Suddiga konturer av USA:s nya strategi

I oktober 2024 gav Donald Trump en intervju hos talkshow-värden Tucker Carlson där han klargjorde sin administrations viktigaste utmaning på den internationella arenan: att hålla Ryssland borta från Kina, eftersom han identifierade Kina som det största hotet mot USA under 2000-talet.

Detta innebär en omläggning av kärnan i stormaktssystemet, som består av just dessa tre länder, skriver Mauricio Metri på Strategic Culture.

Det kan vara motivet för att han valde den märkliga figuren TV-värden Pete Hegseth som försvarsminister. Författaren till boken American Crusade: Our Fight to Stay Free (2020) föreslår, i dramatiska toner, ett judisk-kristet korståg för att försvara Väst – framför allt mot Kina. Inte så mycket konstigare än att Trump som utrikesminister utnämnt Marco Rubio, en neokonservativ som också ser Kina som den mest kritiska geopolitiska utmaningen för USA under detta århundrade. Liksom sin chef i Washington har utrikesminister Rubio öppet talat om behovet av en försoning med Moskva för att isolera och försvaga Beijings position i världen (för detaljer, se journalisten Ben Nortons utmärkta artikel). 

Det står omedelbart klart att en betydande förändring har skett i den traditionella amerikanska utrikespolitiken gentemot Ryssland. Från 1947 med Truman-doktrinens införande, anpassade sig USA mer direkt till den brittiska geopolitikens riktlinjer, vars centrala axiom var att se Ryssland som det största hotet mot dess globala intressen och nationella säkerhet. En syn som fortfarande lever kvar bland brittiska ledare idag. Denna vision föddes 1814, när Ryssland besegrade Napoleon, och kom att dominera i Londons maktcentra under hela 1800-talet, till exempel under "The Great Game" i Asien. Denna politik fick mer precisa konturer 1904 med publiceringen av den berömda artikeln The Geographical Pivot of History av den brittiske geografen Halford Mackinder, toppauktoriteten bakom senare anglosaxisk geopolitik. 

Om, å ena sidan, den politik (att hålla tillbaka Sovjetunionen) som inleddes av president Harry Truman 1947 – och markerade början på Kalla kriget – var en reaktion på den ryska (då bolsjevikiska) utmaningen, så innebar den, å andra sidan, en expansion av USA:s interventionistiska och våldsamma tradition ända till Eurasien gränser, en tradition som praktiserats med järn och eld på västra halvklotet sedan början av 1800-talet. I detta sammanhang, och för att hantera efterkrigstidens europeiska utmaningar, skapade Washington NATO 1949. Dess grundprincip, sammanfattades av dess förste generalsekreterare, den brittiske generalen Lionel Ismay, var att "hålla amerikanerna kvar i Europa, hålla ryssarna utanför och hålla tyskarna nere"*. 

Intressant nog förblev denna anti-ryska syn levande även efter USA:s seger i Kalla kriget. Enligt den nationella säkerhetsstrategin (NSS) från 1991, publicerad av Vita huset, fortsatte Ryssland att ses som det största hotet mot USA:s säkerhet trots sitt nederlag. Av denna anledning uppmanade dokumentet till en utvidgning av NATO, vilket skedde under de följande decennierna då alliansen fördubblades i storlek med 16 nya medlemsländer och rörde sig allt närmare Rysslands gränser. Som en del av denna agenda efter Kalla kriget påtvingades Ryssland en våldsam och straffande fred genom "chockterapiprogrammet", formulerat av västerländska ekonomer, inklusive Jeffrey Sach

Utmaningar för Trumps strategi 

Det är mot denna gamla anti-ryska linje inom den anglosaxiska geopolitiken som den nuvarande Trump-administrationen börjat göra uppror. Om denna hans politik segrar – vilket inte är säkert – kommer administrationens främsta initiativ innebära tre sammanflätade utmaningar: 

* Eskalering av konfrontationen mot Kina på alla världens spelplaner. 

* Försök att försvaga det kinesisk-ryska strategiska partnerskapet. 

* Förhandling om en ny roll för Ryssland i den internationella säkerhetsordningen (vilket innebär att NATO töms på innehåll) och i den globala ekonomin (vilket kräver upphävande av de ekonomiska sanktionerna från Ukrainakrigets början). 

När det gäller den första utmaningen är frågan inte enkel. Kina är redan världens största ekonomi (i termer av köpkraftsparitet), det största industriella och kommersiella navet, dominerar cirka 90% av kritiska teknologier, har ca 18% av världens befolkning och har det tredje största territoriet efter Ryssland och Kanada. Dessutom har Kina en kärnvapenarsenal och avancerade väpnade styrkor samt leder det mest ambitiösa geoekonomiska integrationsprojektet, Bälte- och väginitiativet (BRI). Kina är också en nyckelaktör i samarbetsorganisationer som Shanghai Co-operation Organisatio (SCO), inriktad på asiatisk säkerhet och försvar och BRICS som syftar till att skapa en ny global finanspolitik. 

Hittills har den nya Trump-administrationen inte avslöjat sin geostrategi i detalj, men vissa initiativ för att blockera Kina sys redan. Exempelvis genom en expansion och stärkt kontroll över ekonomiska territorier, inflytelsesfärer och protektorat. Detta syns också i dess hemisfäriska politik, som syftar till en större närvaro i viktiga regioner som Mexikanska golfen och den norra delen av den amerikanska kontinenten. I det förra fallet handlar det om att blockera Kinas tillgång till Panamakanalen, hjärtat i det så kallade "Greater Caribbean" – ett centralt begrepp i USA:s geopolitik. I det senare fallet verkar det som om Vita huset vill förhandla fram en uppdelning av Arktis, men enbart med Kreml, vilket innebär att sätta press på Kanada och projicera inflytande över Grönland. På en mer global nivå har Vita huset arbetat på att, genom bilaterala påtryckningar, skapa ett antal cordons sanitaires för att hindra andra länders strategiska partnerskap med Kina, allt för att begränsa både BRI:s expansion och BRICS åtgärder som hotar dollarns dominans. 

När det gäller att försvaga det kinesisk-ryska partnerskapet verkar idén vara att återskapa Nixon-administrationens (1969–74) triangeldiplomati, då Washington utnyttjade de spända relationerna mellan Beijing och Moskva. Under 1960-talet kulminerade motsättningarna mellan de två länderna i gränsskärmytslingar 1969, vilket ledde till att Kina officiellt omdefinierade Sovjet, istället för USA, som sitt största hot – och därmed inleddes den berömda triangeldiplomatin. 

Den nuvarande idén är att vända om denna triangulering genom att i stället stödja Moskva för att isolera Beijing. Problemet är dock att relationerna mellan Kreml och Zhongnanhai (NB: platsen Kinas statsledning) aldrig varit så starka som nu, byggda inför ett gemensamt hot, det vill säga USA:s globala militära imperialism efter Kalla kriget. Sedan 1999, efter NATO:s bombningar av Belgrad och expansionen österut, har Ryssland och Kina alltmer samverkat mot den unilaterala amerikanska världsordningen. Därför är det osannolikt att USA kan ändra denna dynamik i nuvarande läge. 

Slutligen är utmaningen att återintegrera Ryssland i det NATO-ledda systemet inte heller enkel. Sedan 2000 har Kreml antagit en revisionistisk hållning, tydliggjord i Putins tal vid Münchens säkerhetskonferens 2007. Ryssland har återuppbyggt sin ekonomi, särskilt det militärindustriella komplexet och uppnådde 2018 en ledande position inom känslig vapenteknologi (som hypersoniska vapen). Dessutom har landet vunnit betydande segrar i Georgien (2008), Syrien (2017) och nu i Ukraina. Att återintegrera ett militärt och tekniskt segrande Ryssland är en helt annan sak än att hantera ett besegrat post-sovjetiskt Ryssland på 1990-talet. 

Ställt inför allt detta, verkar Vita huset vilja erkänna NATO:s nederlag i Ukraina och lägga ansvaret på demokraterna. USA söker nu ett "minst dåligt" fredsavtal som skulle innebära att gränserna fryses enligt läget idag, att USA garanteras tillgång till Ukrainas mineraltillgångar, att eventuellt NATO upplöses och att sanktionerna mot Ryssland lyfts. 

En bomb av tektoniska proportioner

Men dilemmat är att en sådan reintegration av Ryssland skulle vara en bomb av tektoniska proportioner för Europa – särskilt för Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Ett liknande mardrömsscenario hemsökte Winston Churchill under andra världskrigets slutskede, då det stod klart att Tyskland skulle besegras och segrarna kivades om den efterkrigstida ordningen. Till Churchills förtvivlan såg Franklin Roosevelt (USA:s dåvarande president) inte Stalins Sovjet som ett primärt hot, utan var mer antagonistisk mot Storbritannien och de europeiska kolonialmakterna som i många regioner stod i vägen för USA:s globala expansion. Som påpekats vid ett annat tillfälleinnebar Europas efterkrigsordning, till britternas och fransmännens förtvivlan, följande:

* Ett avväpnat och ockuperat Tyskland (under sovjetisk dominans);

* Ett Frankrike, oförmöget till strategiska initiativ;

* Ett utmattat Storbritannien;

* En tillbakadragning av amerikanska trupper från kontinenten;

* Ett Ryssland av historiskt oöverträffad omfattning – nu den enda hegemoniska makten i Eurasien, utan någon rivaliserande makt som kunde utmana det;

Dessutom saknades en gemensam hotbild liknande den som tidigare fört segrarmakterna samman (som i Wien 1815 eller Lodi 1454), och som kunde ha mildrat deras motsättningar och skapat en viss sammanhållning.

Idag sprider sig en liknande rädsla i Europas maktkorridorer: 

* USA hotar att urholka NATO och lämna Europa svagare. 

* Europa, som i decennier varit beroende av USA via NATO, har numera bara en begränsad militärt offensiv styrka. 

* Ryssland har besegrat NATO:s vapen på slagfältet och har ett strategiskt övertag. 

Det finns inget gemensamt hot (som under Wienkongressen 1815 eller Lodifördraget 1454) som kan dämpa rivaliteten mellan stormakterna. 

Om Trumps politik genomförs blir den troligaste konsekvensen att Europa återgår till en väg av militarisering, nationalism och i slutändan krig. Detta kräver en omställning av de europeiska ekonomierna – bort från nyliberala principer om avreglering, frihandel och finansialisering; övergång till strikta skatteregler för att få kontroll över utgifterna; svångremspolitik och restriktiv penningpolitik och idén om en bantad stat. Med tiden kommer den gamla krigsekonomins modus operandi som uppfanns av de europeiska merkantilisterna, att åter dominera – återupplivad från tid till annan, eller rättare sagt från krig till krig, där den styrande principen ändras till: expansion av militära utgifter genom offentlig skuldsättning; protektionism; kapitalkontroller; centralisering av valutamarknaden; stärkande av nationellt kapital inom industri, finans och jordbruk; samt många andra politikåtgärder som syftar till att minska sårbarheter relaterade till konkurrensen mellan stater inom områden som vapen, energi, livsmedel, teknologi, information, finans, hälsa, etc.

Det är inte svårt att föreställa sig att den liberala världsordning som USA påtvingade Västvärlden på 1980-talet i slutändan kommer att kollapsa. Geopolitiken kommer att tvinga alla länder tillbaks till en form av merkantilism.

******************************

Översättning: Lennart Palm

Källa: https://strategic-culture.su/

Du når sajten på: Telegram, Twitter och VK. Epost: info@strategic-culture.su