Sveriges politiska ledning hölls huvudsakligen i okunnighet om att amerikanerna på 1960-talet placerade ut egna hydrofoner, undervattensmikrofoner, i svenska territorialvatten. Det uppgav den i Norge verksamme svenske fredsforskaren Ola Tunander under ett anförande under FiB/Ks Fredssamtal i Stockholm den 2-3 september.
Anförandet bar titeln ”Ubåtsaffärerna – Djupa staten på grunt vatten”. De amerikanska hydrofonerna var avsedda för spaning riktad mot Sovjetunionen och sovjetisk flottverksamhet i Östersjön.
Amerikanerna, britterna och deras samarbetsmän på den svenska sidan visste att saken var känslig, från politisk synpunkt. Sveriges politiska ledning hävdade inför allmänheten och världen att Sverige var alliansfritt och skulle komma att inta en neutral hållning i händelse av krig. De hemlighetsfulla marinofficerarna underlät därför att placera ut basstationer till hydrofonerna uppe på land. Hydrofonerna betjänades i stället på plats, i vattnet. Verksamheten uppehölls med hjälp av små ubåtar vilka fördes in i och ut ur Östersjön ombord på lastfartyg med ombyggda skrov.
Intrigspelet i de svenska vattnen fortsatte under 1970-talet men slog under 1980-talet över i konflikt mellan Sveriges politiska ledning och den ”djupstat” som enligt Tunander uppstod i delar av den svenska försvarsmakten. Ryska U 137 gick 1981 på grund inne på militärt område i Karlskrona skärgård. Ett flertal så kallade incidenter inträffade sedan på olika håll i svenska vatten, vilka av stridslystna moderater, regeringskritiska marinofficerare och en sensationslysten kvällspress ansågs som fullgott bevis för tillvaron av ”rysk ubåt” i svenska vatten. Sveriges statsminister Olof Palme hade ägnat flera år åt avspänning och nedrustning och var till att börja med obenägen att skjuta skulden för de förmodade ubåtsincidenterna på Sovjet. En ubåtskommission tillsattes, den första av tre, vilken snart fann det bevisat att de ubåtar flottan sökte efter kom från Sovjet. Statsminister Palme gav till sist med sig och tillställde Sovjet en protest.
Ola Tunander upplyste under sitt anförande i Stockholm att de ubåtar det varit fråga om under 1980-talet av allt att döma varit italienska, inte sovjetiska, och att de italienska miniubåtarna opererat under amerikanskt och brittiskt befäl. Enligt Tunander yttrade generalsekreteraren i Sovjets kommunistparti Jurij Andropov vid ett tillfälle att man på sovjetiskt håll uppmanat svenskarna att för all del sänka de främmande ubåtarna. Andropov var alldeles säker på att de inte var sovjetiska. Något riktigt försök att sänka eller tvinga upp de främmande ubåtarna gjordes inte, menar Tunander. Skälet till det var förstås att ubåtarna inte, som påståtts, var sovjetiska, och att en del svenska befattningshavare i hög ställning var alldeles på det klara med hur det egentligen låg till. Konter- och viceamiral Bror Stefensson gav vid upprepade tillfällen under ubåtsjakten order om eldförbud, berättar Tunander. Stefenson torde därför kunna antas vara en av de officerare som ingick i kretsen av svenska samarbetmän.
Ola Tunander yttrade sig inte vidare om konflikten mellan statsminister Palme och den djupstat vars uppkomst han beskrev i sitt anförande. Det gör dock den tyske dokumentärfilmaren Dirk Pohlmann, och han gör det i en film med titeln Operation Täuschung: Die Methode Reagan som färdigställdes 2015 och sedan visades på den tysk-franska tevekanalen ARTE. Pohlmann hävdar i sin film att ubåtsaffärerna i Sverige medförde ett felaktigt utpekande av Sovjet som anstiftare till den främmande ubåtstrafiken i svenska vatten. Ubåtsaffärerna innebar också slutet för den utrikespolitik syftande till avspänning och nedrustning som statsminister Palme hade ägnat sig åt. Statsminister Palmes fredsarbete passade USA illa vid en tid då president Ronald Reagan lagt om den amerikanska politiken och strävade att bringa Sovjet på fall genom provokation, upptrappad spänning, kapprustning och ekonomisk utnötning. Pohlmann påpekar i sin film att Olof Palme mördades strax före en planerad resa till Moskva. I en scen i filmen framträder Sovjets dåvarande ledare, förste partisekreterare Michail Gorbatjov, i en intervju, under vilken Gorbatjov yttrar att attentatet mot Olof Palme enligt hans bestämda mening var ”ett politiskt mord”.
Pohlmanns film innehåller material från intervjuer med flera av de befattningshavare som Ola Tunander talat med under sitt arbete med ubåtsaffärerna: USAs förre försvarsminister Caspar Weinberger, förre ministern för USAs flotta John Lehman, förre brittiske sjökrigsministern Keith Speed och den pensionerade amiralen James Lyons. En person som inte förekommer i Pohlmanns film är amiralen och spiontjänstchefen Bobby Ray Inman.
Tunander berättade under sitt anförande i Stockholm en anekdot hur han träffande USA:s f d flottminister John Lehman, som han tidigare samtalat en hel del med, på en tillställning på 1990-talet . Amerikanen stod och språkade med den svenske viceamiralen och sedermera marinchefen Bengt Schuback. Tunander visste att Lehman varit förlagd till Stockholm under de år på 1960-talet under vilka han förmodar att det ingicks avtal om utplacering av amerikanska hydrofoner i svenska vatten. Tunander tilltalade Lehman och frågade om han inte nu, när det kalla kriget var slut, kunde få veta vem som ingått i kretsen av svenska samarbetsmän. Enligt Tunander svarade Lehman nej, det kunde han inte tala om för Tunander; i så fall skulle han också bli tvungen att låta mörda honom.
Michael Holmström var mellan 1989 och 2014 säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet. Holmström utkom 2011 med en tjock bok om det svenska militära samarbetet med Förenta staterna och Förenade kungariket. Boken bar titeln Den dolda alliansen – Sveriges hemliga natoförbindelser. Ett av Holmströms viktigaste fynd är iakttagelsen att de samarbetande hade till uppgift att tillse att samarbetet så mycket som möjligt fick en informell och personlig karaktär. Befattningshavare i den svenska försvarsmakten sattes i förbindelse med befattningshavare i motsvarande grad på amerikansk och brittisk sida. I en hel del fall, berättar Holmström, uppstod vänskapsförbindelser. En av de avgjorda fördelarna med den personliga metoden var att den var i stor utsträckning papperslös och inte satte spår i dokument.
Tunander begagnar begreppet ”djupstat” för att beteckna den krets av svenska samarbetsmän som stod i nära förbindelse med militära befattningshavare i USA och Storbritannien. Djupstat kallar han dem därför att de i kraft av sina förbindelser en tid kom utgöra en särskilt mäktig fraktion inom den svenska staten. Begreppet ”djupstat” har Tunander lånat från engelskan. Det är ett bland antiimperialister på amerikansk och brittisk botten numera flitigt använt begrepp. Den som först använde det var den kanadensiske litteraturprofessorn, poeten, skriftställaren och aktivisten Peter Dale Scott. Scott är en framstående analytiker och intellektuell som av kritiker som inte bryr sig om att bemöta honom i sak har ställts på sidan om och skällts för ”konspirationsteoretiker” och därför torde vara i stort sett okänd i Sverige. Scott är författare eller medförfattare bland annat till verk som The War Conspiracy (1972), Crime and Cover-Up: The CIA, the Mafia, and the Dallas-Watergate Connection (1977), The Iran-Contra Connection: Secret Teams and Covert Operations in the Reagan Era (1987), Cocaine Politics: Drugs, Armies, and the CIA in Central America (1991), Drugs, Oil, and War: The United States in Afghanistan, Columbia, and Indochina (2003) och American War Machine: Deep Politics, the CIA Global Drug Connection, and the Road to Afghanistan (2010).
Mats Loman
(Rättad version 13/9)
Kusligt värre: USA:s representant förklarar att han visserligen kan tala om för journalisten hur Sverige i själva verket agerat bakom deklarationerna och berätta vilka quislingarna är - Denna information är dock så explosiv att mottagaren av informationen samtidigt måste bringas om livet.
SvaraRaderaVästvärlden styrs som maffian och våra politiker är helt förhäxade av dessa kriminella.