 |
| Resultatet av bl.a. Sveriges militära intervention i Libyen. |
David Camerons ingripande i Libyen genomfördes utan ordentlig omvärldsanalys och resulterade i ett regimskifte som inte fanns med i de uttryckliga målen för operationen. Dessutom har Cameron undandragit sig sitt moraliska ansvar att bidra till återuppbyggnaden av landet efter störtandet av Muammar Gaddafi, säger rapporten.
Misslyckanden ledde till att landet - Afrikas mest utvecklade - blev en s k misslyckad stat på gränsen till fullskaligt inbördeskrig, tillägger rapporten.
Rapporten är en motsvarighet till Chilcotrapporten om Irakkriget och kan bli lika skadlig för Cameron som Chilcotrapporten varit för Blair. Den upprepar president Obamas påstående att Frankrike och Storbritannien tappade intresset för Libyen sedan Gaddafi störtats.
Libyen sitter idag fast i politiskt och ekonomiskt kaos med konkurrerande fraktioner som kämpar om kontrollen över de viktigaste oljeterminalerna. Det saknas landsomfattande stöd för den FN-erkända regeringen i Tripoli. Tiotusentals flyktingar strömmar in i landet från resten av Afrika och beger sig till Europa på livsfarliga resor - en trafik som blivit miljardbusiness för Islamiska staten.
Den konservative parlamentsledamoten Crispin Blunt, som är ordförande i utskottet, sade den att det ursprungliga syftet med den militära interventionen, att skydda Benghazi, uppnåddes inom 24 timmar.
Blunt kritiserade den brittiska regeringen för att inte ha dragit nytta av kontakter med Saif Gaddafi, som hade studerat vid London School of Economics, och Tony Blairs relation med Muammar Gaddafi: "Om det fanns en möjlighet till en politisk strategi för att undvika vad som visade sig bli en katastrof, skulle det ha varit en vettig idé att ha åtminstone försökt det".
Tony Blair är en av de få brittiska politiker som kände Gaddafi och han talade med Libyens ledare på telefon i början av västs bombningar och uppmanade den libyska ledaren att dra tillbaka sina trupper från Benghazi. Samtalen var på Blairs initiativ, men Cameron och Clinton var medvetna om dem. Parlamentsrapporten beklagar att inget sedan gjordes för att utnyttja dessa kontakter.
Cameron, som lämnade sitt parlamentsmandat i måndags, har vägrat att vittna inför utredningen. I en av sina få reflektioner om det militära ingripande skyllde han på det libyska folket att ha missat sin chans till demokrati.
Utredningen, som har en majoritet av konservativa medlemmar, har inte haft tillgång till hemliga handlingar, men har skaffat omfattande bevis från ministrar vid den tiden, och andra viktiga aktörer såsom Blair, chefen för försvarsstaben, Lord Richards och ledande diplomater.
Resultatet av Frankrikes, Storbritanniens, USA:s och andras (däribland Sveriges) intervention i finner rapporten var "politisk och ekonomisk kollaps, krig mellan olika miliser och stammar, humanitära och migrantkriser, omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna, spridning av Gaddafiregimens vapen i hela regionen och tillväxten av Islamiska staten i norra Afrika ".
I sitt vittnesmål, gjorde Richards klart att han hade motsatt sig politikernas beslut att byta strategiskt mål för insatsen från att skydda människorna i Benghazi, som hotas av Gaddafi, till regimskifte. I rapporten konstateras: "Om det primära syftet med koalitionens ingripande var det akuta behovet av att skydda civilbefolkningen i Benghazi, då uppnåddes detta mål i mars 2011 på mindre än 24 timmar".
Rapporten konstaterar att Storbritanniens underrättelseverksamhet var undermålig. "Hotet" från Gadaffi mot civilbefolkningen felbedömdes liksom det terroristiska inslaget i upproret mot honom. "Den brittiska strategin grundades på felaktiga antaganden och en ofullständig förståelse av bevisen."
Guardian
