USA skulle klara sig bättre med färre miljardärer

När folk säger att miljardärer inte bör existera är det inget personligt. Vissa miljarder är jättetrevliga. Vissa spenderar generöst på välgörenhet. Allt detta låter bra.

Men vad vi behöver är inte fler välgörenhetsmiljardärer – vi behöver färre miljardärer överhuvudtaget, skriver Chuck Collins vid  Institute for Policy Studies in Washington, DC.
Problemet är egentligen inte att individer tjänar storkovan. Problemet är att ha

ett helt system som ökar miljardärers rikedomar på bekostnad av allt annat som vi håller kärt - inklusive vår demokrati.

När rikedomskoncentrationen i vårt land accelererar, innebär det att en pytteliten del av befolkningen ges ett allt större bestämmande över hur landets rikedom och makt fördelas. Och glöm för allt i världen inte: Rikedom koncentrerar sig.

Mina kollegor och jag fann att år 1990 uppgick alla USA:s miljardärers sammanlagda förmögenhet till 118 miljarder dollar i dagens penningvärde. Förra året kunde vi se att den vuxit till 3 000 miljarder dollar.

Enbart tre av dagens miljardärer – Jeff Bezos, Bill Gates och Warren Buffett – äger nu lika mycket som den fattigare hälften av alla amerikanska hushåll kombinerade. När du räknar in hela listan över landets rikaste – Forbes 400 – stiger siffran till motsvarande två tredjedelar av samtliga våra hushålls sammanlagda förmögenhet.

Lyfter detta stigande tidvatten då alla båtar? Knappast. Medan miljardförmögenheterna växer explosivt har ungefär en femtedel av amerikanerna noll förmögenhet eller står i nettoskuld. Och nästan två femtedelar av oss har inte kontanter nog för att klara en oplanerad personlig kris på 400 dollar enligt Federal Reserve.

Varför händer då detta? En del av orsaken är att många miljardärer investerar sina förmögenheter på ett sätt som bara ytterligare ökar deras egen rikedom och makt – exempelvis genom att stödja politiker som sänker deras skatter och blockerar investeringar i program som många amerikaner är beroende av, till exempel grundskoleutbildning, billig högskoleutbildning eller socialförsäkringsprogram. De köper sig också tillgång till ett komplext utbud av finansiella verktyg för att drastiskt kunna sänka sin skatt. Kvar blir allt färre resurser till program som hjälper vanligt folk.

Ibland är deras metoder uppenbara. Extremt rika individer kan spendera hundratals miljoner på politiska bidrag i syfte att stödja en politik som går ut på att gynna dem själva. Andra, som Mike Bloomberg, kan spendera enorma belopp för att själva få politiska poster.

I sin bok ”Billionaires and Stealth Politics” fann statsvetarna Benjamin Page, Jason Seawright och Matthew Lacombe, att miljardärer föredrar att få sina egna skatter sänkta samtidigt som de vill minska olika socialförsäkringsbidrag – och deras politiska bidrag, vare sig de går till Demokraterna eller Republikanerna, återspeglar dessa deras preferenser. När deras pengar finansierar en enorm del av det politiska livet är det inte överraskande att vårt sociala skyddsnät allt mer undergrävs – och efter det miljardärsstödda Republikanska partiets skattesänkningar betalar nu arbetarklassamerikaner högre procent av sina inkomster än miljardärerna.

Men det finns också mindre uppenbara sätt. Till exempel har multimiljonärer och miljardärer skaffat sig en hel professionell "försvarsindustri" för att skydda sina rikedomar - skatteadvokater, revisorer, förmögenhetsförvaltare – en industri som hjälper dem att dölja sina förmögenheter i utländska skatteparadis och familjestiftelser. Med miljardärernas miljarder av annars skattepliktiga dollar undanstoppade utomlands, tvingas medel- och arbetarklassens skattebetalare, som inte har tillgång till dessa mekanismer, att täcka en allt större andel av den amerikanska skattebördan. Andra miljardärer kan göra enorma skatteavskrivningar för välgörenhetsdonationer. Vi kan bli imponerade när Michael Bloomberg ger Johns Hopkins University 1,8 miljarder dollar, eller när Jeff Bezos tillkännager en gåva på 10 miljarder dollar till kampen mot klimatförändringar. Men för skattebetalare som inte är miljardärer, betyder det i själva verket mer förlorade skatteintäkter som de istället måste täcka.

Vissa välgörenhetsgivande institutioner, som ”Donor Advised Funds”, kan fixa enorma skattemässiga fördelar för givare, utan att faktiskt kräva att pengarna verkligen når några riktiga ideella organisationer. Medan traditionella skatteavdragsberättigade välgörenhetsstiftelser är skyldiga att spendera en del av sina tillgångar varje år, har dessa ”Donor Advised Funds” – som också garanterar skattemässiga välgörenhetsavdrag för sina givare – ingen sådan skyldighet. Miljardärernas välgörenhet må riktas mot ädla mål, men det är ingen ursäkt för att de inte betalar sin rättvisa andel av skatterna som ska finansiera grundläggande tjänster som hälsovård, skolor eller infrastruktur.

Eftersom vi lever i ett oligarkiskt system måste vi utveckla en hälsosam skepsis mot miljardärernas handlingar, oavsett om de försöker skaffa sig politiska poster, finansierar andra kandidater eller ger miljarder till välgörenhet. Om vi vill göra de djärva investeringar vi behöver för att utöka medelklassen, lyfta upp arbetarna och skydda miljön, måste vi först och främst skydda vår demokrati mot den extrema miljardärspåverkan som pågår. Åtminstone måste kampanjfinansieringssystemet reformeras, riktade skatter påläggas de rikaste och välgörenhetsavdragen reformeras. I slutändan skulle detta betyda att vi får färre miljardärer.

Chuck Collins, 24 februari 2020

https://www.postcarbon.org/the-us-would-be-better-off-with-fewer-billionaires/