Moskva excellerar i klassisk diplomati

Kirill Dimitriev uppnådde flera resultat med sitt besök i Washington, det första
besöket av en hög rysk tjänsteman på tre år

Defintionen av diplomati som konsten "att tala med hunden medan man syr en munkorg åt den", tillskrivs Friedrich Nietzsche men har använts av såväl den sovjetiska utrikesministern Gromyko som USA:s Henry Kissinger.

Rysslands hantering av USA:s president Trump och dennes valhänta försök att åstadkomma ett eldupphör i Ukraina är en perfekt illustration av den klassiska definitionen.

Ryssland hoppas naturligtvis på fred men förlitar sig inte på att USA - som startade Ukrainakriget och sedan dess varit dess främsta motor - kommer att avveckla det på acceptabla villkor.

30 september 2022 förklarade Ryssland att regionerna Donetsk, Lugansk, Zaporozje och Cherson införlivats i Ryska federationen (Krim gick till Ryssland redan 2014). Moskva kommer troligtvis inte att skriva under på någon fred som inte erkänner detta. Det är det område som motsvarar det historiska Novorossija och som i huvudsak bebos av de rysktalande som ex-president Zelensyj uppmanat "att åka hem till sig".

I Washington inser de flesta numera att Ukrainakriget är förlorat för USA, så allt handlar om att dra sig ur med minsta möjliga förlust av inflytande och prestige.

Därav den teaterföreställning som Vita huset har spelat upp, med Trump som en förgrymmad far som tar sina busungar Putin och Zelenskyj i örat. Ryssland lovas ena stunden avveckling av de sanktioner som införts för att tvinga landet på knä, hotas andra stunden med "helvetiska" sanktioner som att stänga av Östersjön för ryska tankfartyg och införa 500-procentiga tullar mot alla länder som dristar sig till att handla med Ryssland.

Ryssland håller god min och spelar med i Trumps spel. Märkväl att Ryssland minutiöst har efterlevt avtalet från Saudiarabien om att iaktta en månads förbud mot att angripa energianläggningar. Kiev har samtidigt ökat sina angrepp på ryska energianläggningar, utan att det fördömts med ett ord från Washington. Västerländska media rapporterar som vanligt varje krigsskadat barn på den ena sidan och aldrig på den andra.

Men Ryssland fortsätter tålmodigt att lirka med USA. Chefen för den ryska direktinvesteringsfonden och särskilde representanten för den ryska presidenten för investeringar och ekonomiskt samarbete Kirill Dmitriev besökte Washington den 2-3 april.

Det var det första besöket av en högre Kreml-tjänsteman i Washington sedan 2022, redan det en blygsam seger över Bidens totala nedfrysning av relationerna mellan USA och Ryssland.  Biden hade portförbjudit  Dmitriev som "en känd Putin-allierad". Men han har som utbildad vid Stanford och Harvard och tidigare anställd på Wall Street goda möjligheter att göra sig förstådd. Trump och hans medarbetare Steve Witkoff (ryskättad) uppskattar särskilt Dmitrievs hjälp att få en fängslad USA-spion frisläppt. 

Dmitrievs inlägg i sociala medier har varit i en optimistisk ton och han talar bl a om möjligheten  att återuppta direktflyg mellan de två länderna, börja samarbeta i Arktis liksom i utvinning av sällsynta jordartsmetaller.  

Kanske var det en goodwillgest när Trump undantog Ryssland och Vitryssland från listan över länder som får drakonika tullökningar.

Ett annat litet vårtecken är att amerikanska företag har ansökt om deltagande i S:t Petersburg International Economic Forum (SPIEF)  den 19-20 maj där de har chans att möta Putin personligen.  

Dimtrievs besök rönte framgång i flera frågor. I nästa omgång kommer parterna att fokusera på att förenkla viseringsprocessen, förbättra mekanismerna för ömsesidiga resor och lösa frågor om finansiella överföringar för diplomatiska beskickningar.

Allt detta kan synas oväsentligt med tanke på USA:s alltjämt pågående inblandning i Ukraina och västvärldens sanktioner mot ryska jordbruksprodukter och gödsel, för att nämna några av de ca 18 000 sanktioner som införts för tillsammans med kriget tillfoga Ryssland ett "strategiskt nederlag".          

Dmitriev påpekade under vistelsen i USA att "många krafter som är intresserade av att upprätthålla spänningen" står i vägen för att återställa dialogen. Han sade att de medvetet förvränger Rysslands ståndpunkt och försöker störa alla steg mot samarbete mellan USA och Ryssland och ”sparar varken pengar eller resurser för detta”. Bl.a. CNN har ondskefullt angripit Dmitrievs mission. När Dmitriev intervjuades utanför Vita huset syntes bara ryska mikrofoner och en turkisk.

Men hör och häpna, även i det krigslystna Europa hörs röster som t ex Melonis som menar att man kan lita på Ryssland. Vid det senaste toppmötet med europeiska ledare för en vecka sedan, hördes sällsynta uppmaningar till EU att öppna för en dialog med Ryssland i framtiden. Finlands president Alexander Stubb - liksom Orbàn och Fico före honom - har föreslagit att Frankrike eller Storbritannien skulle inleda förhandlingar med Putin. Stubb har också bett omgivningen att vänja sig vid tanken att öppna gränsen till Ryssland igen. Ännu en "morot" som man tror ska fungera tillsammans med USA-senatorn Lindsay Grahams och 50 kongressmäns hot om helvetiska sanktioner.

Vid det här laget borde väst ha lärt sig att det primitiva "morot"- och "piska"-spelet inte fungerar som hoppas på Ryssland.

Självklart syr Ryssland vidare på en munkorg medan samtalen pågår. Och även om Ryssland bara uppnår obetydliga upptinanden av nedfrysningen av relationerna till väst är det ett sätt att vinna tid att förbereda sig för den händelse att väst bestämmer sig för att trappa upp Ukrainakriget och skicka in betydande arméer från "de villigas koalition".

Chefen för Nato:s Europakommando, USA-generalen Christopher G. Cavoli, erkände i veckan att Rysslands produktion av granater är fyra gånger så stor som hela västvärldens tillsammans. Något liknande gäller  artilleri, stridvagnar och stridsflyg. För att inte tala om att Ryssland leder utvecklingen av hypersoniska vapen.

Dessutom har den ryska ledningen beslutat att expandera sin krigsmakt som legat på knappt en miljon man till närmare 1,5 miljoner man. Det är fortfarande långt från de fyra miljoner i vapen som Sovjetunionen en gång hade, men bedöms som tillräckligt för att möta varje samlat Nato-angrepp.

Stefan Lindgren