Besök i Khaddaffis Libyen

Bendjellouls bok är mer än ett politiskt vykort från 1980- och 90-talets
Libyen, då statt i snabb utveckling.

I år kom journalisten Wanda Bendjelloul ut med dokumentärromanen Minnets labyrint. I den tecknar hon en intressant bild av hur det var att leva i Khadaffis Libyen i slutet av 1990-talet.

Men det som gör att boken kan rekommenderas är att författaren på ett skickligt sätt och med driv i språket lyckas göra den djupt personlig, skriver Kaj Odelstål.

Vem minns idag överste Khadaffis Libyen? Det skapades i september 1969 när överste Khadaffi och hans förtrogna officerare störtade monarkin.

Under fyra decennier kom sedan Khadaffi och hans regim att starkt prägla livet för libyerna. I Den gröna boken drog han upp de riktlinjer som skulle modernisera Libyen enligt socialistiska principer. Motsättningarna mellan USA och Libyen skulle också ge avtryck på den utrikespolitiska arenan.

I år kom journalisten Wanda Bendjelloul ut med sin bok Minnets labyrint. I den tecknar hon en intressant bild av hur det var att leva i Khadaffis Libyen. I slutet av 1990-talet, när hon var i tjugoårsåldern, deltog hon i ett libyskt ungdomsläger under nära två veckor. Ungdomar från många andra länder var också representerade. Libyska staten organiserade och betalade för dessa läger, och syftet var att de unga skulle sprida Khadaffis idéer över världen. Lägerdeltagarna fick göra studiebesök och det ordnades seminarier med olika teman följda av livliga diskussioner.

Det som blir Wanda Bendjellouls ingång till att skriva boken är hennes mammas minnesförlust i samband med en svår sjukdom. Här får vi en berörande skildring av mötena mellan mamma och dotter som haft en rätt konfliktfylld relation. Men det avgörande startskottet till bokens tillblivelse är ett nyhetsinslag på radio som författaren hör i augusti 2011.

När hon står och diskar hör hon i nyhetsinslaget att den libyska regimen har störtats. På en vägg i Khadaffis plundrade och förstörda palats läser reportern orden ”svensk-libyska vänföreningen” och Bendjelloul frågar sig vem som kan ha skrivit det. Och vad minns hon och de andra som deltog i ungdomslägret av besöket i Libyen för nästan femton år sedan? För att lösa detta börjar hon lägga ett pussel som blir till en mosaik av minnen och händelser över tid. Författaren tar kontakt med alla som hon vet var med på den tio dagar långa lägervistelsen i slutet av 1990-talet. Hon lyckas få tag på de flesta och intervjuar dem.

I ett inledande kapitel, Den svenska arbetsbrigadens berättelse, får läsaren veta att deltagarna hade skilda politiska sympatier, men att det var vänsteråsikter som dominerade. Alla hade olika förväntningar på vad vistelsen skulle ge dem. Kulturkrockarna uppenbarade sig tydligt, inte minst när gällde det torftiga boendet och den mat som serverades.

Vad kom de ihåg mer av vistelsen? Bendjelloul ställer sina och de andras uppfattningar mot de idéer som förekommer i Khadaffis Den gröna boken. Under ett seminarium jämförs exempelvis kvinnors liv i väst och i Libyen och då hettar diskussionen till rejält. Författaren och andra deltagare ställer kritiska frågor, vilket leder till en konfrontation med de kvinnliga libyerna som ledde seminariet.

Ett berättargrepp som författaren ofta använder sig av är att interfoliera händelser hon själv var med om i Libyen med fakta och resonemang. Ett exempel är skildringen av hur Wanda och hennes väninna under ett besök i Tripoli försöker smita ifrån sina övervakare (”förkläden”). Här passar hon på att påpeka att Libyen under Khadaffis tid vid makten var en oerhört kontrollerande polisstat där polismakten kunde begå grova övergrepp. Att på det här sättet växla mellan egna upplevelser och faktiska upplysningar är en av bokens styrkor, och det är förmodligen skälet till att boken blir en bladvändare.

Kan man alltid lita på att de egna minnesbilderna är korrekta? Denna fråga problematiserar Bendjelloul i sin bok. Hon illustrerar minnets komplexitet genom att diskutera filmer, böcker, uppsatser, dikter m.m. som behandlar just detta tema och som visar att minnet är opålitligt och kan ge smärtfyllda upplevelser.

Boken utspelar sig på tre plan som är logiskt kopplade till varandra. På ett plan berättar författaren om minnena och de konkreta upplevelserna av vistelsen. Samtidigt relateras detta till Khadaffis regim och de politiska idéer som då styrde Libyen. På så sätt har det förflutna också blivit historia. Minnets labyrint kan därutöver läsas som en populärhistorisk och journalistisk framställning av vad som hände med den arabiska våren i Libyen. Bendjelloul har ordentligt på fötterna när det gäller sin framställning. Hon har tillbringat åtskillig tid med att gräva i arkiv för att skaffa faktaunderlag till boken. Det vittnar den digra referenslistan om.

Wanda Bendjellouls bok är intressant av flera anledningar och den erbjuder hela tiden en fängslande och medryckande läsning. Men det som gör att jag verkligen vill rekommendera den är att författaren på ett så skickligt sätt och med driv i språket lyckas göra den djupt personlig. Som läsare trivdes jag verkligen i hennes sällskap.

Kaj Odelstål

Bendjelloul. Wanda, Minnets labyrint (2024) Weyler förlag, Stockholm. s.297