Det enda som hände i går var att presidenten formaliserade ändringarna i form av en ukas.
All beslutsfattare och journalister rekommenderas att läsa detta dokument istället för att prata strunt.
Vad det säger är att om en fiende, kärnvapenstat eller icke-kärnvapenstat stödd av en kärnvapenstat, utsätter Ryssland för angrepp "som utgör ett kritiskt hot mot dess suveränitet och (eller) territoriella integritet", så kan Ryssland svara med kärnvapen.
Ganska klart. Men Winearski väljer att vifta bort detta dokument som skrämselpropaganda. Eftersom Ukraina redan har kränkt Rysslands territoriella integritet så har den "röda linjen" redan passerats.
Så är det inte. Kurskinvasionen har Moskva uppenbarligen inte bedömt som ett kritiskt hot - ännu.
Att kärnvapenkrig är en fråga som måste behandlas med största allvar förstår varje dödlig människa vid sina fulla sinnens bruk. Men Winearski väljer att se hotet främst i talet om ett hot.
"Allt det talet om kärnvapen skrämmer, men har också gjort själva tanken på atomkrig allt mer normaliserad", skriver han. Så ska vi alltså tala mindre om kärnvapenhot?
I nästa stund påminner han om årets fredspris till den japanska nedrustningsorganisationen Nihon Hidankyo, grundad av överlevare från atombomberna i andra världskrigets slutskede. Men han nämner inte vems atombomberna var.
Det är en upprörande selektivitet. Det har ju inte rått något tabu mot användning av kärnvapen, som Winearski talar om. De användes av USA i Japan och de användes av USA i utpressningssyfte mot Vietnam. Enligt Hanois chefsförhandlare Le Duc Tho hotades Vietnam 13 gånger med kärnvapenangrepp (se Daniel Ellsbergs "Domedagsmaskinen" på Gerundium förlag).
Winearski förvränger den ryska doktrinen när han skriver:
"I den nya ryska doktrinen sägs att även hot som utplacering av en potentiell motståndare av 'robotförsvarssystem, ballistiska medel- och kortdistansrobotar, icke-nukleära och hypersoniska vapen, attackdrönare och riktade energivapen' kan vara skäl till motangrepp med kärnvapen."
Winearski "glömmer" att i samtliga fall villkoras rysk kärnvapeninsats av att det ska röra sig om "kritiska mot" som suveräniteten och/eller den territoriella integriteten.
Slutligen skriver Winearski:
"Bara Putin själv vet om han är redo att utlösa ett atomkrig i Europa, eller om vapenskramlet främst är avsett att skrämma väst till eftergifter."
Menar han alltså att det nu är en fråga om den ryske presidentens psykologi huruvida gränsen till kärnvapenkrig överskrids och att det därmed kan kvitta vad väst gör, vilka nya vapen man sätter in och om Nato:s proxykrig nu kommer att övergå till ett direkt krig mot Ryssland?
Endast krigsgalningar kan föresätta sig att testa exakt var den röda linjen - i praktiken till tredje världskrig och nukleärt Ragnarök - går.
Den nattmössa Winearski brukat sedan han lämnade Rödluvan* har glidit allt längre ner över ögonen. Han skriver det han förväntas skriva. Snällt och lydigt. Försörjningen tryggad till döddagar. Bonnier tar hand om de sina, om de inte ställer till besvär i den stora samtyckesfabriken.
Stefan Lindgren
* Rödluvan utgavs av Sveriges kommunistiska partis ungdomsförbund 1973-81.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.