Jan Myrdal: Om medierna har Trump rätt

När Trump talar om hela opinionsetablissementet i Förenta staterna som köpta lögnspridare vet publiken i Förenta staterna att han har rätt, skriver Jan Myrdal.


Men medias förfall är inte bara Trumps problem. I Sverige har allt vad medlemsägda- och styrda tidningar försvunnit.

När Trump talar om hela opinionsetablissementet i Förenta staterna som köpta lögnspridare vet publiken i Förenta staterna att han har rätt. Läs Upton Sinclairs klassiska The Brass Check från 1919, New York Times är lika tjänstvilligt lögnaktig nu som då. Läs Noam Chomsky. Att vad Trump säger om  den inneboende lögnaktigheten i det som i Förenta staterna kallar sig pressfrihetsmedier i svenska medier anses upprörande beror på att det inte längre finns någon ”fri press” i  Sverige. De är nu alla kapitalägda och/eller statsfinansierade. Sedan är kapitalisten Trumps upprördhet mest ett uttryck för att han själv inte haft råd att köpa upp dem alla.


Jag vet. I augusti 1944 inledde jag min volontärtid som journalist. Den utförde jag på tre sexdagarstidningar: Värmlands Folkblad i Karlstad, Arbetartidningen i Göteborg, Ny Dag i Stockholm. Ingen av dem dock ägd och styrd av kapitalistklassen eller staten.  (Socialdemokrater och kommunister betalade oss volontärer, i fina borgerliga tidningar fick de som ville upp i karriären arbeta gratis.) Värmlands Folkblad var reformistisk om man vill uttrycka det så, den var socialdemokratisk. Ägarna var socialdemokratiska arbetarkommuner runtom i länet. Därifrån kom man ner till Karlstad, gick runt i redaktionslokalerna för att inspektera oss och om de tyckte vi skrev fel sade de verkningsfullt ifrån. Arbetartidningen och Ny Dag var kommunistiska, det redaktionella arbetet var partiuppdrag. De var alla tre därmed redaktionellt medlemsstyrda.


Nu finns ingen sådan medlemsägd och medlemsstyrd dagstidning i Sverige. Anställda journalister kan nu låtsas som om de därmed blivit fria från onödiga inflytanden utifrån. Ibland talas om journalistens uppdrag och ibland om redaktionell demokrati. I verkligheten är det som Tingsten påpekade att tuppen har frihet att gala till dess han nackas. Den nutida journalist som tar sig sådana friheter som vi kunde (och till exempel inte använder det bowdleriserade nu påbjudna politiskt korrekta ordvalet) förlorar sitt arbete och tvingas svartlistad söka sin försörjning på annat håll. Detta vet de alla. Men de håller därför också tungan rätt i mun.


Så är det. Men detta förklarar även det som många journalister börjar uppleva. Folk utanför det etablissement de själva för sin försörjnings skull tvingas ingå i tror allt mindre på det de läser, hör och ser i dessa av kapitalet och staten ägda och i eget intresse styrda medier. Jag själv kan säga detta då jag både varit med i gamet i snart sjuttiofyra år men nu börjat bli helt oåtkomlig för några påföljder då jag av biologiska skäl måste dö undan inom rimlig tid.


Jan Myrdal