Måste vi alla betala för Simsons hår?

Francesco Morone ”Simson och Delila” (ca.1512)

Att läsa för att förstå den otroliga cynismen i den amerikanska positionen (som också är den liberala):

En analys av journalisten och analytikern Arnaud Bertrand om Trump-administrationen och dollarns dominans.
Det här är helt galet, det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Vi bevittnar nu det första försöket från Vita huset, mer specifikt från Steve Miran, ordförande för Council of Economic Advisers, att motivera tullar utifrån en “ekonomisk teori” – och detta är utan tvekan den mest oärliga ekonomiska analys jag någonsin haft oturen att läsa.

Kärnan i Mirans argument är att omdefiniera dollarns status som global reservvaluta – inte som en “orimligt privilegium” (som den franske ex-presidenten Valéry Giscard d”Estaing en gång beskrev det) – utan som en sorts “börda” som resten av världen måste kompensera USA för.

Som Miran förklarar har dollarns roll som reservvaluta “orsakat bestående valutastörningar och bidragit, tillsammans med andra länders orättvisa handelshinder, till ohållbara handelsunderskott” för USA som “har decimerat vår tillverkningsindustri”.

Så han vill alltså avskaffa dollarns reservvalutastatus, eller hur? Fel. Han vill ha kakan och äta den.

Han hävdar att “Amerikas finansiella dominans inte kan tas för given och att Trump-administrationen är fast besluten att bevara den”, men att samma dominans “har en kostnad” och att “andra nationer” måste betala priset.

Och han säger det bokstavligen. Han listar vad han menar med att “dela på bördan”, och en av formerna detta kan ta är att länder “helt enkelt skickar checkar till USA:s finansdepartement för att hjälpa oss att finansiera det globala allmännyttiga goda” vi bjuder på.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och reflektera över hur bisarrt detta är: USA föreslår bokstavligen att länder ska, som ett slags tribut, skicka checkar till det amerikanska finansdepartementet som betalning för “privilegiet” att behålla dollarn som global reservvaluta – trots att just denna reservvalutastatus är hörnstenen i amerikansk makt.

Det är som om Simson bad alla att betala honom för att behålla sitt hår.*

För detta är vad Miran bekvämt utelämnar i sin text. Att Giscard d”Estaing kallade detta privilegium “orimligt”, var för att det låter USA få sin livsstil subventionerad av resten av världen.

Miran (och Trump) klagar på handelsunderskotten, men dessa är själva uttrycket för denna subvention: länder kan normalt inte ha permanenta handelsunderskott eftersom de då skulle hamna i en betalningsbalanskris.

Det är som för en privatperson: du kan inte i längden köpa mer av andra än vad du själv tjänar. Förr eller senare måste du betala. Om du inte, råkar vara den som utfärdar valutan alla använder – i vilket fall de normala ekonomiska lagarna upphävs.

Medan andra länder så småningom måste balansera sina konton, ger dollarns reservstatus USA den unika förmågan att för evigt konsumera mer än de producerar, medan världen gladeligen accepterar dollar i utbyte mot riktiga varor och tjänster. Detta är ingen “börda” – utan ett “orimligt privilegium”.

Okej, självklart – eftersom USA kan köpa det mesta de behöver från resten av världen “gratis” (genom att trycka dollar) – uppmuntrar inte denna situation amerikansk hemmaproduktion. Men att framställa detta som att Amerika utnyttjas av andra länder, snarare än tvärtom, är en häpnadsväckande förvridning av verkligheten.

Ännu mer förbluffande är Mirans krav på att länder ska kompensera USA för detta. Vissa kallar det en form av tribut från vasaller, men det är faktiskt ännu värre. Tributen är redan inbyggd i dollarns reservvalutastatus: andra länder arbetar hårt för USA, medan USA bara behöver trycka skuldsedlar som aldrig förfaller.

Vad Miran egentligen föreslår är att kräva att vasaller betalar för privilegiet att redan betala – ett system av dubbel tribut där länder först subventionerar den amerikanska livsstilen genom att acceptera dollar som reservvaluta, och sedan måste betala extra för den “börda” detta sägs lägga på USA.

Miran gör också andra grova förvrängningar av verkligheten. Till exempel skyller han nu finanskrisen 2008 på Kina, eftersom “deras innehav av amerikanska bolån bidrog till bostadsbubblan genom att pumpa in hundratals miljarder dollar i krediter i fastighetssektorn utan hänsyn till investeringarnas kvalitet”.

Den som har ens rudimentär kunskap om 2008 års kris skulle häpna över en så fräck revisionism. Krisen erkänns allmänt bero på amerikansk brist på regleringar och på Wall Street-bankernas vårdslösa förpackning av riskabla lån – i själva verket räddade Kina de amerikanska marknaderna från total kollaps när Hank Paulson (USA:s dåvarande finansminister NB) personligen bad Peking att fortsätta köpa amerikanska statsobligationer under krisens topp, vilket de gjorde.

Att nu beskylla dem för en kris de hjälpte att mildra och inte hade någon roll i är mer än oärligt.

Sammanfattningsvis är USA:s mål tydligt: de vill både ha kakan och äta den. De vill behålla sina privilegier och få resten av världen att betala för nackdelarna.

Detta innebär att vi verkligen står vid ett historiskt vägskäl där nationer måste göra ett avgörande val: acceptera detta absurda system av dubbel tribut eller sätta sig emot det. Det finns få historiska paralleller till ett så öppet maktmissbruk, men historien visar tydligt två saker: att ge efter för utpressning leder bara till mer krav, och kollektivt motstånd är det enda effektiva svaret.
 

Övers: Lennart Palm

*Simson var en judisk hjälte som bekämpade filistéerna. Hans väldiga styrka satt i håret, klipptes det av förlorade han sin styrka.

Källa: https://www.facebook.com/share/p/1BkPHMikhk/