Kuppen för 25 år sedan

Presskonferens med "Statliga kommittén för undantagstillstånd" 19
augusti 1991. (Fr.v. Tiziakov, Starodubtrsev, Pugo, Janajev, Baklanov).

För 25 år sedan inträffade en kupp i Sovjetunionen. Men vems var kuppen? Eller var det en kupp och en motkupp?
Med anledning av 25-årsdagen av GKTjP:s bildande höll den ryske kommunistledaren Gennadij Ziuganov en presskonferens på TASS kontor i Moskva i torsdags.

Förkortningen GKTjP betyder "Statskommittén för undantagstillstånd" och bestod av elva personer som gjorde ett försök att ta makten i ett krisdrabbat Sovjet-unionen. Försöket varade bara tre dagar 19-21 augusti 1991 men fick långtgående följder, framför allt Sovje­tunionens upplösning 31 december samma år.

Enligt Ziuganov var det en konstlad kris i den sovjetis­ka ekonomin som framkallat akut varubrist och införan­det av ransoneringskuponger på basvaror. I själva verket hade sovjetekonomin vuxit med 20 procent under 11:e femårsplanen 1981-85. Men Gorbatjov fattade en rad felaktig beslut som ledde till akut varubrist.

I april 1990 antogs en lag som rättsligt reglerade in­förandet av undantagstillstånd. Enligt Ziuganov innebar redan detta ett erkännande av att undantagstillstånd kunde bli nödvändigt. I mars 1991 lät Gorbatjov själv bilda en kommission för införande av undantagstill­stånd bestående av nio personer, exakt desamma som ett halvår senare försökte ta makten (endast två person­er tillkom - agrarpolitikern Starodubtsev och industrile­daren Tiziakov),

I juni krävde USA-ambassadören Matlock att Bo­ris Jeltsin, som då befann sig i USA, skyndsamt skulle återvända. 29-30 juli hölls ett hemligt möte mellan Gor­batjov, Jeltsin (då ledare för den ryska rådsrepubliken som just utropat sin "självständighet") och Nazerbajev (Kazakstans ledare). De beslutade att 20 augusti under­teckna ett nytt unionsavtal, som skulle omvandla Sov­jet till en lös federation. Avtalsförslaget offentliggjordes först i mitten av augusti.

När GKTjP samlas 17 augusti var det enligt Ziuganov i det legitima syftet att dels återinföra en ordning som in­nebar att sovjetisk lag skulle gälla i hela Sovjetunionen (vilket Ryssland under Jeltsin hade upphört att göra), dels korsa planerna på ett nytt unionsavtal.

Enligt Ziuganov var GKTjP en reaktion på vad som i praktiken var en kupp av Gorbatjov, Jeltsin, Aleksandr Jakovlev och utrikesminister Sjevardnadze. (Partiide­ologen Jakovlev hade uteslutits ur det sovjetiska kom­munistpartiet två dagar före bildandet av GKTjP).

Men GKTjP:s maktövertagande var illa förberett och inga försök gjordes att mobilisera folket, menar Zi­uganov. Den första kvällen uttalade en rad ledare för Sovjets delrepubliker sitt stöd för GJKTjP. Först ut var Ukrainas Kravtjuk.

Ingenstans utanför Moskva förekom några protester mot åtgärderna och i Moskva begränsades demonstra­tionerna till 70 000 deltagare, vilket dock räckte för att skapa bilden av en besegrad kupp.

Ledarna för GKTjP handlade obeslutsamt, underlät att arrestera Jeltsin, sammankallade inte folkkongres­sen och uppmanade inte folket att gå ut på gatorna för att rädda Sovjetunionen från ödeläggelse.

Följderna blev betydande. Gorbatjovs "perestrojka" övergick under Jeltsins ledning till vad filosofen Alek­sandr Zinovjev kallade "katastrojka". I oktober 1993 lät Jeltsin sina stridsvagnar skjuta sönder det ryska parla­mentet (till gratulationer av bl.a. Sveriges Carl Bildt), två krig avlöste varandra i Tjetjenien med 120 000 döda till följd; 1998 gjorde landet statsbankrutt, vilket 2008-09 följdes av den internationella finanskraschens verknin­gar.

Enligt en färsk västlig undersökning (McKinsey-insti­tutet) anser 71 procent av invånarna i Armenien som är äldre än 35 år och alltså har upplevt Sovjetunionen, att det var bättre på sovjettiden. I Azerbajdjan är siffran 69 procent, i Ryssland 64 procent, i Kazakstan 61 procent, I Ukraina, Moldavien och Kyrgyzstan 60 procent och i Georgien 51 procent.

GKTjP slogs ner och medlemmarna arresterades. Re­pressalierna blev dock förhållandevis milda eftersom Jeltsin och de som stod bakom honom visste att hans maktbas var begränsad till en liten grupp i Moskva.

Gennadij Janajev, GKTjP:s ordförande,  satt fäng­slad till mars 1994, då han frisläpptes och fick en post vid Ryska internationella turistakademin. Han dog av lungcancer 2010.

Boris Pugo, sovjetisk inrikesminister, sköt sig 22 au­gusti 1991.

Vladimir Krjutjkov, sovjetisk KGB-chef, satt fäng­slad till 1994, då han återupptog kritiken den nya libera­la eliten och avled 2007.

Valentin Pavlov, premiärminister, frisläpptes 1993 och blev vice ordförande i "Fria ekonomiska sällskapet", avled 2003.

Dmitrij Jazov, Sovjetunionens försvarsminister och den siste av Sovjetunionens marskalkar, frigavs efter 18 månader och blev med Putins makttillträde chefsrådgi­vare i försvarsministeriets avdelning för internationellt militärt samarbete. 2014 förlänades han den ryska hed­ersorden för "stora insatser inom värdefulla samhällsak­tiviteter".

Oleg Sjenin, politbyråmedlem, deltog efter frigivnin­gen 1993 i bildandet av ett litet kommunistparti (UKP-SUKP). I den egenskapen träffade han Nordkoreas Kim Jiong Il 1997, avled 2009.

Oleg Baklanov, sovjetisk minister för rustningsin­dustrin, kunde efter frigivningen inträda som styrelse-ordförande i Rosobbsjtjemasj, ett statsföretag som byg­ger stridsflygplan och interkontinentala missiler.

Anatolij Lukjanov, var ordförande i Högsta sovjet. 1993 deltog han i bildandet av det ryska kommunistpar­tiet och valdes till duman 1993, 1995 och 1999, varefter han övergick till oljeindustrin.

Valentin Verennikov, sovjetgeneral och biträdande försvarsminister som bl.a. lett en miljon soldater i saner­ingen av Tjernobyl. Han var den ende som vägrade att acceptera amnesti men frikändes 1994 av en domstol från anklagelsen om högförräderi. 2003 deltog han i bil­dandet av partiet Rodina. 2009 avled han.

Vasilij Starodubtsev, ordförande i sovjetiska bond­eförbundet. Frigavs 1992, deltog i bildandet av ryska agrarpartiet (senare förenat med Putins "Enat Ryss­land") och var guvernör i Tula 1997-2005. Avled 2011.

Aleksandr Tiziakov, sovjetisk industriledare, över­gick efter frigivningen 1994 till privat affärsverksamhet Kandiderade utan framgång till duman för kommunis­terna 1995, 1999 och 2003.

kprf.ru, rferl.org, tass 18/8