Börjar krig mot Iran i Jemen?

Man säger att Trump aldrig startat krig. Är han på väg att göra det ändå?

Mycket skrivs just nu om Trumps slag mot världens börser (via tullar), men det finns ännu ett spöke som hemsöker Washington, Mellanöstern och världen i stort.

Den senaste vågen av amerikanska flyganfall mot Jemen, beordrade av president Donald Trump, markerar en farlig eskalering i en redan instabil region, skriver Uriel Araujo på Global Research.

På ytan riktade mot att stoppa de Iran-stödda huthi-rebellemas attacker mot sjöfarten i Röda havet, drivs dessa bombningar återigen av Washingtons obrottsliga lojalitet med Israel (de är också en nickning till försvarsindustrin – mer om det senare). Långt ifrån att främja fred eller skydda global handel riskerar denna militära överdrift att dra in USA i ett katastrofalt krig med Iran – en konflikt som inte gagnar några amerikanska intressen men som skulle glädja krigshökarna i både Tel Aviv och Washington, liksom den amerikanska krigsindustrin.

Intressant nog har Trumps valkampanjretorik om att undvika Mellanösterns kvicksandsträsk nästan försvunnit och ersatts av en aggressiv inställning som sviker hans löften om återhållsamhet. Flyganfallen mot Jemen, bland de mest omfattande på flera år, avslöjar en administration som ivrigt söker efter militära lösningar. Läckta Signal-meddelanden har avslöjat hur vicepresident JD Vance och höga tjänstemän jublande hyllade anfallen – Vance bad "en bön för seger" medan bomberna föll, samtidigt som andra hejade på med emojis med nävar, flaggor och eldsvådor, alla glada över huthiers död. Denna hånfulla inställning, kombinerad med Trumps hot mot Iran, visar en vårdslös konfrontationsvilja, långt från den nedtrappning han en gång förespråkade.

Ur ett amerikanskt perspektiv är inget av detta ens effektivt. John Mearsheimer (amerikansk statsvetare och professor vid University of Chicago) konstaterade i ett samtal med journalisten Glenn Greenwald:

"Trump kan bomba dem [huthierna] från nu till domedagen, men resultatet kommer ändå att bli detsamma: huthierna kommer att fortsätta existera."

Det handlar egentligen inte om handelsvägar – som Vance sa i ett av de ökända meddelandena (till försvarsminister Pete Hegseth och säkerhetsrådgivaren Michael Waltz som argumenterade för anfallen):

"3 procent av USA:s handel går genom Suez. 40 procent av Europas gör det. (...) om ni tycker vi ska göra det, kör på. Jag hatar att än en gång rädda Europa."

Det handlar främst om Israel. Huthierna pausade faktiskt sina marina attacker under Gazas sköra vapenvila, men återupptog dem när Israel åter ströp humanitärt bistånd till enklaven. Istället för att pressa Israel att lyfta blockaden – en åtgärd som skulle kunna minska spänningarna – väljer Washington bomber och ansluter sig till Tel Avivs ansträngningar att sätta eld på Mellanöstern.

President Trumps hot om att hålla Iran "fullt ansvarigt" för huthiernas handlingar, kombinerat med hans administrations attacker mot höga huthi-ledare, signalerar ett bredare syfte: att provocera Teheran till ett svar som skulle kunna rättfärdiga ytterligare amerikansk-israelisk militär aktion. Denna lek med elden påminner om neokonservativa och demokratiska katastrofer från Irak till Libyen, där kortsiktiga "segrar" bara födde långvarigt kaos.

Den mänskliga kostnaden för denna krigshets är enorm. Anfallen har förvärrat Jemens humanitära kris, redan svår efter år av krig, där UNICEF bekräftat att "minst två pojkar, sex och åtta år gamla, dödades i anfall i norra Sa’ada". Stamsamhällen har drabbats hårdast; Huthi-kontrollerade medier hävdar att ett anfall mot bostadsområden i Kahza, Ibb-provinsen, dödade 15, mestadels kvinnor och barn från lokala stammar. Biståndsarbetaren Siddiq Khan berättade för Guardian:

"De senaste bombningarna lägger ytterligare press på en redan kollapsad biståndssektor", där hamnar och vägar – livsviktiga förbindelser – ligger i ruiner.

Iran har för sin del avvisat Trumps försök att få till en ny kärnkraftsöverenskommelse, då de ser dem som hot förklätt som diplomati. Bombningarna av Jemen, tillsammans med Israels egna anfall mot huthi-mål, förstärker bara Teherans beslutsamhet. Ett hårt pressat Iran, ställt inför en amerikansk-israelisk krigisk allians, kan slå tillbaka – direkt eller via ombud – och skicka regionen över bristningsgränsen. Efterdyningarna skulle destabilisera globala energimarknader, störa handeln och dra in USA i ännu ett ändlöst krig, medan Israel ser sina strategiska fiender slagna av amerikansk militärmakt.

Å andra sidan skulle en konflikt med Iran eller en utökad konfrontation i Mellanöstern sannolikt gynna den amerikanska krigsindustrin – och jag har tidigare skrivit om hur en president som redan har alltför många fiender, kan pressas att "blidka" denna sektor mitt i hans krig mot “djupa staten”.

Historien stödjer detta – under Irakkriget steg exempelvis Lockheed Martins aktievärde med 150 % mellan 2003 och 2007, och Northrop Grummans med 120 %. Nu, med Trumps anfall i Jemen, är försvarsjättar som Raytheon (som tillverkar Tomahawk-robotarna) och General Dynamics (leverantör av krigsfartyg) redo att göra stora pengar. Pentagons budget för 2025, beräknad till 850 miljarder dollar, kan svälla ytterligare med ett nytt krig, särskilt om Irans kärnprogram eller huthi-attacker kräver långvariga operationer. Olika analytiker, journalister och kritiker har ofta kommenterat att " vapenföretag frodas av konflikter", där ständiga intäktskrav och önskad aktiestabilitet varit drivkrafter.

Försvarsindustrins inflytande på Trump kan därför vara betydande. Branschen (inklusive flyg- och försvarssektorn) sysselsätter över 2 miljoner amerikaner och har en lobbybudget på över 100 miljoner dollar årligen. Bara under 2024 donerade Lockheed Martin och Boeing stort till republikanska kampanjer för att närma sig Trumps inre cirkel. Nyckelpersoner i administrationen, som Pete Hegseth, har pushat för en hård linje mot Jemen, som nämnts.

Den inhemska ekonomiska fördelen av försvarssatsningarna kan locka Trump. Ett krig med Iran – som inleds utifrån från huthi-anfallen – kan faktiskt höja BNP med 0,5-1 %, då militär keynesianism kickar in, som ekonomer som Paul Krugman noterat under tidigare konflikter.

Men Trumps väljarbas inkluderar också isolationister som är skeptiska till "eviga krig", och hans kampanj lovade att undvika Mellanösterns kvicksand. Dessutom riskerar en fullskalig konflikt med Iran oljeprischocker som slår mot konsumenter och river upp eventuella tullrelaterade vinster. Branschen kan ändå pressa Trump genom gnäll om arbetsplatser och aktier. Men trots detta kan den amerikanske ledarens något oförutsägbara drag och fokus på inhemska framgångar få honom att tveka inför ett bredare krig.

Ändå är stegvis ökande anfall på huthierna enklare att sälja – låg politisk kostnad, hög vinst för krigsindustrin. Industrins fingeravtryck finns redan på denna eskalering; de skulle gärna knuffa Trump längre. Problemet är att detta kan vara farliga steg mot ytterligare eskalering med oförutsägbara resultat – och vi har sett nog av sådant sedan minst 2022.

Amerikanska stridsflyg genomförde 15 flyganfall på måndagskvällen i Marib-provinsen i nordöstra Jemen, som har varit platsen för år av lågintensiva sammandrabbningar mellan styrkor på sidan av Ansar Allah-rörelsen (Houthi) och den regeringsvänliga armén, rapporterade Jemens TV-kanal Al Masirah .

Senaste nytt: Amerikanskt stridsflyg genomförde  på måndagskvällen 15 flyganfall mot Raghwan- och Madhal-distrikten i Marib-provinsen i nordöstra Jemen, uppger warandpeace.ru. Houthiernas militära positioner attackerades, vilket resulterade i att ett stort antal houthisoldater dog.

På söndagen tillkännagav houthierna en massiv attack mot Tel Aviv och södra Israel , trots dagliga bombningar av provinser under deras kontroll av amerikanska flygplan sedan mitten av mars.

Övers: Lennart Palm

Dela och skicka gärna vidare denna artikel. Följ oss på Instagram och X och prenumerera på vår Telegram-kanal. Dela gärna Global Research-artiklar med korrekt källhänvisning.

Denna artikel publicerades ursprungligen på InfoBrics.

Uriel Araujo, fil. dr, är antropolog och forskar med fokus på internationella och etniska konflikter. Han är regelbunden bidragsgivare till Global Research.