Fängelseön Sing Sing omringades av 170 poliser med patrullbåtar på Hudsonfloden medan avrättningen pågick.
Ethel visade sig svårast att ta livet av. Efter de sedvanliga tre stötarna - en kort och två långa - var hon fortfarande vid liv. Först efter två stötar till och sammanlagt 4 minuter och 50 sekunder i elektriska stolen, slocknade hon.
Från Sartre till påven
Hela Europa från Jean-Paul Sartre till påven Pius XII protesterade mot dödsdomarna, men kommunistskräcken tycktes ha tagit strupgrepp på USA.
Under kriget hade Sovjetunionen varit en allierad, och det var då makarna Rosenbergs spionage skulle ha ägt rum. På Bronx hade man nyss haft officiellt firande av "Röda armédagen", men nu på dagen för Rosenbergs avrättning var det fler demonstranter utanför Vita huset som skrek "Död åt de kommunistiska råttorna" än de som sörjde de avrättade.
Den första sovjetiska provsprängningen av en atombomb i augusti 1949 och Koreakrigets utbrott året därpå hade utlöst spionnoja.
Det fanns starka misstankar i USA:s ledning om att ryssarna fått bomben mer eller mindre till skänks av atomspioner. Vilka dessa spioner än var måste de skrämmas upp.
Makarna Rosenberg, som varit aktiva kommunister, var precis vad FBI behövde. De anklagades för att ha begått "århundradets brott" (FBI-chefen J Edgar Hoover). De skulle ha levererat ritningar av en väsentlig del i en atombomb från Ethels bror David Greenglass, som arbetat på de hemliga atomforskningslaboratorierna i Los Alamos, till Sovjet.
Vattendelare för USA
I snart 50 år har fallet Rosenberg varit en vattendelare för den amerikanska opinionen. En envis men bräcklig opinion, som i många år anförts av makarna Rosenbergs söner, Robert och Michael Meeropol, liksom den meddömde Morton Sobell, frigiven efter 18 år i fängelse, ser nu ut att nästa ha brutit samman sedan Sobell "erkänt" och sönerna till sist "förlikat sig med sanningen" att föräldrarna var spioner. Så ungefär låter det i International Herald Tribune 12/9 2008 med lilla ekot Barbro Hedvall i Dagens Nyheter 18/9 2008.
Det officiella Amerika har inte gett upp. Rosenbergs ska till varje pris gå till historien som onda sovjetspioner. Sprickan i "världens största demokrati" måste muras igen. Under 1990-talet och 2000-talet har en lång rad böcker utkommit som till synes har naglat fast Rosenbergs ännu hårdare vid atomspionaget. Senast 1995 frisläppte NSA, USAs högsta säkerhetsorgan, 49 dekrypterade sovjetiska telegram som sades visa Julius och Ethel Rosenbergs entydiga skuld.
Telegramtrafiken, som knäcktes inom ramen för det s k Venonaprojektet, består av krypterade meddelanden mellan KGB/GRUs residenter i New York och högkvarteret i Moskva.
Den som noggrant studerar de 49 telegrammen som finns på Internet ska finna att det knappast är fråga om några bindande bevis. Allting beror på om man accepterar FBI:s påstående att täcknamnen "Antenna" och "Liberal" syftade just på Julius Rosenberg.
I interna dokument uttryckte FBI själv tvivel om den saken, men FBI-chefen Hoover bestämde sig för att Julius Rosenberg måste vara samma person som Antenna-Liberal och snöbollen var satt i rullning.
Men eftersom Venonatelegrammen gav intrycket att Rosenberg bara varit en energisk springpojke om än inte "komplett värdelös" (KGB:s handläggare) kunde rättegången inte byggas på dem.
Venonatelegrammen liksom idag rätt entydiga ryska källor talar för att det var helt andra personer som lämnade alla de väsentliga upplysningarna om atombomben. Dels var det tysken Klaus Fuchs som först spionerade åt ryssarna i England och från 1945 i Los Alamos och oberoende av honom fanns där ytterligare en atomfysiker, med täcknamnet "Perseus", vars identitet ännu i denna dag inte har knäckts.
Från 1947 var Fuchs chef för teoretisk fysik vid Harewells atomforskningsinstitut och kom att sammanträffa med med sin sovjetiske kontaktman en gång var tredje-fjärde månad åren 1947-49.
Det var inte lite han matade ryssarna med: detaljer om plutoniumframställningen i Windscale, en jämförelse mellan luft- och vattenkylda uranreaktorer, planerna på en anläggning för isotopklyvning, ett principschema för vätebomben som utarbetats i USA och England 1948, resultaten av uran-plutoniumbombförsöken i atollen Enivetok osv.
I februari 1950 arresterades storspionen Klaus Fuchs i England och avlade genast bekännelse.
Hetsig rättegång
Att storspionen Fuchs fått hållas så länge i Los Alamos var generande för de amerikanska myndigheterna som nu frenetiskt började jaga läckor.
FBI behövde en stor spionliga och fick en tid efter Fuchs' arrestering upp vittring på Rosenberg. Två åklagarvittnen skulle belägga att Rosenberg var ledaren för en sådan liga. Genom att åklagaren valt att väcka åtal för stämpling och inte fullbordat spionage hade beviskraven sänkts. Även hörsägen kan ligga till grund för en fällande dom i stämplingsmål och även handlingar som begåtts av andra än de åtalade utan deras kännedom kan läggas dem till last.
Den f d sovjetkuriren Harry Gold pekade ut Julius Rosenberg som den man som skulle ha förmedlat kontakten med sin svåger Greenglass. Denne beskrev i sin tur hur han övertalats av Rosenberg att bli spion.
I efterhand har den snabba och hetsiga rättegången och FBI:s utredning nagelfarits och den bild som framträder är inte smickrande för det amerikanska rättsväsendet.
Fuchs hade för den brittiska polisen identifierat en Harry Gold som sin kontaktman. Gold, som bestämde sig för att samarbeta med FBI, hade klart mytomaniska drag ("jag ljög i 16 år", sa han senare), och övertalades av FBI att peka ut agenten "Julius", som han själv aldrig hade nämnt, ännu mindre träffat.
Som av en händelse lystrade två av ryssarnas verkliga huvudkällor till samma namn: Julius Robert Oppenheimer och Emil Julius Klaus Fuchs. Men Gold pekade ut en tredje Julius, Rosenberg.
Gold blev senare galen och tillbringade på egen begäran sina sista dagar i fångenskap.
Julius' svåger David Greenglass verkade sjukligt aggressiv mot sin släkting, som var skyldig honom pengar, och "såg ibland elefanter", medgav hans hustru i hemligstämplade förhör.
Ett annat bisarrt inslag i rättegången var att FBI värvat en tjallare inne i fängelset som skulle mjölka Julius Rosenberg på informationer. Tjallaren rapporterade bl a att Rosenbergs skulle ha låtit fotografera sig inför en planerad flykt ur landet.
"Gauletiter Eisenhower"
FBI hittade en lämplig fotograf, tog honom inkognito till rätten och visade Rosenbergs för honom, varpå fotografen följande dag i ett sensationellt vittnesmål pekade ut makarna.
Men framför allt tycks rättegången ha snedvridits av partsintressen. FBI ville ha en stor spionliga att visa upp, medan atomenergikommissionen AEC var angelägen om att den verkliga situationen - att Los Alamos läckte som ett såll - skulle mörkas.
Domaren Kaufman och åklagaren Saypol hade politiska intressen av att tillmötesgå en växande antikommunistisk opinion, liksom att visa att de som judar sannerligen inte skulle tveka att sända två trosfränder i döden. Kaufmans hustru hette Rosenberg som ogift, naturligtvis utan att vara släkt. Han koketterade med sin judiskhet genom att flera gånger besöka synagogan innan han avkunnade dödsdomen. Samtidigt hade juryn rensats från judar.
Inte undra på att det förekom jämförelser med Hitlers judiska tribunaler, där judar valde ut vilka judar som skulle avrättas.
I ett obevakat ögonblick kallade Ethel Rosenberg i ett brev president Eisenhower för "gauleitern".
Till följd av de hätska stämningar som piskats upp mot Rosenbergs var den advokat de kunde få kanske inte den allra skickligaste. Inte ett enda vänligt sinnat vittne ställde sig till försvarets förfogande . Inte ens Julius två systrar ville närvara vid rättegången.
När makarnas äldste son Michael skrev till Eisenhower och vädjade: "Please, let my mommy and daddy go" satte FBI in grafologer för att om möjligt bevisa att någon annan än pojken skrivit brevet.
Atombomb i fallskärm
Den tekniska bevisningen i rättegången var ytterst torftig. Genom att hänvisa till sekretessen kunde domare och åklagare undgå en verklig prövning av påståendet att den enkle maskinisten Greenglass varit i stånd att röja Nagasakibombens hemlighet för Julius Rosenberg.
Sakkunniga bedömningar av bl a nobelpristagaren Harold C Urey och Nagasakibombens patentinnehavare Philip Morrisson, som dock aldrig tillfrågades före dödsdomarna, slår fast att Greenglass helt enkelt saknade kunskaperna att förstå atombombens konstruktion.
När FBI bad honom redogöra för vad han visste om bomben var hans berättelse full av absurditeter. Vissa oriktiga detaljer som att Nagasakibomben skulle ha fällts med fallskärm hade Greenglass uppenbarligen fiskat upp i populärpressen. Hans beskrivning av bombens berylliumsfär var felaktig och han visste inte att den även innehöll polonium. Det antal kondensatorer och detonatorer han angav var felaktigt. Och framför allt saknade Greenglass alla kvantitativa data.
Dessutom vet vi idag att ryssarna minst tre månader före Greenglass' påstådda spionage fått en utförlig beskrivning av Nagasakibomben av Klaus Fuchs.
Henry Linschitz, ledare för forskningsteamet som arbetade med detonationer vid Los Alamos, konstaterade senare att domare Kaufmans påståenden om att Greenglass/Rosenberg röjt atombombens hemlighet "saknade all grund… och vittnade om en missuppfattning av den moderna teknologins natur". Atombomben var inte en hemlighet som kunde kratsas ner på några papper och stoppas i fickan, den var resultatet av en komplex forsknings- och industrisatsning som det trots många spionrapporter tog ryssarna fyra år att upprepa.
Men i domare Kaufmans begreppsvärld var allting svart och vitt. Rosenbergs var "värre än mördare" och i domslutet dristade han sig till att påstå att de var skyldiga till 50 000 amerikaners liv i Koreakriget.
Flyktväg Stockholm
Av de dokument som frisläppts på rysk sida är det tydligt att Robert Oppenheimer, Enrico Fermi och Leo Szilard, alla toppforskare vid Los Alamos, under åren 1942-45 försett ryssarna med de helt avgörande informationerna. En av Fermis italienska forskarkolleger, Bruno Pontecorvo, som redan 1942 gett ryssarna rapport om den första nukleära kedjereaktionen, flydde för övrigt till Sovjet via Stockholm (han var gift med en svenska) för att undgå samma öde som Rosenbergs. Även nobelpristagaren Niels Bohr, god vän med den ryske fysikern Pjotr Kapitsa, lät sig villigt intervjuas av sovjetspionaget 1945. Sovjets atomforskningschef Ivan Kurtjatov konstaterade i en värdering att Bohr gett Sovjet "ett kategoriskt svar om metoderna att få fram uran 235 i USA" och "en viktig anmärkning om effektiviteten av uran i atombomber".
Bohrs kollega Lise Meitner levde under kriget i exil i Stockholm. NKVD-agenten Zoya Rybkina lyckades med Marcus Wallenbergs förmedling få till stånd ett möte med Meitner där hon bekräftade uranbombens möjlighet.
Hela den västliga forskarvärlden delade med sig av sina kunskaper till ryssarna och förklaringen var ingalunda pengar eller aktivt sovjetisk värvning.
För det första var ju Sovjetunionen en allierad, huvudkraften i kampen mot Hitler, så varför förtjänade de inte att hjälpas? Dessutom ansåg de mest insiktsfulla vetenskapsmännen att det vore farligt om bomben blev ett amerikanskt monopol, men alla förslag om att "dela med sig" till ryssarna slogs ner av president Truman. Niels Bohr hade officiellt vänt sig med en framställan till Roosevelt och Churchill att dela med sig till Sovjet men hade bryskt avspisats.
Oppenheimer avsatt
Robert Oppenheimer och Leo Szilard stod hela tiden under ständig FBI-bevakning och när det 1953 stod klart att Sovjet lyckats spränga en vätebomb före USA avsattes Robert Oppenheimer från atomenergikommissionens (AEC) forskningsråd. Oppenheimer hade vägrat att på USA-militärens order sprida falska informationer för att vilseleda Sovjet.
På Igor Kurtjatovs lista över intressanta forskare i väst som skulle approcheras av sovjetspionaget fanns det 26 personer uppräknade. Samtidigt som forskningen i både USA som i Ryssland tycks göra makarna Rosenbergs roll alltmer marginell saknas det inte akademiska viktigpettrar som alltjämt är redo att i sömnen avkunna sin oomkullrunkeliga dom över Rosenbergs.
Både Professor Kim Salomon (Svenska Dagbladet 10/2 2000) och Peter Englund (Dagens nyheter 20/10 1999) är lika tuppsäkra på att Venonatelegrammen bevisar Rosenbergs skuld.
Sverige tycks som vanligt bara rymma en åsikt medan en mångskiftande opinion i USA alltjämt ifrågasätter myndigheterna. Och inte ens de som i och för sig anser att Rosenbergs var skyldiga törs uttala domen i den lakoniska form som våra hemmaorakel gör det. Många liberaler i USA följer I F Stones omdöme att "dödsdomen var - även om de varit skyldiga - ett brott" En annan, mer trendriktig ståndpunkt intas av Ronald Radosh' och Joyce Milton i "The Rosenberg File" (2:a utvidg. upplagan, Yale University Press 1997) där de förklarar att Julius men inte Ethel var skyldig.
Ethel oskyldig?
Radosh visar att FBI kallblodigt drev fram dödsdomen mot Ethel i ett försök att sätta press på hennes make. Åtalet mot henne var inte "alltför starkt", medgav åklagaren internt, men i "avskräckande syfte" borde även hon dömas till döden (Radosh 147).
Ståndpunkten att Venonatelegrammen avgör skuldfrågan är dock knappast hållbar, vare sig i Julius' eller Ethels fall. Brottet de dömdes för, nämligen att ha organiserat en spionliga för att utlämna atombombens hemlighet till Sovjetunionen styrks inte. Inte ens den för Rosenbergs mest ofördelaktiga tolkningen av Venona-telegrammen skulle kunna göra dem till mer än vad den sovjetiske spionchefen Pavel Sudoplatov kallat för "tämligen obetydliga kurirer".
I den meningen var dödsdomen ett justitiemord, en cover-up för att dölja att de stora atomforskarna i tysthet hade förverkligat sin idé att "dela med sig" av bomben till ryssarna. I detta spel blev makarna Rosenberg ett bondeoffer. FBI fick sina skurkar och de stora atomforskarna slapp förföljelser för sitt privata projekt att rädda världsfreden.
September 2008
Idag vet vi säkert, sedan de hemligstämplade protokollen från förhören med David Greenglass, Julius Rosenbergs svåger, offentliggjorts efter 55 år av amerikanska National Archives, att Ethel Rosenberg var oskyldig.
Hon fälldes på ett falskt vittnesmål, på en mened. Åklagaren bluffade när han arresterade Ethel, för han trodde att det skulle få Julius att börja tala, men Ethel synade hans bluff - och miste livet.
Denna stora nyhet, att Ethel Rosenbergs oskuld bevisas i rättegångens tidigare hemliga protokoll, tystades ned i stora media som instinktivt försvarar sin egen historiska roll som lynchmobb.
Nyheten om meneden som dödade Ethel Rosenberg dränks i ett helt annat, manipulerat artikelflöde.
Det sägs att Morton Sobell, 91 år, som satt inne i 18 år som medskyldig till spionage, har "erkänt". Och att Rosenbergs söner, Michael and Robert Meeropol, ser ut att instämma.
Men för dem som följt Rosenbergfallet kommer det naturligtvis inte som någon nyhet att Morton Sobell medger att han och Julius Rosenberg under de år USA och Sovjetunionen kämpade på samma sida mot Hitlertyskland överlämnade vissa tekniska informationer som kunde vara till nytta i den kampen. Var det spioneri? "Vi tänkte aldrig på det i de termerna", säger Sobell (IHT 12/9).
Beträffande Ethel är han klar över att hennes enda skuld var "att hon var Julius hustru".
Sobell förnekar allt atomspionage men säger nu att han stal detaljer till radar- och artilleridetaljer som han gav ryssarna. "Vad jag gjorde var rent defensivt, en luftvärnskanon" och inget "som kunde användas för att angripa vårt land". Enligt s k militära experter kan Sobells upplysningar ha bidragit till Sovjets SCR 584-radar som tros ha använts i Korea och Vietnam, men då är man redan mycket långt ute på spekulativa gungflyn.
Beträffande Julius säger Sobell att "hans avsikt kanske var att bli en sovjetspion". Men det han fick tag i och överlämnade var skräp.
Den som tror att detta justitiemord nu kan avfärdas som bara ännu ett vänsterspöke har låga tankar om amerikansk demokrati. Ingenting kan vara mer begripligt än om Sobell och sönerna vill lägga hela affären bakom sig. Men helt oberoende av vilken ståndpunkt Morton Sobell och Rosenbergs söner intar kommer tillräckligt många att fortsätta grävandet.
Om Morton Sobells uttalanden förfalskats eller vanställts är det i så fall inte första gången.
Stefan Lindgren
