du slår kopparspik i dem. Dagspressens upplaga minskade förra året med fyra procent enligt TS Mediefakta, men åtta tidningar i Mittmedia – exklusive de mellansvenska tidningarna – förlorade 5-9 procent av upplagan på ett år. Tre stycken förlorade tio procent eller mer. Två tidningar gick mot strömmen: Dalarnas Tidningar ökade upplagan med 14 och Sundsvalls Tidning med tio procent.
Mittmedias inriktning på den digitala plattformen var klok, men koncernledningen – det inkluderar naturligtvis styrelsen - tog miste när den trodde att den digitala eran redan är här, för varken läsarna eller annonsörerna finns här. Det avsiktliga valet att försämra de tryckta tidningarna för att fösa över läsarna till webben får drastiska konsekvenser, ty när den tryckta tidningen ger en krona i intäkter ger den digitala plattformen tio öre ("Fem öre!" säger en del i branschen)
Mittmedia tvingas nu att sälja flera fastigheter och en del av sin konstskatt samtidigt som personalminskningen för de tryckta tidningarna fortsätter.
Mittmedia kommer inte att gå omkull i år och inte heller nästa år, men jag tvivlar på att koncernen kommer att överleva år 2018 utan kapitaltillskott eller en ny ägare.
Måste det gå så illa? Jag vet inte, men jag vet att Mittmedia kunde ha valt en annan väg. Den stakades ut av Nya Wermlands-Tidningen.
Koncernen ger ut 14 helägda och lokala morgontidningar. I fjol omsatte gruppen 508 miljoner kronor och redovisade ett resultat efter finansnettot på 123 miljoner kronor. Det motsvarade en marginal på 24 procent. Fjolåret var inte unikt – NWT presterar år efter år tvåsiffriga marginaler. Det imponerar vilken bransch vi än talar om.
Hur kommer det sig? Beror det på befolkningen ökar?
Nej. Den minskar i alla eller i de flesta utgivningsorterna.
Beror det på att storannonsörerna flockas i Säffle, Arvika och Hjo?
Nej. De stora varumärkesannonsörerna saknar varuhus i merparten av utgivningsorterna.
Likförbannat är NWT en mycket välmående koncern som har försvarat upplagan bättre än branschen under de fem senaste åren.
Så vad beror det på? NWT-tidningarna är rädda om kärnveden. De – liksom Värmlands Folkblad som har mycket mindre resurser – är varje dag späckade med lokalt material. Utan ett stort utbud av lokala nyheter skulle Filipstadsborna aldrig prenumerera på Filipstads tidning.
I fjol ökade dagspressen de digitala intäkterna med tolv procent. NWT-koncernen ökade med 39 procent.
NWT:s digitala satsning kom sent. Jag misstänker att NWT resonerade så som Jojja Bonnier gjorde. När jag intervjuade honom en gång i slutet av 1980-talet och undrade varför Bonniers var så passiva på TV-marknaden, tittade han på mig och sade långsamt: "Den som går upp ur skyttegravarna först vinner sällan kriget".
I stället för att storsatsa på det digitala som gav små intäkter vårdade och utvecklade NWT sina lokala morgontidningar som svarar för 90 procent eller mer av intäkterna. Mittmedia gjorde tvärtom. Vräkte ut pengar på den digitala plattformen trots att marknaden ännu inte fanns och satte samtidigt kniven i den produkt som svarade för i stort sett alla intäkter.
Åke Bergman
Åke Bergman var kulturredaktör på FiB/Kulturfront, därefter chefredaktör för Mediatrender i 23 år. Hans artikel var publicerad i Dal-Demokraten 27 augusti och därefter i Mediavärlden
