Generalernas kupp i Finland

Pentti Sainios (1950-2022) sista bok handlar om hur de finska
generalerna tog makten, långt före Nato-inträdet.

Hur det gick till när generalerna kuppade till sig makten i Finland, därom handlar faktaboksförfattaren Pentti Sainios bok ”Kansakunta kenraalien käsissä”, Nationen i händerna på generalerna.

Boken har utkommit 2021, alltså före Nato-medlemskapet och DCA-avtalet. Detta faktum snarare förstärker än försvagar bokens aktualitet, eftersom medlemskapet bara är kvittot på den kurs mot detta som inleddes redan 1992, skriver Jan Nybondas.

Hur kunde generalerna komma åt maktens centrala hävstänger utan sin egen Pinochet och utan att avlossa en endaste skottsalva mot statsrådsborgen?

Pentti Sainios bok fokuserar på det finska flygvapnet och dess anskaffningar av jaktplan och kan genom att följa dessa beslut visa hur generalerna kom åt att styra dem i samklang med USA:s intressen.

Inledningen väckte föga farhågor även om de som fick närmare insyn kunde ana oråd. Steg för steg kom Finland med generalernas försorg att ledas in på en väg som inte längre handlade om upphandling av försvarsmateriel utan om landets hela utrikespolitik som leddes bort från den beprövade neutralitetslinjen och hamnade under beroende av USA, vars allra trognaste vasallstat Finland skulle komma att bli.

Generalerna som nämns vid namn är många och de assisterades av behjälpliga politiker. Viktigt är att både socialdemokraters och centerpartisters ledare medverkade eftersom utrikespolitiken ännu vilade i deras händer på 90-talet.

Om dessa hade velat värna om Finlands neutralitet och om de hade respekterat sina föregångares mödosamma livsverk att skapa förtroende med den stora grannen hade de kunnat sätta stopp för generalernas framfart. Istället gav de all assistans som de sistnämnda kunde önska. Bland de inflytelserika politikerna märks Esko Aho (c), Paavo Lipponen (s) och presidenten Martti Ahtisaari, socialdemokrat till namnet, USA-demokrat till gärningarna. När 90-talets politiker hade svikit landets säkerhetspolitiska intressen fortsatte deras ofta oerfarna efterföljare i samma fotspår på 2000-talet.

USA å sin sida hade tidigt börjat närma sig försvarets toppar eller personer som kunde antas nå toppositioner genom att bereda dem tillfälle till ”skolning” i USA. Sådant samröre förekom redan på 60-talet då bl.a. den för Hornet-affären viktiga Aimo Pajunen hade gjort ett studiebesök i Pentagon som ung kapten i försvaret. Även USA-vänliga politiker skolades när tillfälle erbjöds.

Sainio nämner bl.a. den tidiga upptäckten av den nuvarande presidenten Alexander Stubb. Stubb har själv viftat bort sin vistelse hos en CIA-familj som en slump. Det må så vara men att han något senare uppvaktades(politiskt) av Valerie Plame under åtta års tid kan knappast tillskrivas slumpen. Plame brändes som CIA-agent i hämnd av politiska rivaler i sitt eget land och kontakten med Stubb upphörde.

Men i Condoleezza Rice fick Stubb en ny samtalspartner som han talade med ”lika ofta som ett tonårspar som just inlett en relation”. Han sade sig ha tagit de amerikanska värderingarna till sig under sin vistelse i landet och handlade i enlighet med dessa.

Resan in i Nato börjar med en närmast farsartad upptakt 1992 då beslut togs om anskaffning av 64 st jaktplan av typen Hornet F-18. Såväl huvudstaben som flygvapnet hade kommit fram till att 30 st plan var ett lagom antal. För fler fanns varken behov eller resurser att köpa dem för eller piloter att flyga dem. 

Men som gubben ur lådan kom försvarsministeriets kanslichef, generallöjtnant Aimo Pajunen och föredrog för Esko Ahos regering rekommendationen att anskaffa det drygt dubbla antalet, dvs. 64 st. Och som det senare i Sainios beskrivning framkommer, har flygvapnet inte heller kommit i närheten av det antal flygtimmar för planen som normalt skulle gälla. Sainio har kunnat utröna att Pajunen tillsammans med sina amerikanska kontakter trissade upp antalet för att rädda tillverkaren från överhängande konkurshot. Och detta beslut togs i ett Finland vars ekonomi krisade efter bankernas störtdykning på 90-talet. Bara påstöten från en enda general behövdes för steg ett.

Steg två kom med Nato-partnerskapet. Detta marknadsfördes under den orwellianska beteckningen ”partnerskap för fred”, samtidigt som uppspjälkningen av Jugoslavien redan var i full gång. Bill Clintons administration presenterade PfP -programmet i januari 1994. Programmet hade skissats av general John Shalikasvili och dess syfte var att inleda och utvidga en samordning av stridskrafterna i Europa för att bli kompatibla med amerikanska system. Shaliskasvili hade georgiska föräldrar som emigrerat till Polen och är hittills den enda ordföranden för generalstaben Joint Chiefs of Staff som varit utlandsfödd. Slutmålet för PfP-programmet var att inkludera Ukraina. Clinton sade till förbundskansler Helmut Kohl i januari 1994 att ”Ukraina är den sammanbindande kraften för hela idén”.

Redan på hösten 1994 hade Nato utarbetat sitt PfP-program för Finland. Innehållet skulle hållas hemligt fram till 2024, i trettio år, på Natos tillskyndan. De finska förhandlarna, bland dem general Kaskeala, accepterade villkoren. Regering och riksdag informerades inte. Försvarsministeriets tjänstemän skötte undanmanövern gentemot riksdagen genom sin motivering att partnerskapsprogrammet endast godkänts i form av en politisk avsiktsförklaring från tjänstemannahåll. Detta fastän generalerna själva betraktade det som ett statsfördrag, vilket det inte var.

De grönas riksdagsledamot, den juridiskt kunnige Paavo Nikula, hade observerat hur programmet plötsligt landat på regeringens bord och sett hur det föreföll att finnas en plan att kringgå riksdagen genom att nedgradera programmet och godkänna det genom utväxling av skrivelser. Detta för att undvika att det skulle ges en status som förutsatte riksdagens godkännande. Statsministern Esko Aho svarade Nikula genom att säga: ”Utan att jag går in på detaljer vill jag konstatera att ärendet för Finlands vidkommande framskridit exakt enligt plan”.

Han förtydligade ”vi eftersträvar inte något nytt säkerhetspolitiskt arrangemang”. - Alltså tvärtemot och exakt vad USA eftersträvade med Nato som verktyg: ett nytt säkerhetspolitiskt arrangemang för Europa. Enligt Sainio framstår Ahos undanmanöver som en av de fräckaste lögnerna i finsk politisk historia där riksdag och regeringsform förringats. Aho fick moraliskt stöd av den USA-vänlige presidenten Martti Ahtisaari som tidigt gick ut med sin ståndpunkt att Finland borde bli Nato-medlem, men att han inte kunde driva frågan då folkopinionen var den motsatta.

Sainio påpekar att Pfp-programmet från början fick följder som ledde till att det kunde likställas med ett Nato-medlemskap. Därför skulle debatt om detta vid denna tidpunkt ännu känsliga ämne undvikas. Politikerna framhöll gärna att Finland hade en ”Nato-option” men att tiden fick utvisa om den behövde inlösas.

Opinionssiffrorna låg ännu de två första decennierna in på det nya seklet vid 20-80 och omvänt. Folket motsatte sig medan den politiska gräddan med samma siffror hade omvänd åsikt, 80 procent för medlemsskap. 

Sainio hävdar att hemliga rapporter hos utrikes- och försvarsministerierna avslöjar att Natos PfP-program var finska och amerikanska tjänstemäns samfällda operation för att krympa Finlands beslutanderätt gällande bruket av sin försvarsmakt.

Följande stora kliv framåt för integrering med de amerikanska stridskrafterna blir anskaffningen av ersättare för Hornet-jaktplanen. Sainio beskriver utförligt hur denna process påskyndats av faktorer som inte härletts ur Finlands egna behov utan USA:s övergripande intressen. För det första upprepas fadäsen med det alltför stora antalet plan, det skall fortsatt ligga vid 64 st. För det andra har Sainio räknat ut att det tekniskt sett inte föreligger något ersättningsbehov överhuvudtaget vid denna tidpunkt. Flygvapnets generaler har flyttat på målstolparna, och det flera gånger, för att komma fram till att ersättningen måste ske snarast möjligt och inte mer än tio år senare, vilket Sainios beräkningar visar. Sainio är tekniskt bevandrad i ämnet men mellan raderna kan man skönja att han sannolikt fått hjälp av personer inom försvaret som delar hans kritik men som inte kan säga det offentligt.

När således riksdagen i december 2020 beviljar anslaget 10 miljarder euro för anskaffning av 64 st enhetsplan av typen Lockheed F-35 har detta beslut enligt Sainio föregåtts av och motiverats med en osannolik räcka av bristfällig och felaktig information, vilken flygvapnets experter matat politikerna med och som dessa beredvilligt lapat upp utan att ställa kritiska frågor. 

Hornet-piloten general Jarmo Lindberg hade tillträtt sin tjänst som försvarets överbefälhavare den 1 augusti 2014 och efter denna utnämning påskyndades kampanjen för att avveckla Hornet-projektet och ersätta det med F-35:or. När jobbet var slutfört slank den f.d. befälhavaren Lindberg via svängdörren in till sin nya tjänst hos tillverkaren Lockheed Martin. Lindberg hade givetvis assisterats av ett antal kollegor inom flygvapnet för att lotsa projektet i hamn. En konkurrensutsättning hade även ägt rum före beslutet, men oddsen hos vadslagningsbyråerna hade sannolikt varit obefintliga för andra alternativ.

Sainio själv anser att Finland skulle ha klarat sig bäst med 20 st svenska Gripen-plan. Skälen till detta är flerfaldiga. Jaktplanens roll i framtiden kommer att minska speciellt för mindre stater som Finland och deras förmåga och möjliga insatser för att försvara landet är ringa. Anskaffningen av kostsamma F-35:or innebär fortsättningen på det felspår som Finland letts in på redan 1992. Jaktplanen är en gökunge i boet som slukar måttlöst med resurser som skulle behövas för ett fungerande arealförsvar. Enligt Sainio är och förblir det tunga artilleriet det överlägset bästa sättet för ett land att försvara sitt område med. Det finska artilleriet ser starkt ut, men bara på pappret. Tittar man närmare på dess materiel upptäcker man att det är föråldrat och att det inte finns resurser för en behövlig uppdatering till moderna pjäser.

F-35:orna kan främst brukas som bombplan försedda med kryssningsrobotar vid angrepp mot mål på fiendeterritorium. Detta bekräftades även vid en sluten session där ÖB tillfrågades varför planen kommer att utrustas med dyra stealth-egenskaper som inte är relevanta i försvarslägen. Svaret blev att den kostsamma funktionen behövs för att kunna nå mål bortom Moskva.

Pentti Sainio har i sin bok åskådligt fått fram bilden på ett flygvapen som är finskt bara till namnet. De facto handlar det om USA:s vapen, tillverkat och utrustat för stormaktens behov för att riktas mot en av dess utsedda huvudfiender men bekostat med finska skattepengar. Ett vapen som ensamt inte är avgörande men som kan sättas in tillsammans med övrig arsenal.

Överste Wolf H. Halsti som deltagit i krigen 1939-44 utgav 1969 boken ”Me, Venäjä ja muut”, Vi, Ryssland och de övriga. Enligt Halsti utsätts Finland för stor fara att förstöras om Finlands territorium upplåts som bas för utländska stridskrafter som Ryssland betraktar som sina fiender. Men Finlands beslutsfattare, generaler som politiker, har tänkt strunta i Halstis varning och bestämt sig för att göra just det: utsätta Finland för fara att utplånas genom att välkomna Rysslands huvudfiende med 15 st baser där denna fritt kan börja ställa upp de vapensystem som den finner för gott. Det kallas för avskräckning – betraktat från motsatt sida framstår de som hot. En stormakt finner sig inte i att hoten förläggs tätt intill dess gränser. Sådana hot måste undanröjas. 

Jan Nybondas