Nato:s tillkomst. Fel från början

Idag försöker man sälja in bilden av Nato som ett harmlöst andra FN.

Men bildandet av Nato var fel från första början och utsattes för hård kritik av senator Robert A. Taft, son till USA:s 27:e president, och senare republikanernas senatsledare.

Tafts kritik tystades ned, men är fortfarande relevant, skriver Stefan Lindgren.

Den 4 april 1949 undertecknade företrädare för 12 regeringar i Washington det fördrag som ligger till grund för NATO. Washington utövade starkt tryck på Stockholm att vara med men Sverige avböjde.

Undertecknandet föregick av flera års förhandlingar, till största delen hemliga.

USA:s inriktning på ett nytt storkrig med Sovjetunionen låg fast redan från slutet av det andra världskriget, men att bygga upp en ny allians, dessutom i fredstid ställde makthavarna i USA inför nya, delvis juridiska problem. Sålunda kunde USA inte genast skriva på Brysselfördraget som slöts 1948 av Storbritannien, Frankrike och Benelux.

I juni 1948 röstade senaten med 64 röster mot 4 för antog A. Vandenbergs resolution, som godkände att USA skulle kunna ge stöd till regionala militära allianser såsom Brysselfördraget. För första gången i historien godkände den amerikanska senaten militärt bistånd i fredstid till utländska stater utanför Västra halvklotet.

Truman, som vill demonstrera sin icke-isolationism, hänvisade till det försvarsfördrag för västra halvklotet som nyligen slutits i Rio de Janeiro, Riopakten, som idag omfattar hela Amerika förutom sex stater. (Kuba, Bolivia, Ecuador, Nicaragua, Venezuela, Mexiko).

För de militaristiska kretsarna i USA var konstitutionen från 1787 ett hinder. Endast kongressen har rätt att förklara krig, vilket gör alla allianser mindre tillförlitliga. Regeringsbeslut och tidigare kongressers beslut kan alltid kullkastas av kongressen.

Englands och Frankrikes regeringar . men inte USA:s -  kan alltså ingå fördrag som förpliktar senare regeringar att gå i krig enligt fördragsvillkoren.

Först under efter andra världskriget har USA blivit initiativtagare till sådana militärpakter och till skillnad från tidigare pakter har Nato skapat egna staber och sin egen krigsmakt, där trupper från medlemsländerna ingår. Först med Nato började USA permanent basera styrkor utomlands.

Den centrala paragraf 5 i Nato-fördraget lyder:

Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som en attack mot dem alla och följaktligen är de överens om att ifall en sådan väpnad attack inträffar, kommer vart och ett av dem, i enlighet med den individuella och kollektiva rätt till självförsvar som erkänns i artikel 51 i Förenta nationernas stadga, att bistå den part eller de parter som attackeras genom att skyndsamt, enskilt och i samförstånd med de andra parterna, vidta sådana åtgärder som de anser nödvändiga, inbegripet användningen av vapenmakt, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.

En sådan väpnad attack och alla åtgärder som vidtagits till följd av en sådan ska omedelbart rapporteras till FN:s säkerhetsråd. Sådana åtgärder ska upphöra när säkerhetsrådet har vidtagit nödvändiga åtgärder för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.

Den här paragrafen är i stort sett densamma i Riopakten och Nato-fördraget, med en viktig skillnad. Riopakten medger INTE att paktens medlemmar tillgriper militärt våld direkt, utan först efter konsultationer.

Dessutom säger paragraf 20 i Riopakten att inget medlemsland är skyldigt att delta i väpnade aktioner.

När Nato-fördraget skrevs fanns det faktiskt en opposition i den amerikanska kongressen. Den republikanske senatorn Robert Taft  attackerade den  demokratiske presidenten Harry Truman. Han var son till USA:s 27:e president, William H Taft, som för övrigt porträtterades av Anders Zorn.

William H Taft, porträtterad av Anders Zorn (1911).

"Det framgår är klart [av Pentagons planer] att man tänker sig använda amerikanska arméer i en landoperation mot Ryssland på den europeiska kontinenten, så snart krig har utbrutit. Därefter tänker man sig genomföra en invasion i de riktningar som visade sig ödesdigra för Napoleon och Hitler."

Taft påpekade också att Natos hänvisning till FN-stadgans paragraf om självförsvarsrätten är felaktig, eftersom den inte stadgar rätt för ett land att placera trupper på territorium tillhörande ett annat land som inte står under angrepp.

Natofördraget ”strider mot FN: s principer”, sa Taft.

"Det strider mot hela andan i FN:s stadga. Denna stadga förutser minskade rustningar genom avtal mellan enskilda stater. Atlantpakten verkar i rakt motsatt riktning  och förvandlar fortsatta försök att säkerställa internationell fred med hjälp av lag och rättvisa till en fars. Det framtvingar världens uppdelning i två väpnade läger ... Detta fördrag medför oundvikligt kapprustning och kapprustning har i det förflutna lett till krig.”

Den amerikanska kritiken mot Nato avsatte spår i bl.a. paragraf 11 i Nato-fördraget som säger att parterna ska tillämpa fördraget ”i enlighet med sina respektive konstitutionella processer”, en skrivning som inte finns i Riopakten.

Den skrivningen gav USA en handlingsfrihet som de andra parterna i fördraget saknar (britterna har f.ö. inte ens någon författning att hänvisa till). USA:s privilegierade, överordnade ställning markeras också i sådana skrivningar som att alla ratificeringsinstrument ska deponeras hos USA:s regering.

Men Truman fick som han ville. Kritiken tystades på välkänt sätt med en mediekampanj som gick ut på att frammana bilden av ett omedelbart förestående sovjetiskt anfall mot Europa. Tillhygget blev Pragkuppen i februari 1948 som bestod i att Tjeckoslovakiens största parti i val ombildade regeringen efter några småpartiers utträde ur densamma.

21 juli 1949 godkände USA:s senat med röstsiffrorna 82-13 Nato-fördraget.

Senare försökte Taft rättfärdiga sig mot kritiken för att vara en förbenad isolationist och anpassade sig delvis till kalla krigets retorik.

Men han bevarade tillräckligt mycket förnuft för att kritisera Trumans manipulationer med FN i  Koreakrigets början, där ett beslut i säkerhetsrådet utan Sovjets närvaro räknades som giltigt underlag för en militär intervention i FN:s namn.

Den 26 maj 1953 varnade Taft i sitt sista tal för farorna med USA:s kalla krigs-politik, särskilt för dess militära engagemang i Sydostasien, det som senare skulle bli Vietnamkriget:

"Jag har aldrig ansett att vi borde skicka amerikanska soldater till den asiatiska kontinenten, vilket givetvis inkluderar Kina och Indokina, helt enkelt för att vi är så numerärt underlägsna i ett landkrig på Asiens kontinent att det skulle leda till en fullständig utmattning även om vi skulle lyckas vinna…
Jag har alltid varit en skeptiker när det gäller Nato:s praktiska genomförbarhet .... Jag har alltid ansett att vi lika lite bör försöka föra krig mot Ryssland på den europeiska kontinenten som vi bör försöka föra krig mot Kina på den asiatiska kontinenten.

Om vi tar på oss att rusta alla länder runt Ryssland - från Norge i norr till Turkiet i söder - och Ryssland ser sig gradvis omringat av så kallade defensiva vapen från Norge och Danmark till Turkiet och Grekland, kan det bli av annan åsikt. Det kan uppfatta det som att beväpnandet av Västeuropa, oavsett dess nuvarande syfte, syftar till ett anfall på Ryssland. Det synsättet må vara orimligt, och jag anser att det är det. Men ur rysk synpunkt behöver det inte verka orimligt. De kan väl komma till slutsatsen att om kriget säkert är resultatet är det bättre om det bryter ut nu istället för efter att Europas rustat färdigt...

Hur skulle vi känna det om Ryssland började rusta ett land vid våra gränser, t.ex. Mexiko?”

Taft visste inte hur rätt han skulle få - nio år senare fördes världen till randen av ett kärnvapenkrig när Kennedyadministrationen stoppade placeringen av sovjetiska missiler på Kuba - och i gengäld tvingades ta ner USA:s missiler i Turkiet.

Stefan Lindgren